Ett ord till dissidenterna kommer från biskop Gottfrid Billing och upprepas av fader Gunnar i Osby, som prästvigts av Billing: ”Man kan vara så försiktig att man dör av det.” Det är ett ord till den kyrkliga förnyelsen, som företräder två hållningar: den anpassliga och den dissiderande. Detta är i egentlig mening inte två motsatta förhållningssätt. De påverkar varandra. De dissiderande hålls tillbaka och blir försiktiga med paroller och kritik. De anpassliga drar nytta av de dissiderandes (återhållna) kritik och kan luta sig tillbaka med kommentaren: ”Det har ändå sagts vad den kyrkliga förnyelsens menar så jag behöver inte upprepa det. Förresten är det nog dålig timing att säga något just nu…” Det har sagts att med skratt välter man inga kolonner. Inte med tystnad heller.
Det är faktiskt pinsamt enkelt att redovisa det svenskkyrkliga sönderfallet. Det avslöjas mest brutalt i lönesättningen av präster, diakoner, administratörer och naturligtvis i rekryteringen av förtroendevalda liksom ålderssammansättningen av den gudstjänstbesökande menigheten. Blir man intresserad på detaljnivå är det förstås förkunnelsen som kan analyseras. Gjorde förresten inte professor Oloph Bexell det genom att kolla griftetalens utformning? De handlar numera om den döde och den dödes öden. Förr handlade det om Den Levande, dvs Kristus, som besegrat döden och dragit liv och förgänglighet fram i ljuset.
Vi lever alltså i transformationstiden. Kyrkan blir religiös, evangeliet blir lag, arbetslaget blir församling och församlingen blir en samling kunder/konsumenter som inom verksamhetsområdet ska tillfredsställas. Uppenbarelsen ersätts av upplevelser. Evangeliet blir högstämd lag och moral och trons subtiliteter förvisas från predikstolen till skräpkammaren och ersätts av sådant som nog måste betraktas som allmängods. Allt detta är möjligt därför att vi är för snälla och välvilligt står ut med vad vi erbjuds. Och vad skulle vi kunna göra?
Skriva insändare i tidningen och kritisera det lokala kyrkoliv vi betalar för? Om det är meningslöst att kritisera det utbud SvT står för med hjälp av mina skattepengar via insändare eller gnäll på sociala medier, är det destruktivt att kritisera kyrkolivet – för vem är hjälpt av en konflikt här i det lokala? Det där med att ”lekman tar ansvar” ska vi nog glömma. Det ansvaret togs över av de s k förtroendevalda. Intressant ord. Som om jag skulle ha förtroende för någon bara för att han eller hon blivit vald i det kyrkliga och, ack Herre, på vilket sätt! En hoper valda ser jag för egen del som ”misstroendevalda” och detta misstroende är väl förtjänat – om ni frågar mig. På ett inlägg såg jag hur kyrkoråd och personal planerade för 2024-2026. Det var en mycket åldrad skara som skapade framtid, må jag säga. Men denna min utsaga uppfattas helt säkert som elak och illvillig. Hur nu det kan komma sig…
En fd ledamot av Sveriges riksdag beskrev situationen, som jag nu återger lite fritt: ”Förr var politiker sådana som visat att de var dugliga på jobbet. Numera är de sådana som är politiker eftersom de inte haft några egentliga jobb eller avlagt några examina. De har, som det heter ”bedrivit studier” vid universitet och högskolor…” Nå, Tage Erlander var fil kand, vrml, i Lund. Olof Palme var jur kand (Stockholm), Ingvar Carlsson var pol mag (Lund!) och Magdalena Andersson civilekonom, Stockholm tror jag. Civilekonom är också Ulf Kristersson. Carl Bildt och Göran Persson är doktorer, dvs hedersdoktorer. S:t Andrews, Edinburgh och Örebro om jag minns rätt, men är annars de mest prominenta bland dem som har ”bedrivit studier”. Tage var redaktör för en uppslagsbok och Ulf har varit försäljare i en fotobutik. Magda har haft viktiga tjänster inom fogdeväsendet. Ingen av de nu nämnda hör till dem som ränner i kyrkan vareviga söndag. De formas av andra tankemodeller… Jag behöver inte ha några synpunkter på det, men Modéuspojkarna kanske har?
Är, för att återta tankegången, det kyrkliga förfallet bara en spegelbild av det samhälleliga? Jag skule gärna vilja att det var så. Det vore rätt förfärligt om det gick samhället illa och Kyrkan väl. Nå, det vore inte heller bra om det gick Kyrkan illa men samhället väl. För en kyrkokristen är eländet i världen också eländet i själen och något att hantera också i kyrklig ordning. Också! Det finns i politiska frågor inget särskilt kristet förnuft, men kanske några viktiga perspektiv att ta till vara? Bibelläsning breddar vårt vetande om politiskt skumrask. Tron är ju, som bekant. Illusionsfri. Alltså återstår för oss kyrkokristna att öva klarsynen. Det betyder den intellektuella uppgiften att komplicera. Att vara en intellektuell är, som ni vet, att sitta nykter vid de berusades gille. Inte alltid så roligt kanske – men nödvändigt.
Helene Sturefelt döpte år 2013 Richard Jomshofs son. Hon skrev om saken på sociala medier, men det hon skrev tycks borttaget. I sak fick vi klart för oss att dopprästens vånda var verklig och att, så uppfattade hon saken, att också Gud tvekade eftersom stormen Per slog till under dopet. https://www.friatider.se/prast-i-svenska-kyrkan-stormen-per-var-guds-straff-for-att-jag-dopte-sd-toppens-barn Jag antar att en stolt barnafader efter detta kan bli ateist för mindre. Eller inte? Var stormen Per Guds kraftfullt protest mot en slapp doppraxis? Hur ska vi tänka? Borde vi slänga all försiktighet över bord och harmset undra hur galet det kan tillåtas bli? Ska vi säga att de hade fel som sa, att med kvnnl*g* pr*st*r kommer ett mjukare drag in i själavården och i stället säga att en hoper kvnnl*g* pr*st*r tycks galna på ett sätt som 1958 års kyrkomöte inte ens i sin vildaste fantasi kunde tänka? Denna galenskap har vi stillatigande och i somliga fall under munterhet åsett! Var det sant, som det sades, att i Malmö fanns det bara två präster som i egentlig mening omfattade den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga och anförtrotts Svenska kyrkan? Hur kunde i så fall prästerna i Lunds stift stillatigande åse/åhöra detta?
Svaret är sannolikt att de inte tillät. Lika lite som jag tillåter annat som jag inte kan påverka. Väder. Nato-anslutningsstrul och tv-utbud lika. Jag förfaller till cynism och blir hånfull när jag ser klippen från tiden före invasionen på bålda anslutningsmotståndare, sådana som nu talar sig varma för just Nato. Det måste väl finnas konsistens i grunduppfattningarna?
På kyrklig dokumentation finns nu en ansenlig mängd ljudfiler. Nu finns de på nätet – och nätet glömmer aldrig, Ett föredrag som jag höll som hyfsat ung präst (jag skulle väl den hösten fylla 27 år) kunde nog fylla mig med undran och med skräck, som det heter i sången Titanic. Var det jag sa klandervärt och uselt. Jag lyssnade några minuter och tyckte att jag känner igen grundläggande tankemönster som följt mig. Jag låter ung. Jag kanske ska avfärdas med att jag tänker gammalt? Men Malthus och Chalmers var inga dåliga exempel för att visa ett ideologiskt styrt tänkande, som ledde vilse. Att jag också bråkade med mitt auditorium kan den göra som gitter lyssna till slutet. Jag anför marxismen, som ser djupare och ger ständiga och halsbrytande förvandlingsnummer. Jag nämnde Groucho, Harpo och Chico Marx. Några upprörda hörde ”Karl”. Då gick de i en rätt enkel fälla. Så tarvlig var jag. Är jag!
Samma böjningsmönster betyder inte att jag årtionde efter årtionde upprepar mig så mycket som att jag utvinner nya insikter med hjälp av beprövade metoder. Tugga på det! Och när ni får tid över kan ni lyssna – men antagligen med större behållning på de lärda fäderna.
https://kyrkligdokumentation.nu/wp-content/uploads/2023/08/Sandahl-D-Guds-folk-jordens-salt-aKF-1975.mp3
Det kyrkliga förnyelsens folk hade mer rätt än vad de själva ville ha och alla andra kyrkliga och okyrkliga kunde fatta. Så var det sagt också.
