Mot Muhammed med goda skäl


Israels utrikesminister Israel Katz återinträdde som utrikesminister. Han sa: “Vi är mitt I det Tredje världskriget mot Iran-ledd radikal islamism, vars tentakler redan är I Europa.” Jag vågar inte säga emot. Palestinaprotesterna är välorganiserade – I London, Berlin, Paris, New York och Stockholm för att nämna några städer. Krig ska förstås också bedrivas som propagandakrig. I brist på civilförsvar står vi rätt värnlösa mot inte bara mekaniserat pansar utan också mekaniserad propaganda. Den pumpas ut närmast i industriell skala i våra massmedier och vi, massans folk, kan inte riktigt orientera oss i mängden av hastig och bildsatt information. Vi får väl börja reda ut varför vi inte är – och detta med synnerligen goda skäl – intre är muslimer. Det där med ABRAHAMS BARN får vi nog strunta i. Jag tror beteckningen kom till i förskolesammanhang; alla snorungars lika värde, ni vet. Var det inte så här? Muhammed behövde Abraham för att legitimera sin egen religionsskapelse. Till skillnad från Abraham, som behöver mig för att se hur Guds löften fullföljs. Vi är verkligen – för att uttrycka sig orientaliskt – som himlens stjärnor, vi kristna. Det är vi som nu är Löftets barn. (1 Mos 15) Inte påhittets!

Enkelt med islam är det inte. Hundarna är inte välkomna. Vi har tre hundar just nu. Hur det är med katter är jag oklar över, men ingen muslim har hund i sängen, så mycket kan jag säga. Jag föredrar en tro som tillåter husdjur, där kan jag börja. Och som låter mig vara i fred med maten – som i en kristen matkultur med goda hedniska rötter. Detta var inte självklart, som ni vet som läser Apostlagärningarna, men tack vare Petrus och hans syn i Joppe (norr om Gaza!) kan vi svenskar med kristen entusiasm kasta oss över julbordet samt ägna oss åt kräftskivan eller räkfrossan. (Apg 10)

Vi ska ta oss an änkor och faderlösa, har vi fått veta. (Jak 1:27) Jag tänker att det är det som sker, när vi – så fort tillfälle bjuds – stöttar änkan Clicquot Ponsardin och bjuder mig, som just är faderlös, på några glas eller en hel flaska av den ädla bubblande drycken. Andra sorter kan också gå – för hur eller hur så är det munken Dom Perignon vi har att tacka för drycken champagne (samt enklare bubbel). Han står i en stabil kristen tradition samman med trappistmunkar och andra munkar som brygger öl och med munkar som hanterar vin och smaksätter likörer. Dom Benedictine eller Chartreuse kan nämnas. Livets vatten är också klosterfromhet i flytande form‚ alltså whisky, konjak och akvavit. Då är vi tillbaka i Europa och Norden. Muslimerna kan inte dela denna vår glädje. Varför då vara muslim?

Med kristendom kom en sällspord livsglädje, det är det långa budskapets korta mening. Ska vi verkligen offra den för att få bli – muhammedaner? Det tyckte vi kristna inte år 1683 vid slaget vid Wien, när Heliga Ligan slog ottomanerna.

Fördelen med kristen tro i tydlig jämförelse är förstås att vi upptäcker att vi håller oss med tankestrukturer, som ger plats för vetenskap och utveckling. Vi har också fått en begriplig helig skrift där judendomens skrifter får större plats, men de kristna evangelierna liksom Apostlagärningarna och breven kröner verket, och känns igen som helig skrift av Guds eget folk. Det skapar en kultur som det självklara rastret för att förstå tillvaron också som vetenskap. I förlängningen vetenskap som det blir något av, alltså manufakturer och industrier. Det är inte så konstigt. Trosvissheten ger längtan efter vidgat vetande och resulterar i nya frågor. Också sekulariserad forskning vilar – vare sig den vill eller inte – på trons upptäckarlust och tanken att allt hänger ihop. Det återstår bara att ta reda på hur. Kring Guds struktur kan vi forska för att lägga jorden under oss, bruka den. Detta är det gudomliga uppdraget.

Vi får också bilder, bilder, bilder i stället för bildförbud. Kulturfientliga är vi inte och bildförbuden som försökts inom ramen för kristen tro har avvisats. Jag vill inte ha alla dessa bilder ersatta av ornament. Jag ogillar att de kalkats över i upplysningstidsentusiasm (för det var det var). Länge leve konstnärer och fotografer vad Muhammed än hade sagt. Och länge leve karikatyrerna! Det ska sägas, när Vilks dog så där alldeles i onödan.

Vi kristna är inte heller rädda för kvinnlighet…

Kristen tro handlar inte om ett liv som styrs av bud och förbud. I mellandagarna såg vi 13 budord (Netflix). Den erbjuder etiska problem som underhållning. Underhållning utan förbarmande. Förnedring av människans värdighet. Det är kanske inte en sådan serie konfirmander ska matas med – men vi andra? Hur ser vår värld ut utan förbarmande? I filmberättelsen står kyrkorna öde för folk ägnar sig annat. Då blir det som det blir. Tänker jag. Vi vi har en Frälsare – inte bara en laggivare och hämnare när det skiter sig i livet. Vi behöver inte döda syndarna. Gud vill att de ska omvända sig och Jesus har dött för vår skull och tar oss in i friden. Det är detta nya liv vi praktiserar i söndagens högmässa – Gud give att Svenska kyrkan inte ransonerat dem för mig. Så vad har egentligen islam som skulle motivera mig att lämna denna underbara kristna kultur med goda kristna syskon i tro och med sekulariserade nyhedningar i sällskapslivet? Det faktum att muslimer konsekvent nog vill mörda mig om jag inte gör som de säger? Det vill de. Jag har förståelse för det, eftersom det är konsekvent – men är dock emot den lösningen. Fundera nu en stund. Tycks oss inte islam vara en sämre lösning än kristendom? Den är helt enkelt för lite helig och för mycket mänsklig. Av sådant blir ingen riktig glädje.

De fem pelarna – grunden för islams religionsutövning – tror jag fortfarande att de flesta av Svenska kyrkans präster inte på rak arm kan redogöra för.

Trosbekännelsen (shahada) är mer än att läsa upp en formel. Varje muslim förväntas avge ett vittnesmål om sin tro. Det tycks bättre än en kristen tro som nöjer sig med att församlingen stämt in i Kyrkans trosbekännelse utan att de som så gjort förväntas stå för orden. Instämmandet är dock en framgång, För alls inte längre sedan lästes tron av prästen ensam! Men tanken att den som kan den apostoliska trosbekännelsen förväntas vittna om tro, är i en folkkyrka inte särskilt framträdande.

Tidebönen är den idé Muhammed hämtade upp från judendom/kyrkoliv. I Sverige återstod av tidebönen morgon- och aftonbön i hemmets hägn. Så blir det när byarna slås sönder. Men nog borde fler församlingar skaffa sig strukturer för gemensam bön?

Den religiösa avgiften är inte mycket att säga om. Vi har kyrkoavgiften. Har jag inte betalat den blir det ingen kyrklig begravning hur döpt jag än är. Säger något om hur Svenska kyrkan i praktiken ser på min salighet!

Fastan kan jag ha synpunkter på. Svält dagtid – käk nattetid. Nu är jag så gammal så fasteregler gäller inte mig längre – bortsett vad dr Albin kan hitta på för att jag ske leverera honom goda provsvar. Men ändå! Den kristna fastan är mindre publik än muslimernas. (Mt 6:16-18)

Vallfärden. Men vad ska jag i Mekka att göra – eller Rom för den delen? Wittenberg räcker långt! Och Walsingham. För att inte tala om de egna kyrkorna, som jag enkelt kan vallfärda till söndag efter söndag! Jesus vill möta mig där. Vad ska jag då i Mekka att göra mer än trängas med araber? Kristen tro tycks svårslagen! Räds ej bekänna Kristi namn! (sv ps 88)