Ni tror att jag låter julefriden brytas av att Eric Rosén i Aftonbladet bekänt vad han icke-tror. Ja, nihilistens tro är väl dock en icke-tro. Tro inte att jag blir upprörd. Jag blir uppmuntrad. Detta är den nihilistiska ateismens tänkande. Mot den står den kristna tron med gudstjänster, där tron förkunnas och skolor, universitet och böcker som monument över tron, som försöker förstå, kommer till. Guds hemligheter är ju, när Gud så vill, begripliga för oss. Intelligibla. Alltså blir en sådan som Rosén uppmuntrande. Ja, också en korkskalle kan uppmuntra mig och alla som vet vad vi tror. Så vad fick kulturmannen Rosén ur sig? Detta: ”Man kan väl inte fortfarande tro på gud 2024, om man inte är lite koko.” https://www.aftonbladet.se/kultur/a/gEqzQ0/eric-rosen-skriver-onskelista-till-jul-och-nyar
Noga taget vet jag inte om man kan tro på Gud, Fader och Son och Helig Ande, år 2024. Även om champagnen är inköpt kan ju Jesus komma tillbaka före årsskiftet. Men givet att världen består, är det självklart att den s k moderniteten inte utgör något argument mot Uppenbarelsen. Den moderna människan är ju bara något så övergående som ”den moderna människan av idag”. I går var den moderna människan något annat. I morgon blir hon modern på annat vis och ser med förundran tillbaka på vår moderna tid och finner den sällsport omodern. Skrattretande rentav.
Kanske inte så löjeväckande som kulturmannen Rosén dock. Han är uppenbarligen en produkt av icke-vetande. Detta i icke-vetande borde vara intellektuellt omöjligt till skillnad från mystiken ickevetande, The Cloud of Unknowing, som det heter i den engelska mystiken. Icke-vetandets moln. Där är vi dock insvepta av Gud. I detta icke-vetandets moln räcker Herren sin hand och säger: ”Jag vet vart vi ska gå, jag hittar, följ mig!” Gäller alltid. Gäller sen gammalt.
Denna juldag slår insikten till och bör redovisas. Det är inlägget som jag läst både i Barometern och Ölandsbladet. https://www.barometern.se/debatt/julen-och-barnet-hor-ihop/
Modéus II slår ett slag för julglädje trots allt. Vemodet tar plats i mig. Inte ett ord om Jesus, vem han är, varför han kom och vad han håller på med nu, t ex var han har sina mötesplatser med mig. Hur kommer sig detta? Dena tystnad tycks återkommande i stiftschefernas utläggningar. De är just sådana, ingen diksussion om detta – men är de biskopar som bryr sig om det troende folket eller bryr de sig bara om att lägga orden rätt för det folk som till sist inte tycks särskilt intresserat av trons liv? Om stiftscheferna brytt sig, hade de väl ändå gripit in mot de kyrkliga reträtterna, de som gör att mängder med kyrkor står oanvända eller blott planlöst, inte pastoralt genomtänkt, används och då mestadels för annat än högmässor med församlingsprästen, en fader i Gud. De fanns, som ville vara fäder tron. De förberedde julens alla gudstjänster. På skrivbordet låg åtta nyskrivna predikningar för helgernas behov. Församlingen firade och fikade för alla visste, att det kyrkliga julfikat och den kyrkliga julfesten slog det mesta för det handlade om – Jesus.
Jag tycker det är konstigt om en stiftschef proklamerar, att det folk som vandrar i mörkret och ser en nedsläckt kyrka (strålkastarna som lyser över det tomma huset räknas inte!) ska se ett stort ljus – men bara som en metafor, inte som levande kyrkoliv. Och så undras det över gudstjänsttappet, vilket betyder att det undras över varför folk har slutat gå till gudstjänster, som inte längre firas. Det är inte bara kulturmannen Rosén som är korkad, citera mig gärna!
Modéus II är modern och talar om berättelser att dela med varandra i mörkret. När evangeliet blivit berättelser tycks det mig att det mesta är rätt kört. Jag ber att få upprepa mig, för jag är ju så gammal: han får inte ur sig ett enda ord om Jesus bara om krubban som ställs fram ”en välordnad idyll med herdar, vise män och Jesusbarn”. Det är det hela. En stiftschef, som hade velat träda fram som herde och vis man iförd Jesus-kläderna, hade formulerat sig med större iver, nit rentav. Det är för mycket religiöst lull-lull och alls inget om den omvändelse vi manas till och det evangelium vi anförtros om ni frågar mig. Inkarnationen är på allvar – glädjande nog. Sorgligt när det inte kan kommuniceras så att jag omtumlas av insikten.
Fromsintheten missar jag inte: ”För under samtidens konsumtionshets och fokus på utsidan finns en längtan efter något att bygga sitt liv på. Och bakom den sekulära fernissan finns något mycket större; ett rop, en törst efter mening, en sårbar barnröst längst in som vill höras och få bära vidare julens budskap och frid och fred.” När professor Bengt Lidforss fick tag på utgjutelser av detta slag gick han igång. Lidforss hade analyserat och undrat vad det är för sårbar barnaröst som hörs? Vad är det för budskap den rösten vill bära vidare och hur nådde budskapet till det lilla sårbara barnet?
För den delen noterar vi, som undgått rondskålen i våra tidiga dagar, att Modéus II håller sig med ett hjärta som går sönder när barn drabbas. Så vad menar han om aborterna i Sverige? Kan man räkna med ett klart och otvetydigt svar på den politiska frågan? Jag menar, det drar mot Menlösa Barns dag den 28 december, scoutpatrullen Rävens i Moheda högtidsdag – firad med Bullens varmkorv, Slottssenap, korvbröd och julmust.
Nä, när stiftscheferna skriver fylls jag knappast av julglädje. Gör ni? Snarast fylls jag av trots. Hur vill stiftscheferna laga många kyrkokristnas brustna hjärtan? Vad har de att säga både till dem som gett upp och dem som gett sig av av, dvs averterat, simmat över Tibern? Pratar Modéus I om detta med kardinalen? Sitter biskoparna i det kompakta mörker de gärna skriver om och talar allvar med varandra? Vill vi veta svaret på den frågan – som en berättelse att dela med varandra? Jag vet inte.
Julafton fick jag höra domprosten Eek lägga ut texten om julens gåvor. Det var inte Jesus som målades för våra ögon som julens stora gåva till oss. Jesus hade blivit ”gemenskap, ljus och värme”. Det är så det det går till, när evangeliet som tilltal till mig blir en berättelse om hopp för mig – men med Jesus själv faktiskt bortkommen. Inte blir jag gladare när jag hör att julnattens innebörd är att vi förs tillbaka till den första julnatten som kommentatorn till Midnattsmässan i Rom sa. Är det inte ett galet perspektiv? Betyder inte inkarnationen att julen – med alla händelser – kommer till oss och drar oss in i frälsningen mysterium här och nu. HÄR krubban är, jag faller ned, tillbeder, som vi högkyrkliga brukar få till det efter Elis Erlandssons insats (sv ps 392:4). Och så ber vi väl att Jesus ska födas också i våra hjärtan och ge oss det rätta barnasinnet. Det rätta! Inte samtidens infantilitet.
Jag får traditionsenligt pigga upp mig med Garrison Keillor. https://www.youtube.com/watch?v=MHSB9ptsDzw
God Jul förresten. Nu har den börjat i år igen.