IBAPABD, International Buy A Priest A Beer Day firas numera den 9 September, alltså fast datum. Så var det inte förr och stor förvirring kunde utbryta. Nu är det ordning och reda. I fromma stift, utan så stor närvaro av lokala pubar, kan dagen firas så, att tacksamt lekfolk tar sig till prästakället och lämnar över en gåva. Gåva och gåva! En investering i predikningar, som ska ha rum för evangeliets munterhet.
Modéus II har begått sig igen utan att nämna IBAPABD. Det är konstigt eftersom den fråga han ställde var ”Vad ska jag göra med min längtan?” Vet han verkligen inte det? Åjo. Detta är en gammal predikofint. Predikanten ska te sig inkännande, men allt handlar om ett retoriskt knep. Han går förstås bananas i sina maningar. ”Det är naturligt att känna sig lite vilsen så här års”, får jag veta. Kärnvapenhotet, krigsriskerna i Östersjön kanske inte har med årstiden att göra? Men så långt i framställningen tänker Modéus II på mig: ”Oavsett hur du känner på tröskeln till vardagslivet, så vill jag uppmuntra dig att söka dig till laddplatserna i ditt liv.” Vilka är de? De är olika. Så kommer det: ”Kyrkorna är laddplatser.” Bra att veta: Men passar jag in i sammanhanget?
”Du kan ta steget in över den låga tröskeln, i trygg förvissning att rummet är ditt. Alla människor får lov att kalla kyrkan för sitt hem.” Nu blev det väl dumt? Är inte rummet Guds? Och är det inte ett exklusivt privilegium att få komma in i detta hem, som blev ett hem när jag döptes? Alla får väl inte lov – lov av vem? – att kalla kyrkhuset sitt hem om det nu inte är så?
Vad händer i rummet: ”Kyrkan är platsen för livstolkning, inte genom att leverera förenklade, tvärsäkra svar på eviga frågor, utan erbjuda en referensram för våra vanliga liv.” Det låter något. Men kanske är det bästa att ta sin längtan och springa någon annanstans? Jag menar till sammanhang med rejält folk, sådana människor man kan lita på och som talar begripligt?https://www.barometern.se/debatt/vad-ska-jag-gora-med-min-langtan/
Jag är inte ensam om min tveksamhet inför förkunnelsen i Svenska kyrkan. Nu har jag sorterat papper och hittat protokoll från dåvarande kyrkostyrelsen, som fick heta centralstyrelse och styrelse för SFRV eftersom den egentliga kyrkostyrelsen var – Sveriges regering!
Det som nog mest skulle uppfattas som lite tröttande rutin på ett styrelsesammanträde var att välja in någon till Verbums förlagsstyrelse. Jag satt där och ingen hade klagat på min insatser. Oss emellan tror jag inte att någon ledamot kommit med så många inkomstbringande förslag i den styrelsen. På sittande sammanträde med arbetsutskottet den 16 maj (protokollet § 83) föreslog Levi Bergström (s) att jag inte skulle omväljas. Kajsa Wejryd skulle in i stället. Jag skulle bort. Det gick bara att förstå som utrensning av en dissident. Den totalitära liberalismen är lika totalitär som alla andra ismer.
Bergström hade fått besked av Carl Erik Lundgren (s) att jag skulle väck. Detta förklarade Sören Ekström för mig några år senare. Jag hade nämligen publicerat boken Farligt. Andaktsbok för hem och skola typ (Svenska Kyrkans Fria Synod, Sigtuna 1997), som beledsagade utnämningen av Christina Odenberg till biskop i Lund. Ingen debatterade boken, pekade på felaktigheter i resonemangen eller så. Själva förekomsten var det förargelseväckande och förargelseväckaren skulle väck. Lundgren hade bakgrund i svensk frikyrklighet… Det går till så där. Det går till så också i det partipolitiska livet.
Nu skulle jag alltså elimineras. Jag tar några av protokollen. Först ärendebladet till styrelsesammanträdet 21-22 maj 1997, ärende 24. I AU hade väckts förslag i anslutning till behandlingen av nomineringar ”att styrelsen till sitt protokoll skall ta ett principuttalande om att de som Centralstyrelsen/SFRV:s styrelse utser som sina representanter i olika sammanhang måste förutsättas företräda Svenska kyrkans uppfattning och anamma den ordning som gäller i Svenska kyrkan. Arbetsutskottet, som inte var enigt, har beslutat att föra frågan till styrelsen.”
Jag har bestämt mig för att vara ytterligt diskret om frågor i styrelse och arbetsutskott, men här går väl en gräns där insikt behövs. Jag ska inte undanhålla er en kommentar från en from tjänsteman i en paus: ”Det är för djävligt”. Denna teologiska utsaga var nog sann. Levi yrade om ”nazism”, vad han menade med det. Folkpartisten Urban Gibson yrkade på bordläggning och återremiss, men minns jag rätt ville han begränsa frågan till att Dag Sandahl skulle bort. Carl Henrik Grenholm varnade eftersom DN:s kultursida om denna bild av Svenska kyrkans framtoning skulle bli publik kunde skriva. Grenholms fråga var grundläggande: Hur yttrar sig toleransen och vilka signaler sänds just nu av ett sådant beslut? Professor Grenholm kunde tänka principiellt, det finns sådana sossar också. KG Hammar ville ha en motivering till ”icke-valet”. AU fick dra frågan ett varav till.
Den 18 juni 1997 var frågan om policy uppe i styrelsen igen, protokoll 1997:4 §. Arbetsutskottet, där jag var med, hade fört en diskussion den 5 juni, men tyckte att det erfordrades en förnyad diskussion i styrelsen. Något förslag från AU fanns inte så beslutet blev, håll i er, att hänskjuta ärendet till arbetsutskottet för fortsatt diskussion. Jag antecknade till protokollet att jag ”fann detta hänskjutande än till arbetsutskottet, än till styrelsen, vara en orimlig handläggningsordning.” (styrelseprotokollet § 66) Det går att förstå att frågan blivit en het potatis.
Nu återkom ärendet den 24-25 september vid ett sammanträde i Göteborg. Då hade AU behandlat fråga den 11 och 25 september (styrelseprotokollet § 99) och tjänstemännen hade jobbat på. Förslaget, som antogs, var att inte upprätta någon generell beskrivning av kriterier vid detta slag av beslut. Men här låg en gravad hund: ”I enlighet med detta förslag konstaterade Centralstyrelsen att Svenska kyrkans ordning utgör grunden också då Centralstyrelsen utser sina företrädare i skilda sammanhang. Styrelsens ambition är att vid sådana beslut trygga att detta kommer till tydligt uttryck. Hur detta skall ske i det enskilda fallet måste prövas med hänsyn till uppdragets karaktär.” Trygga var ordet!
Jag reserverade mig (prot.bil 6): ”Det i orakelmässiga former avfattade beslutet kodifierar sannolikt för Svenska Kyrkans Centralstyrelse gällande praxis.
Jag finner för min del beslut som syftar till utmönstring och avgränsning demokratiskt orimliga, ovärdiga och skadliga för kyrkolivets utveckling. Ärkebiskopens karaktäristisk av det i maj fattade beslutet – upprinnelsen till den princip som nu formaliseras – skall jag bevara i minne. Han kallade beslutet ett ’bestraffningsbeslut’. Det är på denna nivå Svenska Kyrkans centralstyrelse numera arbetar.”
Mycket mer var väl inte att säga. Jag hade stått på listan över delegater till Kyrkornas Världsråd i Nairobi sedan 1994 eller 1995, tror jag. När jag mött vänner i andra kyrkor som skulle dit, hade jag sagt att mitt namn också stod på en sådan listan, men det skulle nog inte bli något. Det blev det inte heller. När ni ser anständiga kristna typ KG Hammar, Levi Bergström och Christina Odenberg (andra att förtiga) ser ni också några totalitära. De skapade vad de vill: en tyst kyrka. Och de visste vad de åstadkom. Folket på Verbum kom och sa att förlaget inte hade med förslaget att göra smat bjöd på sjangdobel avskedsmiddag. Anders Wejryd sa att Wejryds inte hade agerat för att få in Kajsa . Sicket elände allt var. Och till detta fortsätter vi betala medlemsavgift till. Säg vad ni vill, men fina och tålmodiga är vi.