Julfriden slår till stenhårt. Jag drabbas av den i hjärta och hem. Men huvudet? Friden sveper inte in mig så totalt i bomull att jag slutar fundera. Är det bra eller dåligt? Hör hjärnsläppet julhögtiden till så att en rätt kristen hjärna nöjer sig med den höga kyrkliga mysfaktorn? Gamle Adams julsång som tillgång ihop med Koppången ska inte föraktas – även om prosten Pehr, med gamla noter försedd, hörde sig själv sjunga Gamle Adams julsång: ”och i min slaf jag ser en älskad broder”. Prosten redovisade upptäckten av en snuskig julsång. Själv undrade jag över vad Koppången egentligen handlar om tills jag började undersöka just den saken och kom på att slutet är fromt – och slutet utesluts i t ex Helen Sjöholms inspelning.
”Jag vill känna julens frid
Jag vill tro att han föddes
Och finns med oss här i tiden
Det är jul och det finns ett barn i mig
Som vill tro att det hänt
Och som tänder ett ljus
Varje söndag i advent”
En anständig kyrka skulle fatta att det är här vi knyter an och vandrar vidare med vanligt folk, som filosofen Schopenhauer kallar oss. Men vad gör vi om själva sångens poäng inte får höras? Funderar vi över vad det beror på? Att sången var för lång eller för from? Eller räcker julfriden och den stilla stämningen? Jag undrar. Den ”som vill tro att det hänt” skulle väl få sakinformation i ärendet? Som den Anders Brogren förser oss med och som de flesta inte har en aning om! Nu snackar vi julstämning!
http://www.brogren.nu/hemsida.htm
Men klimateriet då? Ska vi i allt julande glömma COP 28? Självfallet inte. Dubai är nära – om inte geografiskt så likväl. Så nära att Svenska kyrkan kvistade dit, vi utgår från att detta skedde på ett klimatsmart sätt. Därför kan just Svenska kyrkan skriva inlägg i efterhand för oss andra, vi som uppenbarligen inte är Svenska kyrkan. Det här låter lika komplicerat som det är! Ring till någon i det kyrkliga så svaras ”Svenska kyrkan” samt den svarandes namn. Jag brukade i min krafts dagar då artigt presentera mig: ”Svenska kyrkan Dag Sandahl”. Men vad är jag nu? Jag är teminstingens antagligen mer svenskkyrklig är den som vid ett skrivbord svarar och uppger sig vara ”Svenska kyrkan”. Här demonstreras själva dilemmat. Somligt som säger sig vara Svenska kyrkan är i någon rimlig mening inte ett dugg svenskkyrkligt, utan en person som går till jobbet på en expedition (och som nu efter det digitala attentatet hamnat i en riktig härva av problem). Jag talar nu andlig identitet!
”Svenska kyrkan” på COP 28 tycks haft högst begränsade framgångar. Demonstrationer tillåtna –men bara på avgränsat område. Brist på yttrandefrihet gjorde att det inte blev så mycket till debatt. Dessutom är det dyrt i Dubai. Läkarmissionens Maria Bard har sjungit, barder gör så, en tänkvärd klagosång: ”Dessvärre uppgav flera röster från civilsamhället att de inte fick tillgång till förhandlingsrummen och platserna där de faktiska besluten togs.”
Hur bodde de som reste i Svenska kyrkans namn? Bodde man flera timmar bort från konferensområdet givet de höga hotellkostnaderna? Vad kostade boendet för Svenska kyrkans delegation och vad kostade resandet eller: vad kostade rubbet all inclusive? Torsdagsdepression kunde göra ett rejält gräv här.
Allas vår klimateriereseledare Margareta Koltai (Svenska kyrkan!) berättar att tjänstemännen i den svenska delegationen visade stor öppenhet, men den politiska ledningen visade inte samma intresse. Statsråden på plats hade mer snackat med näringslivets företrädare på plats än med civilsamhällets. Nu fanns det en trospaviljong. Där kunde man tydligen samtala. Och slutsatsen av allt detta? Civilsamhället menar, att det är viktigt att civilsamhällets företrädare på ett meningsfullt sätt ska kunna delta i de internationella klimatförhandlingarna. Man kan undra varför. Har vi inte valt riksdagen, som på ett kompetent sätt för vår talan?
Den kyrkliga delegationen fick företräde för Sveriges klimatförhandlare i egen hög person. Klimatministern fick man tydligen mingla med på ambassadens mottagning. Vad sa delegationen då? Och hur uttrycks missnöjet med möjligheterna till egna gedigna insatser om vi ser på kostnaderna, som vi ännu inte riktigt har pejl på. Vänta tills Torsdagsdepressionen kommit loss! Tills vidare får vi vara nöjda med vittnesmål från Margrareta Koltai. På X la hon ut både text och bild. Jag förstår att hon vill förhandla med förhandlarna. Demonstrera ville hon egentligen inte. Här ser vi henne som den ofrivilliga demonstranten. Vi betalade väl resa, boende, mat, traktamente och självfallet den vanliga lönen till Koltai? Det gör vi gärna. Hon demonstrerar ju för oss och för vår talan, det har jag fattat.
Tack till delegation för stark insats och hyggligt att vi fick se vad vi betalar för. Hur långt från förhandlingsrummen återfanns demonstrationen? Nu finns den i vart fall att tillgå och påverka oss. Tack för det också.
Jag fick `Éric Vuillard bok Dagordningen (Lind&Co, Stockholm 2021) i julklapp. När freden räddats genom överenskommelsen i München år 1938 säger en snörvlande kommentator, att statscheferna alla önskar fred. ”Historien blottar kommentarens löjeväckande betydelselöshet och rubbar förtroendet för alla framtida nyhetsrapporteringar.” (aa s 107) Har inget att tillägga för stunden.