Naturligtvis går det Svenska kyrkan illa. Hur illa kan bara den förstå som har förmågan att öppna döda prästers gravar och kalla fram tidigare generationer att beskåda och kommentera.
Några av de då framkallade kommer att fråga om läran. Andra om den yttre ståt och prakt som nu uppvisas, vana som de var vid svarta kappan och en nattvardslös gudstjänst som kallades ”högmässa”. De flesta kommer kanske att fråga vart deras tjänster och församlingar tagit vägen. ”Jag var kyrkoherde i B församling – och den var sannerligen ingen B-församling. Vi firade gudstjänst varje söndag och jag ville därtill att vi skulle bygga en kyrka till för att möta behoven i församlingens geografiska utkant. Så gjorde vi. Och nu? Nu tycks det firas gudstjänst (med eller utan mässa) var sjätte vecka i respektive gamla församling och i pastoratet har antalet gudstjänsttillfällen till somliga anställdas förtjusning minskats med 33%. Lönen har ökat dock. Hur kan det vara en församling som inte församlas? På min tid var 9 av 10 invånare med i Svenska kyrkan. Nu tycks det vara betydligt färre. Prästerna möttes då och då till konvent; ett stort ”matkonvent” och så några studiekonvent. Prästfamiljer umgicks och vi följde bokutgivningen från SKDB och Verbum. Dessutom läste vi Svensk Kyrkotidning, Svensk Pastoraltidskrift och Vår Kyrka (som vi kritiska kallade ’Deras kyrka’. Dessutom Svensk Teologisk Kvartalskrift och Ny Kyrklig Tidskrift /bilaga till SKT/. Vi hade en minst sagt livlig kyrklig debatt. Så vad har hänt och hur kommenteras det så kallade läget?”
Vad skulle vi svara dessa dönickar? ”Vördade herrar prästmän! Förklaringen kommer att lämnas vid den yttersta domen. Dra er tillbaka och dra igen kistlocken, för vi vill inte att ni ska störas när ni förmodas vila i frid.” Ungefär så.
Jag håller före att det varit oförsynt att säga hur allt hänger ihop: Oviljan att se och bedöma och därmed oförmågan att handla samt ett rejält mått av försiktighet. Därtill en teologi som inte var användbar till något. Gunnar Rosendals bok Kyrklig förnyelse handlar ju om en präst som söker något annat än det liberala program som inte gör ungdomar kyrkliga, men väl gav möda och besvärligheter utan att leda någonstans. Fader Gunnars insikt var att pastoralt arbete måste kunna bedrivas mer genomtänkt och målmedvetet. Somliga präster kände igen beskrivningen av det som var och kunde tolka parollerna om det som skulle kunna bli.
Nu har kärva analyser aldrig roat. Inte i krigsmakten, där det idogt planeras för det tidigare kriget och där uppkäftiga officerare ska stoppas i sina karriärer. Jag har läst kapten Sture Karlssons bok Översten och jag (Rabén & Sjögren, Stockholm 1971) två gånger om. Inte heller i Svenska kyrkan har kärva analyser roat förstås. Fader Gunnar fick åthutningar av biskop Martin Lindström för att han (inte biskopen alltså!) ätit för många plommon vid ett kontraktskonvent. Jag vill minnas att fader Gunnar försvarade sig med argumentet att det var två (2) plommon – men ni fattar!
På sitt sätt kom frågan om kv*nnl*g* pr*st*r som en skänk från ovan. Då kunde de trilskande pressas tillbaka eftersom de var sexister och kvinnoföraktare. ”Sexualneurotiker” sa biskop Ingmar Ström. Det var mycket i den stilen. Nunnans ord borde vara svåra att höra, när hon konstaterade att dissidenterna framställts ”som något de i all mänsklig svaghet dock icke är!” Jag är svag för nunnor, men allra svagast för denna! Hur kunde vi tvingas leva med illvilliga projektioner och inte med komplicerande samtal? Svaret är förstås att detta var i någras intressen. De som ville upp till exempel. De andra som ville sova gott om natten. Så blev det som det blev. Professor Gustaf Wingren kanske inte var så förtjust över att jag höll med honom om hans utslungade påstående att debatten om kv*nnl*g* pr*st*r inte ens börjat. Men detta är min åsikt och jag respekterar den.
Så långt i min tanke hamnade jag i läget för hundra år sedan. Jag läste Torsten Bohlins bok Nutidsmänniskan inför kristendomen, J.A. Lindblads förlag, Uppsala 1922. Här möter hela den förtjusande liberala teologin, jag är inte hånfull. På kontinenten överlevde inte denna teologi det första världskrigets skyttegravar, men Bohlin har inte anfäktats av gasanfall, bajonettfäktning och blodig slakt. Själv poängen möter i boken, ni kan få den från sidan 78: ”Efter levande Gud hungrar mänskligheten, blott genom att komma ända fram till honom kan hon på en gång finna de högsta sedliga krav och den djupaste andliga kraft.” Bohlin ”vet knappt, vilken punkt man helst skall välja för att enklast vinna en helhetsbild av denna underbara personlighet.” (aa s 105). Och Gud har ”kastat in en oro i vår själ, evighetsoron, på ett outgrundligt sätt har han såsom ingen annan ökat vår själs hunger efter rättfärdighet, vår själs törst efter levande Gud.” (aa s 115) Tjena mittbena! Guds Son som underbar personlighet! Vem är förresten egentligen ute efter de högsta sedliga kraven? Knappast jag i alla fall. Jag är nöjd med nåden. ”Denna underbara personlighet” är ett tramsigt sätt att tala om Frälsaren om ni frågar mig. Fråga inte!
Vad gäller då för mitt sökande? ”Uppriktigheten är det religiösa sanningssökandets kategoriska imperativ.” (aa s 250). Jag går inte på detta fagra tal. Det säger för lite om den Helige Ande! Och för mycket om mig och min – sedlighet! Jesusromantiken kräver något, och då fattar jag varför den realistiska bibelutläggningen kom till som program. De som tröttnar på personlighetsfilosofi och själarotande vill ha mer att hålla sig till: kristen materialitet. Gud blev människa i ett mänskligt och begripligt sammanhang. Jag fattar också att hos Bohlin – och det är betecknande för just liberalteologin – finns ingen kyrkotanke och inget egentligt ämbetsmedvetande. Då fattar jag än en gång vad saken gällde. Hos Torsten Bohlin finns det gamla paradigmet. Det var egentligen överspelat. Något nytt hade kommit.
Den realistiska bibelutläggningen var professor Anton Fridrichsens program och det presenterades i Svensk Exegetisk Årsbok. Bo Giertz gick i Fridrichsens skola. Men när frågan om kv*nnl*g* pr*st*r statligt skulle utredas var det Torsten Bohlin som blev ordförande med gott understöd av en annan liberalteolog av samma patetiska märke: Harald Hallén. Han var helnykterist så något att skylla på hade han inte. Hans folklighet tog sig uttryck i att han som ung plötsligt började gå klädd i vadmalsdräkt (tänkt folklighet!). Vid jul drack han enbärsdricka i träkrus. Jag säger inget mer. Jo, ett! Han började tala dialekt. Folkligt så det förslår alltså. Men alltså tänkt folklighet, tänker jag.
Bohlin, som ingen egentlig kyrkosyn har men inte heller någon ämbetssyn, ska alltså utreda frågor som styr mot Kyrka och ämbete. Dra mig på en träpinnevagn, detta kan bara sluta illa. När stackars Olov Hartman i den statliga utredningen vill ha med andra perspektiv på ämbetsfrågan genom exegeter av nyare slag, avvisas detta. Hartman löser problemet genom att skriva reservation till utredningen utifrån något han fått från exegeten Harald Risenfeld. Detta bidrag hanteras som en diktares fria teckning och avfärdas. Bohlin och Hallén kan inte ta in det nya, fastlåsta i det gamla och utdaterade som de är.
Hur detta elände ska hanteras kan man tala om i morgon, IBAPABD! Ifrågasättandets livshållning måste vi, som tror på Kristus, praktisera. Det skulle bli väckelse av sällan skådat slag och folket skulle fylkas i kyrkorna på grund av reformen 1958. Det blev inte så. Förklara varför de stolta profetiorna kommit på skam. Här åvilar bevisbördan inte dissidenterna utan de andra, de som tänker sig utgöra majoritet – fast de i många meningar är fåtaliga. Hur många tror i kristen mening, dvs på goda grunder, ämbetsreformen? Den vilar på den bräckliga grund (”outgrundligt”), som Torsten Bohlin så tydligt redovisat.
Vill ni hos Fadern finna ”de högsta sedliga kraven” eller något annat? Skål i morgon på IBAPABD!