Gunvor Ander Landström (1931-2023), en legend redan i sin livstid, avled på nyårsafton. Sjukhusdiakon i Kalmar, i pension 1996. Det kan inte hjälpas att jag då filosoferar över gamla diakonissor. De var av den sort som fanjunkare var i krigsmakten; de som höll allt uppe. Sålunda ser jag rejäla diakonissor som Guds rikes fanjunkare. De som vet vet, och avslöjar att de gjort sin värnplikt också före den stora gradreformen. Er andra kan vi saklöst strunta i.
Det fanns en tid för något annat än beskäftiga fruntimmer som strax före, under eller efter menopausen sökte efter något annat i livet och vips skulle in i det kyrkliga. De blev diakoner eller kv*nnl*g* pr*st*r. Märkte ni att jag skrev ”beskäftiga”? Mycket känsloliv uppfattade jag. I kombination med egendefinierad välvilja och dåligt omdöme kan denna treenighet inte bli annat än förskräckande. Det värsta kanske egentligen är att de tror, att kyrkolivet är till för deras skull –ungefär som vore de lekfolk. Det är det inte. Kyrkan är till för folkets skull och ämbetet för att outtröttligt betjäna detta folk. Jag skrev ”outtröttligt” med avsikt. Alltid retar det någon, som läser bokstavligt – men kanske inte bibliskt?
Gunvor Ander diakonissvigdes år 1956. När hon gifte sig med KG Landström, fick hon lämna systragemenskapen, för det var konsekvensen när de två systemen kolliderade: systerhemmets och äktenskapets förpliktelser sågs inte som möjliga att kombinera. Det var på den tiden en kyrkoherde kunde ringa till Ersta eller Samariterhemmet och beställa en diakonissa, som då sändes ut till en församling, men likväl var hemma på diakonissanstalten. Gunvors insatser på stiftsnivå ägnades åt läger och frivilligkår och inte minst den begynnande sommarkyrkan. Det är väldigt vad länge sedan detta känns just nu.
När prosten KG Landström dött, fanns ett behov av en diakonissa till Kalmar. Det måste vara någon med självklar identitet för i området fanns en annan diakonisslegend, syster Karin, som snart nog skulle gå i pension. Alla vet att det inte är nådigt att knäcka nötter med gamla diakonissor… Prosten Pehr fick instruktionen (jag förtäljer inte av vem!) att ringa den nyvordna änkan, beklaga sorgen och rekrytera henne bums. Så blev det. Det måste ha varit år 1980. Det blev Korsets kapell med fortsättning i sjukhuskyrkan och pastor Berndt Lindblad på båda ställena. Jag vill minnas att ett argument när Berndt skulle lockas till tjänsten på sjukhuset var att Gunvor redan var där. De kunde arbeta tillsammans. Det var just arbete det handlade om, inte klerikalt sällskapsliv av det slag som annars kan bedrivas – med omfattande kaffepauser och planeringsmöten. Församlingslivet i Korset byggdes upp, s Karin kunde avvecklas/avtackas och mer fokus läggas på arbetslagets gemensamma insatser i ett församlingshem och inte bara i allsköns källarlokaler. Det gamla församlingsarbetet var som gjort för solitärer med alla svagheter detta innebär. Sjukhuskyrkans arbete i Kalmar fungerade med kompetenta medarbetare i arbetslag och gudstjänstfirande församling.
Hur många diakonissor av det gamla slaget dyker upp i mitt minne? Faktiskt inte särskilt många. De hade det gemensamma att de ”alltid redobogna” tog ansvar och kunde jobba utifrån den diakonala kombination som består av varmt hjärta och kylig reflektion. Det ska inte vara lätt att knäcka nötter med gamla diakonissor. Syster Ebba, syster Signe, syster – nej de i livet vågar jag inte räkna upp, men de finns och jag vet i mitt hjärta vilka de är. Knäcka nötter med dem? Inte nådigt!
Så blev diakonissor till diakoner. Jag uppfattade inte förändringen i tid. Min kusin Kerstin Bergman upprördes i det s k kyrkomötet över diakoner som rände runt i kyrkorummet för att vara diakoner i liturgin i stället för att jobba. Jag tyckte hon var fel och orättvist ute. Diakonissor jag mötte gjorde både–och utan att räkna arbetstid. Men lektor Kerstin Bergman hade sett den nya framtiden. ”Reglerad arbetstid mer än livsform”, om man säger det enkelt. Möjlighet att välja sådant man tycker är roligt att ägna sig åt, mer än att besinna tjänstens krav och svara mot dem. Gnälla på – för det mesta ska räknas in i kategorin ”för mycket”. Här återstår ett hie att röja i. Ingen som har fyllt 30 eller 35 år borde vigas till något i det kyrkliga. Livserfarenheten har förstört dem! (här kan man samtala i grupp 5-7 minuter…)
Livskriser är i normalfallet inte heller trampoliner in i prästeri eller diakoni – inte om det ska vara normalt! Det är dock ett svalg befäst mellan det allmänna prästadömet och det särskilda. Även om det sär-skilda prästämbetet inte är så skiljt från det allmänna – för det är det allmänna det sär-skilda ska betjäna. I eminent grad gäller detta också diakonatet, där (som vanligt) en fanjunkare ska instruera plutonen i hur saker och ting ska skötas samt kunna skrika: ”Följ mig!”
Ska jag ta i mer? Kan det, som jag i dystra stunder tänker, vara så att kallelseglädje ersatts av yrkesstolthet. Yrke = lönearbete. Det är ingen måtta på all den kompetens de i det kyrkliga arbetet verkande besitter. Skulle det för den delen vara någon måtta, är det fortbildningskurs som ska till. Arbetsledning, management, resultatredovisning, ledarskap … Konsulter kan också inkallas. Märkligt eller inte att siffrorna för kyrkolivet går ner, så märkligt att förklaringen måste vara – covid! Covid är det enda onormala i detta annars fullt normala moderna kyrkoliv, så konstruerat att det ska vara relevant. Tanken att vi skulle ha fått en orimlig irrelevant överbyggnad på samtliga nivåer i kyrkolivet, får inte ens antydas. Den kan bara föras fram av de notoriskt illvilliga högkyrkliga av det gamla slaget – innan ”högkyrklig” blev beteckningen för sådana som gärna går i procession och därmed något fint. Likadant med gammaldags högkyrkligas (läs: kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*s) förstuckna eller öppna misstänkliggörande av moderna kyrkoarbetare som sliter i sina anletens svett för vår – ja, salighets skull?
Märkligt att gamla diakonissor fungerar som så effektiva motbilder i mitt sinne och minne. Eller inte märkligt alls. Det som nu pågår i Svenska kyrkan är en ansenlig samling av skiftande men samverkande galenskaper; teologiska, kyrkopolitiska och pastorala. Jag säger inte att allt detta är bortom räddning. Det beror inte på att ni i så fall skulle bli ledsna på mig. Det beror på min ovilja att vid Epifania säga det uppenbara i konkurrens med själva Uppenbarelsen. Jesus alltså. Han är trots allt mest intresserad av misslyckanden, inte av succéer. Det beror på att Han är Frälsaren. Gunvor hade den saken klar för sig på samma sätt som hon – intelligent – hade mycket annat klart för sig. Hon var en diakonissa av den gamla stammen. Vackrare omdöme kan ingen få. Inte ens och allra minst av en präst.
