Bokplockandet/bortplockandet är inte bara vedermöda. Några upptäckter gör jag. Överste Alf Meyerhöffers bok Svensk krigsmakt vid rymd- och kärnvapenkrig, Folkförsvaret Förlags AB, Karlskrona 1959 är kanske mer bortglömd än författaren själv? Alf Meyerhöffer (1891-1962) var tyskvänlig och arméchefen, general C.A. Ehrensvärd (1892-1974) engelskvänlig.
Jag har nog egentligen avskrivit Meyerhöffer. Det ex av boken jag har är det exemplar Meyerhöffer, ”vännen författaren”, gav Rutger Essén. Essén sågs antingen som nazianstucken eller som nazist. Jag tolkar saken så, att vi i överste Meyerhöffer möter en reaktionär av rang. Kritiken mot det som sägs och tänks i ”Grå Huset”, dvs försvarsledningen som höll till där dåförtiden, är tydlig. Men jag tror de bistra analyserna stämmer. Det finns inga garantier för hjälp till Sverige vid ett sovjetiskt angrepp. ”Och om hjälp kommer, hinner den inte fram i tid för att förhindra oerhörd ödeläggelse av vårt land.” (aa s 41),
Nu går främmande makt inte i första hand till angrepp med militära maktmedel utan når sitt mål billigare genom utpressning. Jag kan förstås tänka på något överste Meyerhöffer inte tänkte: Khamenei i Bagdad och beskedet att islam befinner sig i krig med Sverige. Meyerhöffer såg vårt utsatta läge. Bäst vore om politikerna lyckades skapa en bättre och tryggare värld – ”men där är vi inte nu”. ”Och till dess denna förändring av världen har skett kan endast helhjärtad natoanslutning skänka oss det militära försvar, som är oundgängligt om vi skall leva över vid rysk militär aggression.” (aa s 172)
”Sacro egoismo” kallar Meyerhöffer tanken att andra har en förpliktelse att hjälpa oss, men inte vi dem. Det är alltså den heliga egoismen som väl enligt översten sällan har framträtt i mera småskuret format. Ofint nog påminner överste Meyerhöffer om att Sverige inte ilade till Finlands hjälp år 1939 och inte heller till Norges år 1940. (s 168)
Meyerhöffer är klar över att det finns en mångfald möjligheter när det gäller krig i atom- och robotåldern. Det kan bli både världskrig och lokala krig. (aa s 135). Ukraina är ett belysande exempel där somliga strider är av typ första världskrigets skyttegravar och andra handlar om hög teknologi, tänker jag.
C.A. Ehrensvärd slutar sin bok Hårt mot hårt, Norstedts, Stockholm 1943 efter att ha beskrivit blixtkriget som hot: ”Hur våra utsikter till framgång ställa sig, saknar dock betydelse inför valet mellan väpnat motstånd eller fredlig undfallenhet vid utländskt tryck, som hotar Sveriges frihet och självständighet. Det valet är icke fritt. I ett sådant läge finnes intet annat än att sätta hårt mot hårt och kämpa till det yttersta.” (aa s 146) Det var alltså 1943 och Ehrensvärd överste och sektionschef. Vem har inte varit sektionschef? Fast Ehrensvärd var sektionschef på Försvarsstaben. Det har inte alla varit.
Varför läsa gamla böcker som jag hämtat fram i en min låda i någon garderob i Småland? För att få perspektiv. Meyerhöffer talade för en ”helhjärtad natoanslutning”. Jag, som har övat en viss cynisk förmåga, kan förstås undra hur helhjärtad omvändelsen var – en omvändelse i nöd är det sällan någon riktig glädje med, menade fäderna. Å andra sidan hade Tage Erlander redan anslutit oss till NATO utan att detta skulle märkas. Det visste vi och visste efterhand i den militära karriären alltmer. Ryssarna visste också. Att värnpliktsförsvaret med ett penndrag kunde avskaffas, får vi fundera över. Anders Björnsson och Wilhelm Agrell (få ting är så stimulerande som namedropping) vet, att vi från år 2005 inte hade någon försvarsförmåga och att de svenska överbefälhavarna tycktes rätt nöjda med den situationen. Kuoppartad var nedmonteringen av det svenska försvaret fast kuppartad i parlamentarisk ordning. Anders Björnsson har tydligt beskrivit värnpliktsarméns fördelar. Den tillför ”allsidig kompetens och skicklighet till krigsorganisationen”. Så är det förstås, jag håller med – om inte korkade personer i chefsställning saknar förmåga att upptäcka och uppmuntra sådan kompetens. Jag tog fram Anders Björnsson och Sven Hirdman (red), Bevara alliansfriheten. Celinders Förlag, Lund 2014.
Vad återförde mig till detta tema. Något Jan Myrdal sa: ”Vi lever i en förkrigstid.” Det tror jag obetingat. Världen är galen och perioder av fred är undantag i historien. Jag har varit i stora städer under antiken, de som nu är ruiner och utgrävningsplatser för arkeologer. Jag har vandrat runt eller klättrat på de kullar som är vad som återstår av byar och människors vardag, människor som är sedan länge döda. Jag har försökt föreställa mig det mänskliga livet i all dess komplexitet så som det var och överfallits av kristlig dysterhet: Fåfängligheters fåfänglighet. Så vad menade Jan Myrdal? Antagligen just vad han skriver.
Jan skrev ”Vi lever åter i en förkrigstid.” (Jan Myrdal, Dussinet fullt, Skriftställning 12, Norstedts 1982, s 20) Men, skulle jag förmoda att Myrdal svarade om jag undrat om detta var skrivet i stjärnorna, ”inget är bestämt utan med rätt politik och med rätt politiskt moraliska frågor ställda kan farorna undanröjas”. Då hade jag kanske på mitt enfaldiga sätt frågat om han verkligen menade detta. Hade Jan då svarat: ”Det gör jag i dag efter den mest förödande katastrofen i Europas hittillsvarande historia och före de kommande krigen.” (aa s 22)
Det är väl en rimlig hållning at anta att det värsta kan inträffa, att förstå att dilettanter sköter världen och att vi är rätt hjälplösa. Besluten fattas utan folkligt inflytande eller folklig insyn. Det skulle vara väl om vi kunde ana någon typ av mänsklig reflektion som gav oss detta. Mitt problem är att jag uppfattar att det mesta bara händer. Det är inte några som fattar besluten. Besluten fattar sig själva. I världen, världspolitiken och i den kyrkliga omställningen lika sålunda.
I går morse vaknade jag tidigt och kollade utan att ta på några glasögon Aftonbladet på nätet. Rubrikerna handlade om explosioner. Ryssland och Ukraina tänkte jag men kollade. Norsborg, Nyköping, Olskroken och Kortedala. Är det pigga konfirmander som varit ute och busat, tänkte jag. Eller är det ett krig som förs och mitt samhälle och sammanhang som destabliseras och vanställs? Vad hade överste Meyerhöffer och generalen Ehrensvärd svarat på den frågan. Eller Myrdal själv? Ska vi fråga hur Modéus I ser på de krigsliknande rubrikerna från mitt land, på hoten från främmande makt (Iran och Pakistan) och hållningen att vi ska reagera hårt mot hårt?
Jag ska be att få citera den lille pojken Ben i England: ”Det är inte lätt att vara människa. Man skulle varit präst.”