Boken heter så – Varför svenska folket reagerar – och det måste sägas vara en kaxig hållning eftersom det är fyra (4) kulturpersonligheter som stiger fram som folklighetens uttolkare: Alf Ahlberg, Lydia Wahlström, Herman Stolpe och Bo Enander. Natur och Kultur , Stockholm, gav ut boken år 1941.
Den utlösande faktorn var utrikesminister Christian Günther, som i ett tal den 3 maj 1941 sagt: ”Iaktta självdisciplin att aldrig ta ståndpunkt i en utrikespolitisk fråga utan att först övertyga er om att den motsvarar vårt lands sanna intressen.” Förlaget, som stod för förordet, menade att svenska folkets stora flertal reagerade mot de ”världsomstörtande” idéer som har sitt centrum i Europas mitt. Sedan kommer det: ”Det har mera sällan varit svensk sed att sticka huvudet i busken och blott tänka på det egna skinnet när våldets stormar rasa runt våra knutar. Det kan heller inte vara i landets intresse att när det gäller mänsklighetens grundvärden: frihet och rätt, stillatigande åse hur dessa raseras och förtrampas. (bokens paginerade Förord)
Alf Ahlberg behöver kanske ingen närmare presentation. Han var rektor på Brunnsvik. Lydia Wahlström var professor och mycket annat att förtiga. Herman Stolpe var kooperatör, skriftställare och en hel del annat. Bo Enander var historiker, utrikeschef på Expressen från år 1944.
Ahlberg drar i härnad mot nihilismen. Raffinerat och effektivt kan den förkunnas genom de psykologiska maktmedlen. ”En regim, som tystat ned all opposition och kritik och som själv gör flitigt bruk av radion, pressen och övriga propagandaorgan, kan därmed utöva en fruktansvärd psykisk tvångsmakt på ett folk.” (aa s 8) Rätten och möjligheten till fritt tänkande är ett värn för vetenskap och utan den kommer förmågan att driva vetenskap att förtvina. (aa s 12) ”Utan en andlig förnyelse kommer vår tid, som är en tid av omstörtningar, att sluta med en katastrof” hade Auguste Comte skrivit. (aa s 22) Ahlberg: ”Despotismen skulle åter resa på huvudet, ’ett skräckinjagande huvud’. Men i stort sett levde människorna under den liberala epoken utan begrepp om att den stolta byggnad de uppförde vilade på vulkanisk mark. Vad kulturliberalerna inte förstod var, att de i själva verket levde på att dra växlar på det gamla västerländskt-kristna kulturarvet utan att vårda sig om att förnya och upprätthålla detsamma.” (aa s 22-23)
Alf Ahlberg analyserar inte hela upplösningsprocessen. Han konstaterar bara ”att denna process ägt rum och skridit vidare, tills följden blivit den allmänna värdenihilism, som är den andliga bakgrunden till nationalsocialismen.” (aa s 24) ”Någon annan räddning för vår kultur står icke att vänta än genom återuppbyggnad det andliga fundament varpå den vilar.” (aa s 29-30)
Den tyska fascismen, dvs nationalsocialismen, är ett historiskt fenomen. Nihilismen är det grundvärde som fortfarande gäller och vad den resulterar i borde vi kunna se. Vi behandlas respektlöst som massa, kolla tv-underhållningen med ett fåtal gycklare som ska få oss att skratta. Jan Myrdals ord att vi lever i en förkrigstid gällde då. Är det inte i en krigstid vi lever nu? Det sätter inte så många spår i vår vardag – om inte just tramset är de spår vi kan se. Detta kunde för klokt folk te sig skrämmande.
Den svenska folkkyrkan? Oförmögen till ideologisk kamp, dvs oförmögen till förtjust iver att förnya och bedriva politisk/kulturell diakoni i betydelsen maktgranskning och kritik av det värdelösa, själva kvintessensen av nihilism. Folkkyrkan står inte på folkets sida mot makten och de maktstrukturer som gäller i massamhället, det tror jag en studie av 1930-40-talen kan visa oss och denna tid kan för oss fungera som en fjärran spegel. Likriktningen i det svenskkyrkliga har gett plats för likgiltighet. Konsekvensen blir förstås byråkratisk hantering av det så kallade ”läget” under slagord vars egentliga betydelse är tvärtom. Närhet och samverkan blir till församlingssammanläggningar och ett fragmenterat kyrkoliv: Avstånd och arbetslag som sysselsätts av sig självt med sig självt. Utsorteringen av olämpliga prästkandidater (på den politiskt ”lösta” teologiska frågan om Kyrkans ämbete och efterföljande förvirrande nya bekännelsekrav!) har kompletterats av en rekrytering av nya medarbetare som tror något annat än vad Bekännelsen säger och därtill till prästbrist i begreppets alla meningar. Detta kan bara leda till elände i ordets egentliga mening: ett land som icke är.
Arbetarrörelsens filosof tänkte också över vad ett folk är. Jag lyfter in citatet från Ahlberg, Svenska folkets väsenskärna (Natur och Kultur, Stockholm 1940). Detta är en bok som tycks svår att få tag på, men det lokal sockenbiblioteket kan väl beställa fram till oss som vill gå till läggen:
”Att vara svensk är till en början att tillhöra ett folk och därtill ett mycket gammalt folk. Mången förefaller detta vara en trivial och självklar sanning, men så är det alldeles icke. Det lilla ordet folk täcker en stor och egenartad verklighet. Ett folk är inte detsamma som summan av de individer, som bebo en avgränsad geografisk yta. Svenska folket är något ojämförligt större och högre än summan av de svenskar, som i dag bebo vårt land plus dem, som bo spridda i främmande länder. Det är enheten av de döda, de levande och de ofödda i oräknade generationer bakåt och framåt i tiden. Sverige är inte bara det land vi själva bebygga utan jämväl det land, där våra barn en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen.
De döda, både de namnkunnigaste och de namnlösa, leva bland oss i sitt verk och sin gärning och bestämma hela vårt sätt att vara såsom svenskar, att tänka, känna och vilja. Själva äro vi snart borta och ingen känner mera vårt rum. Men svenska folket skall leva efter oss som det levat före oss. Det betyder att vårt sätt att tänka, känna och handla som svenskar också är bestämt av hänsynen till de ofödda släkterna, att de verka som motivkrafter i vårt liv i dag.
Vi nu levande, som för ett kort ögonblick representera svenska folket och ha att i en ödestid för vårt land bära ansvaret inför de hädangångna och de ofödda – vi äro blott löven på ett gammalt träd, som spricka ut om våren, vissna och falla av om hösten. Ingen räknar dem, ty det är trädets liv det kommer an på. Som medlemmar av ett folk äro vi något annat och mer än blott kortlivade individer, vi ha del i ett högre överindividuellt liv, som visserligen icke lever i någon abstrakt metafysisk rymd, som man ibland tänkt sig, men väl i oss och mitt ibland oss. Detta är orsaken till att den, som har en fast känsla av att tillhöra denna gemenskap mellan de döda, de levande och de ofödda, som ett folk är, kan om så skulle krävas offra det egna individuella livet för att det högre och större livet skall kunna räddas och värnas.”
Lite tankeväckande är det att se 1940-talets krigsår som spegel av 2020-talets. Och inte mindre tankeväckande är det att uppfatta hur Ahlbergs beskrivning av ett folk också är en beskrivning av trons folk, själva gudsfolket. Det är här vi skulle utmanas. Att kung CG XVI i tv (två kanaler erbjuder inblickar i det konungsliga livet) förklarade skillnaden mellan Amt und Person, ämbete och person, noterade jag. Något förändrades när han fick ta över ämbetet, så pass att ämbetet på många sätt tog över honom. Ungefär som vi besinningsfulla tänkte katolskt om prästämbetet i Svenska kyrkan. Innan! Tidigare! Kungen vet vad ett ämbete är och vad det kräver. Mången präst har något att lära av kungen här. Det är en revolutionerande monark vi har, Bernadottetakterna sitter i. Svenska kyrkans lilla klick av välanpassade ska passa sig om denna tanke vinner burspråk och ämbetet är något, monarkens och prästens lika.