Medkänsla och ont i själen var vad Modéus I uttryckte i Agenda. Några hade drabbats av koranbränningar, förstod jag. Modéus I är emot hat. Och det finns ett starkt folkligt mot koranbränningar, menade han. Och så kan man säga saker på olika sätt. Men vad säger han om hatet? Det gör ont ”ända in i själen” att hatet får synas och får plats, fick Modéus I fram. Puristen undrar var någonstans det annars skulle göra ont. Nu skulle väl detta knappast vara en känslofråga för en god lutheran, som vet hur den fallna världen fungerar?
35 minuter i i sändningen får man möta Modéus I och hans empati. https://www.svtplay.se/video/86oaPbz/agenda/igar-21-15?position=2121&id=86oaPbz Ingen kan säga min ”väldigt stora medkänsla” som han och det beror självfallet på den intonation från Jönköping som är hans. Men vad är det för hat han ser?
Alla var inte lika imponerade som syföreningsdamer i allmänhet brukar imponeras av ärkebiskopar. Birgitta Sparf är nog inte med i någon kyrklig syförening så hon kan på Det Goda Samhället skriva: ”Biskopen anlägger en from min, som det anstår en ärkebiskop, och uttrycker sin djupa kärlek och medkänsla för Sveriges muslimer. Resten av tiden dillar han om hat.”
Agenda hade dessförinnan ägnats åt Jomshof och hans i sammanhanget olämpliga inlägg på Twitter, X, som det numera heter. Några av oss finner det märkvärdigt att ett litet inlägg på sociala medier ska få sådant genomslag, men låt gå. Inlägget var uppenbarligen användbart. Så användbart att det numera hamnat i hat- och hot-facket. Så vad skrev Richarsd Jomshof? Vi tar det igen: ”Jag håller med om att vi behöver en ‘bredare dialog’, en dialog om hur vi demokratiserar den muslimska världen. Eller varför inte en dialog om islam, denna antidemokratiska, våldsförespråkande och kvinnofientliga religion/ideologi, grundad av krigsherren, massmördaren, slavhandlaren och rövaren Muhammed.”
Vad menar Modéus I i sak – bortsett från det där dillandet som Birgitta för egen del noterat. Är islam antidemokratiskt? Det får man väl ändå medge eftersom islam är teokratiskt. Det var en hållning som också ärkebiskop Abraham Angermannus (1540-1607) skulle kunna förstå och gilla. En teokrati är demokratins motsats, eller? Var det inte detta lilla problem som diskuterades för en generation sedan, när det talades om ”blågul islam”?
Våldsförespråkande? Det skulle väl inte vara helt fel att beskriva islams utbredning i Nordafrika, Mindre Asien och på Balkan som ”svärdsmission”. Den bedrevs från hästryggen, där ryttarna med svärd i hand kunde kommendera fram tro och tillbedjan. Kyrkans missionshållning är en annan. Non equester sed pedester. Inte till häst utan till fots, mission bedrivs i ögonhöjd. Nu vet dock Modéus I hur utsatta de kristna i Pakistan är. Men det sägs att kristna flyr till Pakistan från Afghanistan eftersom det är än värre där. Talibanerna lovar att den som dödar en kristen får komma till paradiset. Illa är det i Nigeria, i Uganda, i Kongo, i Iran, i Irak, i Egypten. I Italien, Frankrike och i Österrike vandaliseras Mariabilder, Maria blev halshuggen. För allt detta skulle vi väl kunna visa förståelse? Jag menar, om man så enkelt kommer till paradiset, varför avstå?
Nu ska jag inte räkna upp andra våldsdåd men nog kan man med goda skäl mena, att det våldsförespråkande finns i islam?
Kvinnofientligt? Vad säger Modéus I? Jag kanske inte ska ha några synpunkter på saken, jag som själv offentligt pekats ut just som kvinnofientlig på grund av min otro i en fråga om Kyrkans ämbete. Detta skulle ju kunna tänkas vara en annan fråga, en sakfråga, men uppenbarligen inte i den svenska kontexten. Där har alla lögner och smädelser kunnat fungera, som den om den småländske kyrkoherde som vägrade sin fru åka med i bilen då hon hade mens. Sådant gick att föra vidare. Lögn var det. Passande påhitt. Men Modéus I kanske kan berätta mer om islams kvinnosyn och vilka praktiska konsekvenser den får? Är det något mer än den knut i nacken de kristliga damerna körde med i Jönköping? Hijab och burka är mer än gammalkyrklig sjal vid gudstjänstfirande, eller?
Nu skulle ju en purist kunna säga att koranbrännarna är ute efter att avslöja hur islam egentligen är och hur illa islam passar in i Danmark och Sverige. Islam tål inga blasfemier och eldar eller stampar vi på en koran blir muslimer arga. Sådana är de egentligen och detta visas enklast genom att vi hädar. Då blir muslimer, som inte välsignats i högmässan på söndagen, förbannade. Vilket skulle bevisas, quod erat demonstrandum. Då får man ändå tillstå att koranbrännarna lyckats med sitt uppsåt.
”Dumt tilltag” kan vi som varit med ett tag tycka. Dumt av flera skäl, inte minst för att detta är en politiskt användbar dumhet i det nuvarande säkerhetspolitiska läget. Men brast Richard Jomshof i respekt för islam? I vilken mening respekterar Modéus I islam? Som ett sanningens värn? Som en gudomlig uppenbarelse? Som något vi borde ansluta oss till? Jomshof respekterade i ordets grundbetydelse. Han kollade en gång till, såg en andra gång. Re-spectare. När han gjort det, sammanfattade han vad han uppfattat och tyckte vi skulle ha en dialog. Tanken att han därmed uttryckte hat och hot ligger i betraktarens öga och hos dem som har egna intressen i kulturkollisionen. Inte hos oss andra. Och kan, vad säger Modéus I, kan sanningen om islam verkligen vara olämplig på grund av ett säkerhetspolitiskt läge så att vi nu ska hålla käften? Eller är vi tillbaka hos Rousseau och ”allmänviljan” som är något mer än vad alla menar.
Allmänviljan kan aldrig ha fel. Det är till denna allmänvilja, suveränen och staten, vi överlämnar oss och njuter fördelarna av detta. Suveränen som utövar politisk makt har vi alla gemensamt intresse med. Tänkte Rousseau. Nå, allmänviljan kan inte ha fel men vet inte alltid vad som är bäst för den. Jag tror ni fattar komplikationen nu. Därför behöver juridiska sakkunskapen som utarbetar lagarna åt oss. Men lagstiftningsmakt och verkställande makt måste skiljas från dem som formulerar lagarna. Så tänkte den idealistiske Rousseau. Mot bakgrund av svenska erfarenheter av demokrati och partipolitik finns det nog skäl till en förnyad debatt om grundläggande principer. Tror jag. Tralala. Detta sagt när ordningslagen och BrB 16:16 ska användas som verktyg, alltså den lagparagraf som Branting kallade ”lilla socialistlagen” för att på något vis – och med en mängd munspel – komma undan grundlagsskyddade fri- och rättigheter.
Det fanns en tid när vi skulle säga: Je suis Charlie Hebdo eftersom tidningens redaktion överfallits, skadats och mördats; tolv döda och elva skadade. Vad hade tidningen gjort? Ungefär som Vilks. Publicerat en karikatyr av Muhammed, som vi alls inte vet hur han såg ut… Det räckte för att motivera ett dödligt dåd och vi modiga stod på frihetens sida, dvs friheten att häda och förolämpa profeten. Detta var mycket mer än vad Jomshof fått till, men nog finns det då skäl att inte tjuta med ulvarna (det var fyndigt skrivet med tanke på statsministern…) utan säga: Je suis Jomshof. Vad sa de politiska ledarna i Frankrike och USA om Charlie Hebdo innan attentatet. De var emot att tidningen förtalade Muhammed, beklagade tilltaget. Tidningen svarade att den driver med allt och alla året om och gör inga undantag för de religiösa. Det smaklösa var själva grejen. Jomshof är betydligt mer kultiverad, dessvärre eller dessbättre. Välj själv. Je suis Jomshof.
