Det engelska begreppet för samtidskulturen är Woke. På vanlig svenska ”väckelse” med allt vad denna väckelsefromhet innebär av entusiasm, ensidighet och envetenhet. De väckta är verkligen sådana prövningar som vi ber Gud bevara oss för. Kyrkan har flertusenårig erfarenhet av den sortens folk – och har överlevt denna återkommande prövning. Det var för den delen 1800-talets woke som bröt ner kyrkolivet i Sverige. En ensidig väckelsefromhet tog tron från vanligt folk. Och nu? Ingen i det kyrkliga tycks mena det vara meningsfullt, att offentligt reflektera över den samtida väckelserörelsen, woke, eller förklara hur de underliggande mekanismerna fungerar. Där teologer verkligen och sakkunnigt skulle kunna säga något, kyrkovetare, kyrkohistorien och religionspsykologer lika, föredras tystnaden eller tal om annat. Anpassligt – men fiiiiint förstås! Vi lämnar ämnet!
Borde vi inte försöka få in lite nya berättelser från det vanliga kyrkolivet? Ni minns nästan säkert inte hur det var i Guldsmedshyttan år 1954. Det är knappt jag minns själv. Jag var 5 år på det 6:e så ingen skugga över mig. I Guldsmedshyttan hade jag aldrig varit. Jag hade inte ens klart för mig att pastorsämbetet hade telefon 56. Men det står klart angivet på kyrkoherdens tjänstepapper, när han skrev PM om vissa bestämmelser angående det prästerliga arbetet inom Guldsmedshyttans församling. Det var instruktioner till kyrkoadjunkten. Det mesta syftade till att ingenting såsom tillfälliga gudstjänster, församlingsaftnar eller andra offentliga sammankomster skulle få anordnas eller förberedas utan att kyrkoherden beslutat därom. Och stadgandet går att förstå: ”Gestaltningen av gudstjänsten må icke omfatta större arrangemang, såsom processioner inom- eller utomhus o.d., utan kyrkoherdens medgivande. All affischering å kyrkdörrarna är förbjuden.” Kyrkoadjunkten flyttade samma höst. Hur många kyrkoherdar har under årens lopp effektivt motverkat all förnyelse?
Måste vi vänta 59 år på upplysningar om hur det är eller finns det begåvat folk som kan ge de interiörer som dagens kyrkoliv erbjuder? Alltså vittnesbörd från fältet. Kanske från en församling, där av fackliga skäl antalet gudstjänster dragits ner från sex till fyra och folk tycks hålla käften om saken samt därtill i all stillhet slutar med den regelbundna kyrkogången. Lönearbetande herdar har de fortfarande – men prästgården är såld, herdarna kommer inresande på ett klimatovänligt sätt och är i all rimlig mening av begreppet ”lejda herdar”. Oftast får fåren klara sig på egen hand…
Är det inte av värde att bedriva kyrklig eländighetsforskning för att få veta vad Vetenskapen kan fastslå om Situationen, det verkliga nödläget; Mentalt, trosmässigt, innehållsmässigt? Vi behöver inte inskränka oss till hur det ser ut lokalt, vad som beslutas och vad som skrivs i församlingsblad. Vi kan höja blicken till andra nivåer också, men där brukar Torsdagsdepressionen komma oss till hjälp. Skicka ett mejl till mig och berätta hur det egentligen är du finns!
Jonas Eek slutade som opinionschef (vad nu det uttrycket kan betyda…) och uppfattade att responsen från läsekretsen visade att Kyrkans Tidning ”knappast är någon torsdagsdepression”. Det är, kan jag tycka, att göra det lätt för sig. Att det finns läsare som omfattar det de vill tro och inte det de skulle kunna se om de ansträngde sig, är väl knappast avgörande? Och kollar jag senaste Torsdagsdepressionen är det inte många nyheter som gör mig glad, egentligen inte någon. Njutånger platsannonserar. Det får mig att le bara för att jag minns Hasse Tellemars fråga i Ring så spelar vi: ”En plats som påminner om vad en kvinna får efter bröllopsnatten”. Rätt svar var förstås ”Morgongåva”. Den svarande sa: ”Njutånger”. Så det hela var en tankeprocess frigjord av en annons i kombination med den tarvliga skadeglädjen – eller vad det nu är som momentant förtog lite depression.
I en annan annons syns kyrkoherde Lena Fagéus i Umeå vid texten: ”Det är så spännande att stå i förändringens rörelse för framtidens kyrka.” Min ohelgade kompis sa: ”Det är en kärring som klätt ut sig till präst.” Jag sa till kompisen att så får man inte ens tänka. Kyrkoherden är eo hovpredikant och om henne kan med hennes egna ord sägas: ”Jag är präst och leg psykoterapeut. Just nu arbetar jag som kyrkoherde i Umeå pastorat. Under många år arbetade jag utifrån egen firma med handledning, psykoterapi och utbildning. Mitt intresse har alltid rört sig omkring människan. Hur utvecklas vi till att bli de vi är, hur går förändring till? Nu när jag är ledare i en stor organisation är fokus fortfarande detsamma, men från lite andra perspektiv.” Kompisen höll inte käften inför detta anslående utan envisades: ”Hennes intresse har alltså alltid rört sig kring människan. Människosonen då? Och 65 år gammal är hon och står för framtiden…” Jag ska i fortsättningen försöka hindra kompisen att läsa Torsdagsdepressionen när han kommer på besök. ”Sätt dig i uterummet och njut av septembersolen”, ska jag säga. Jag avstår från att ihop med kompisen fundera över varför en herde ska framställa sig som ”ledare”. ”Herde” är man på fårens villkor. Ledare på organisationens. Svar nog?
Gäller förresten om Svenska kyrkan vad som kan sägas om det svenska försvaret? Avvecklingen ”började visserligen i planmässiga och långsiktiga former, men någonstans längs vägen förändrades mönstret och antog drag av sönderfallsprocess där utfallet i allt högre grad kunde tolkas som oförutsedda och outredda konsekvenser av kedjor av snabba och improviserade beslut.” (Wilhelm Agrell, Fredens illusioner, Atlantis, Stockholm 2010, s 7
Till avdelningen sönderfall ska nog inlägget från Modéus II i Aftonbladet räknas. https://www.aftonbladet.se/debatt/a/pQkbxV/biskop-modeus-nagot-gar-forlorat-nar-sverige-bygger-murar
Riktigt vad som konkret gått förlorat är kanske oklart – för noga taget finns väl fortfarande solidaritet, medmänsklighet och människovärde kvar? Nu fuskar Modéus II och menar, att Per Albin Hansson ”myntat” begreppet ”folkhem”. Det var Rudolf Kjellén som gjorde det – och hans begreppsvärld vann anklang i Tredje riket. Trots att han var svärfar till biskop Manfred Björkquist kanske hans namn inte ska nämnas? Att Per Albin talade om nationalstaten som en slags förlängning av familjen var på sin tid ett avgränsat och avgränsande sätt att tala. Välfärdsstaten var till för medborgarna. 1%-målet i u-hjälp var som bäst en lyx svenskar kunde kosta på sig. Men finansminister Gunnar Sträng var tveksam till u-hjälp så länge det fanns torrdass i Haga i Göteborg. Och det fanns det också i slutet av 1960-talet.
Bygger Sverige murar? 2 miljoner migranter, somliga av dem flyktingar, har kommit till Sverige. Icke få som inte har rätt att vistas här, stannar likväl kvar. Det kan man förstå som ett problem (i varje fall om man som präst haft ansvar i folkbokföringen!) – men när Modéus II menar att det finns andra sätt att stärka möjligheterna för myndigheter att veta vilka som visats i Sverige utan tillstånd, borde han väl berättat vilka dessa är, när han nu inte vill se någon anmälningsplikt.
Modéus II drar fram barnkonventionen som blivit svensk lag. Då är jag alltså numera barn tills jag fyller 18 år. Hur gick detta till? På min tid var man barn fram till konfirmationen och mopeden, dessförinnan innan konfirmationen och långbyxorna. Det finns alltså inga ungdomar längre? Hur dumt kan det bli? Och var det inte rätt korkat att göra en konvention till lag? Modéus II har kanske några synpunkter oss till ledning? Men jag är glad över att få tala om värdeförskjutningar som hotar fundamenten i vårt samhällsbygge, eftersom det ger oss möjlighet att tala om förskjutningar i det kyrkliga också. Vad har Modéus II att säga om den värderingsförskjutning som innebär fosterfördrivning i stor skala i Sverige och vad om ämbetsfrågan i Svenska kyrkan? Säger han ”vänd inte bort blicken” och ”tig inte”? Och vad med NATO-medlemskapet kyrkligt sett?