Det var svårt att bestämma sig – men måste jag välja? I morgon är det Birgittadag men det är också firningsdag för det andra slaget vid Lepanto år 1571 då Heliga Ligan segrade. Det första slaget vann turkarna/muslimerna. Men bestämde inte påven att segern vid det andra slaget vid Lepanto skulle firas så länge världen består?
Vad är det vi i så fall firar? Kanske att 10 000 kristna galärslavar på de muslimska galärerna blev fria. Eller att muslimer fick på moppo? Har det i Europas historia varit viktigt att stoppa muslimers anfall, som vid Wien när det begav sig år 1683? Jo. Har det också varit viktigt att påpeka (pepåka) att det finns snälla muslimer? Jo. Men det har alltså historiskt varit viktigt att värna Västerlandet och påminna västerlänningar att muslimerna är ute efter den fred i islams tappning som betyder underkastelse. Jag har, som ni förstår, läst Michel Houellebecqs bok med samma titel; Underkastelse. Jag har läst en del annat, som beskriver motsättningar och möjligtvis förklarar varför det hos unga muslimska män finns ett förakt för det västerland de bor i och ser ner på. Kanske skulle vi lära oss mer hur danskarna gjorde när det stor klart att de i Ishøj fått en betydande turkisk bosättning.
145 unga turkiska män hade kommit till Danmark 1969 och 1970 och bosatt sig i Ishøj. Med tiden gifte de sig med turkiska flickor (hämtade från hemlandet) och fick alltså turkiska barn samt kom med krav på det danska samhället. År 2000 utgjordes den muslimska gemenskapen i Ishøj av 2813 personer. Då kunde de förstås ställa krav: Tilltag som Jyllands-Postens att teckna bilder av Muhammed måste stoppas. Detta vägrade dock statsminister Anders Fogh-Rasmussen blankt. Han fann inte heller något skäl att träffa tolv ambassadörer, som ville samtala om saken, eftersom det i Danmark inte fanns något att samtala om. Den danske statsministerns hållning var principiell. När motsvarande krav ställdes i Norge var den norska regeringen inte lika principfast och vad den svenska regeringen egentligen sysslar med detta nådens år, vet jag inte riktigt. De turkiska familjernas söner gifte sig fortsatt med turkiska flickor. Så gick det med den integrationen. Är det helt obegripligt att en turk inte vill bli dansk? Handen på hjärtat: skulle jag vilja bli dansk? Jag förstår ju inte riktigt vad de säger.
Jag förstår vad kyrkomötets ordförande säger och bleknar. Danmark kanske lockar ändå? Det är talet vid det s k kyrkomötets öppnande som skapar olust. Karin Perers drar linjerna framåt. År 2611 ska människorna kunna leva i samklang med naturen och bygga sina samhällen med förnybara råvaror, framtidstro och tillförsikt. De ska också kunna stiga in i Uppsala domkyrka. Ja, säger jag. Om Jesus inte kommit tillbaka dessförinnan. Om katedralen inte bombats. Om det tusenåriga kulturarvet inte ställts på avskrivning. Nå, ett kan vi trygga oss vid: ”När normer förskjuts, demokratin är på väg att undergrävas och människovärdet hotas, då kliver Svenska kyrkan fram.” Det frommaste som kan sägas till detta är ”Fan tro’t”. ”Kyrkan är den i särklass mest betydelsefulla civilsamhällesaktören”. Varsnar ni faran nu? Deutsche Christen går fram som ett spöke i det svenska.
Svenska kyrkan, Stiftelsen Expo samt Forum för Levande Historia har format verktyg för ”tillit och demokrati”. Svenska kyrkan ser hoten tack vare Expo: ”Ytterhögern gör anspråk på kristendom och kristna värden.” Detta anspråk är de kanske inte ensamma om? Lagförkunnarna brukar göra detsamma. De talar och talar och talar – men inte ett ord om Jesus! Kolla talet som Perers höll. Hon slutar ”Så roligt vi ska ha!” Var och en får skämmas för sig, heter det. Jag ska alltså inte skämmas. Men kanske lite ändå? Så här framträder Svenska kyrkan, ”min” Kyrka, när dess högsta beslutande organ ska ta sig an högaktuella händelser.
https://www.svenskakyrkan.se/filer/587615/Tal%20av%20kyrkomötets%20ordförande%20vid%20kyrkomötets%20öppnande(1).pdf
Jag lugnar min franska nerver med Modéus I och hans tal vid kyrkomötets öppnande. Hans tal blir inte värre – men inte bättre heller. Han får till det att alla luspudlar som hamnat i det så kallade kyrkomötet är valda med de kyrkotillhörigas förtroende. Jag kan för egen del säga att det är ett fåtal i mötet jag har förtroende för. Somliga misstror jag rakt av. Men Modéus I säger: ”Det är en ära att få verka tillsammans i denna fina, demokratiska kyrka.” Dumheten kan uppenbarligen bli omåttlig. Och ärad! Gamla tiders ärkebiskopar gav äran åt alla konungar konung och alla herrars herre. (1 Tim 1:15-16) https://www.svenskakyrkan.se/filer/587615/Tal%20av%20ärkebiskopen%20vid%20kyrkomötets%20öppnande(1).pdf
Modéus I resursinventerar. Vad har vi för oöverträffade redskap när tillvaron skakar? ”Bönen, våra andliga texter, kyrkans tradition. Och så förstås: församlingarna.” Skjutningar och sprängningar hänvisas till samhällets förtroendevalda men ”i odlandet av goda mänskliga värden, har Svenska kyrkan av hävd en viktig roll.” Till det kommer något han kallar ”församlingsgemenskapen”. Dessutom byggs kyrkan alltid nedifrån. Inget av detta tror jag. Inte rakt av. Varför säger inte karln något om hur brott inte bara ska förhindras utan beivras, inte ett ord om det våld, som värnar rätten och att rätten alltid sitter i spjutstångs ände? Då vill det till att rätt personer håller i spjutet.
Modéus I fablar på om nästa steg i Svenska kyrkans utveckling och dess förutsättning, nämligen ”en finmaskig, andlig infrastruktur”. Den är avskaffad under slagordet ”närhet och samverkan”. Vi finns inte längre, som Modéus I får till det ”i samhällets kapillärer över hela landet” hur mycket han än upprepar sig. När allt kommer till allt, det Modéus I är ”så glad över”, vill jag egentligen inte vara med och bära och gynna. Fast jag får tydligen vara med. ”Vi granskar inte individens tro. Alla får vara med … utifrån sina egna förutsättningar.” Min förutsättning och många andras är att jag ska få tro och tänka om ämbetet som Svenska kyrkan trodde och tänkte den dag jag döptes och att jag fortsatt ska få tro och tänka som jag utan omsvep förklarade innan jag utsattes för prästvigning. Får jag det? ”Jag ser det som en tillgång”, sa Modéus I. Gör han verkligen det? Varför ska då vi som uppfattas som tillgångar hanteras nedrigt och nesligt?
”I vår kyrka avkrävs inte människor bekännelser, och församlingen är inte en grupp bekännare av homogen tro. Detta beror på att i vår tradition är det viktigt att det är kyrkan som bär tron.” Vad är då Kyrkan” kan man undra – för att inte fråga vad ”homogen tro” egentligen är. Jag kanske ska sätta min lit till Danmark igen: ”De behøver slet ikke tro. Den Danske Folkekirke tror for dem.”
Men var inte Modéus I lite fromsint? Jo, på Jönköpinsmanér. Inte tal om Kyrkan som Kristi kropp och oss som delar i denna kropp, där Kristus är huvudet. Det är sånt Paulus kör med. Modéus I säger: ”I centrum för vår tro står Jesus och kyrkan behöver stå nära honom för att kunna se sitt uppdrag och vara tydlig i sin identitet.” Det låter något. Men det blir förtvivlat andelöst, oandligt rentav. Fromma floskler, men inte handfast maning, att det liv där Anden tar hand om allt och lev-ande- gör rubbet. Säger inte Modéus I något fint om Anden på slutet? Jo, men handlar hans lilla bön om kyrkomötet, som han förväxlar med ”vår kyrka”? Vilken blir insikten när kyrkomöteskompetenserna ska stå för denna insikt och vilka kloka beslut kan Anden och vi förvänta oss när vi hört de två talen? Låtom oss bedja!
”Herre, jag tror inte det jag nu fått läsa. Hjälp min otro, så att jag inte får för mig att det jag läser i det officiösa och floskulösa kyrkomötessnacket skulle handla om Kyrkans tro. Det vill jag helt enkelt inte tro. Så, Herre, skynda till min hjälp och bevara min otro. Ja, stärk den. Visa mig hur jag i morgon ska fira den kristna segern vid Lepanto och låt mig dessutom slippa flytta till Danmark. Detta var allt jag för stunden hade på hjärtat. Amen. PS Veni, Sancte Spiritus!”
Till er som undrar: faktum är att människans årliga utsläpp av CO2 enbart motsvarar ungefär 4% av de utsläpp som orsakas av naturen. Hur det var före slaget vid Lepanto vet jag inte.