Klimateriet bekymrar mig. Vetenskapsteori är min kompetens förstås, inte alla de olika specialistkunskaper jag saknar. Då kan jag avfärdas som okunnig. Det är jag. Bortsett från att jag skolats i kritiskt tänkande och att jag understundom vill hålla mig väl med Sanningens Ande. I det sällskapet kan jag ibland ana att något inte står rätt till. Den där förödande farliga sommaren 2023 inträffade inte. Den blev en rätt vanlig svensk sommar. Monstervärmen kring Medelhavet mättes på marken och inte i luften. Då hettar det till. För att inte tala om hur hett det blir om detta förhållande påpekas. Lena Andersson hade några funderingar. Hon stämplades som ”äcklig”. Jag delar inte den bedömningen. Lena är älskvärd. Tänk om Muhammed kallats ”äcklig” på sociala medier? Nej förresten. Gör inte det!
Metoden att hantera oss, när vi uppfattar sommaren som vanlig och svensk, är att börja tala om den globala temperaturen. Sedan ska referenspunkten vara den genomsnittliga ökningen 1850-1900. När Morsan föddes var tioårsmedelvärdet minus 0.06 grader Celsius. När jag föddes var det, som jag tydligt minns, 0.23 grader plus. Men blir inte allt lite lätt förvirrande nu? Yttemperatur är ett vanskligt mått och värmen jorden runt säger vad då? Och till det kommer att 1.5-gradersmålet tycks vara ett mål som höftats till i en politisk överenskommelse, inte vetenskapligt forskats fram. Det kan vara klokt för det, men min poäng är att jag självklart inte riktigt vet. Och den som omfattar den kristna tron blir angelägen om att veta, som ni vet. Hur var det då med Lilla istiden, en period med kallare klimat under 5-600 år, 1275-1875 såg jag som tidsangivelse. Det är från mitt perspektiv positivt att min levnad inte inträffade då. Jag har levt i några kalla vintrar, en när snön föll den 16 november i Skåne och låg kvar till april. Men då får jag inte nämna att fler dör av köld än av värme. Då blir dom arga på mig.
Nu måste jag också medge, mea culpa, mea culpa, att jag inte förmår uppamma tillräcklig tillit till de mediala rapporterna om klimateriet. Jag har ju sett och redovisat insikten att de som förnekar klimatet (vad nu detta än kan betyda, för mig tycks det motsatsen till vett, dvs vanvett) inte ska få komma till tals. I vårt amerikaniserade DDR blir saken naturligtvis begriplig. Partiet har alltid rätt hette det då, och detsamma gäller för media när det handlar om klimateriet. Då behöver vi inte ha koll på heresierna. I min lantliga idyll tycks denna hållning fördärvlig. Den fördärvar själva sanningssökandet, sökandet efter sanning och sammanhang.
Nå, jag gick till två travar med böcker just som jag lovat Celebriteten. Jag satsade på folkhögskolans folk, Stefan Edman och Magnus P. Wåhlin. Båda har varit på S:t Sigfrids folkhögskola Kronoberg – om än långt efter min tid på skolan som konfirmand och konfirmandpappa.
Stefan Edman skrev en handbok om skapelsen och klimatet, Jord att älska. (Gummessons, Stockholm 1981) Där fick vi praktiska tips, men så här i efterhand ser jag att tipsen handlade om miljön mer än om klimatet. Stefan var inte buskablyg. Psaltaren och fysikboken kan sammanläsas. Rätt så. Sedan kom boken Jordens sång (Norstedts faktapocket, Stockholm 1984/1988). Syftet var att vi skulle tänka jorden sakramentalt. Klimatnödläget var inte temat däremot insikten om hur sinnrik skapelsen är. Jag är med.
Nu ska vi kanske inte försumma ett litet mer personligt häfte av Edman, Galen i klarinett – om möten med musik. Memoria nr 10:1989. Det är trevlig läsning – men inget om klimatet. Eftersom jag lovat Celebriteten att läsa på och Edman tycktes vara ett säkert kort, ville jag ta med vad jag hade i mina samlingar.
En generation senare angav Edman i boken Förundran. Tankar om vår stund på jorden (Cordia/Vearbum Stockholm 2006) hur en sexstegs F-strategi kunde se ut: Förundran. Förståelse. Försoning. Förnöjsamhet. Förändring och Förtröstan. Martin Lönnebos påverkan anar jag, men det kan också vara pedagogik i största allmänhet. Vad ser jag av klimatnödläget? Föga. Boken mynnar ut i en varning för mental försurning, vanmakt och pessimism. Vi har fått ”Guds uppdrag och kraft att mogna till sanna människor i Jesu efterföljd.” (aa 138) Jag tror mig ana en anständig lagiskhet här, men det är jag det.
Magnus P. Wåhlin presenterar sig som ekoteolog i boken En annan värld är möjlig! – Teologi i klimatkrisens tid. (Ordbruket, Uppsala 2010). Anders Wejryd bistod med pengar från Johan Meijers fond till utgivningen. Klimatskeptikern kännetecknas av brist på empati (aa s 15). Detta är den sovjetiska hållningen att se dissidenten som ett fall för psykiatrin. Nu vill Magnus P. Wåhlin med teologi visa att klimatskeptikerna har fel (samma sida i boken). Det skeptiska Stockholmsinitiativet avvisar han. Några få forskare och till det ”fritidsvetenskapsmän” står bakom initiativet. Klimatskeptikern är en man över 60 år med akademisk utbildning, god inkomst och röstar borgerligt. Dessutom har han kopplingar till utländska tankesmedjor och organisationer med tydliga kopplingar till fossilindustrin (aa s 36). Då vet vi. Vi kan alltså utan vidare bortse från dem.
Wåhlin tar sin ”utgångspunkt i liberalteologin” och menar att ”den religiösa människans frihet är av yttersta vikt”. (aa s 54) Liberalteologin leder författaren till den kontextuella teologin. Båda har som syfte att bemyndiga människan och framförallt bemyndiga henne i hennes roll som bibeltolkare” utan att ”låta sig påverkas av tidigare synsätt”: (aa s 55) ”Vi behöver fundera noga över den andlighet som anser att den gudomlige bara uppenbarar sig i Ordet och närma oss ett tankesätt där den gudomlige uppenbarar sig i den synliga världen.” (aa s 81) Hade Wåhlin varit mer av kyrkoteolog hade han fattat att den motsättning han målar upp är falsk. Det är ingen kristen spiritualitet som inte både ser och hör Gud. Ekoteologi utan kyrkoteologi blir fängslande – och det är inte sagt som beröm av ekoteologin. Wåhlin: ”Vi behöver i kyrkorna vända oss bort från en andlighet som alienerar sig från Skapelsen och vända oss till en andlighet med en närhet till Skapelsen.” (aa s 81) Stort S!
Wåhlin har varit ungdomspolitiker (Vänstern) och blivit heltidspolitiker, kommunalråd och nu är det Miljöpartiet, vars språkrör han kandiderar för att bli. Han har varit anställd som miljösamordnare i Växjö stift, men släppte det praktiska miljöarbetet och fick i stället möjlighet till ökad teologisk reflektion i ekoteologi. Samtidigt var han projektledare i början av det missionsprojekt Växjö stift genomförde, vilket innebar fördjupade studier i missionsvetenskap. I arbetet men också privat har han haft förmånen (han skriver så!) att få resa i världen: Indien, Palestina/Israel, Moldavien, Rumänien, Guatemala, Italien, Storbritannien, Costa Rica, Eritrea och Etiopien (aa s 11). Han glömde nämna Tyskland. Han är kritisk till Svenska kyrkan (aa s 12), men upplever att det än så länge är högt i tak även om alla inte håller med om detta: ”så är det, vi ser olika”. (aa s 42) Han ser att Svenska kyrkan rymmer många trostraditioner. Jaha. Men har väl en bekännelse? Med Magnus P. Wåhlin står jag inte samman och det beror förstås på att jag saknar empati men kanske också på att jag inte får mina frågor vare sig tagna på allvar eller besvarade. Konstigt dock att befrielseteologin befriat sig från detta ansvar.
I korthet: I miljöfrågan kan jag fatta somligt, men klimateriet blir mig för svårt. Jag får alltså inte lita på min erfarenhet av svensk sommar och när jag undrar över alarmismen i maj/juni som på mina breddgrader visade sig vara falskt alarm, ska jag avvisas med argumentet att jag inte är empatisk samt därtill man, över 60 och med akademisk utbildning försedd. Men jag är inte lika rädd som svenskar i allmänhet och jämförelsevis tycks vara. https://klimatsans.com/2023/08/22/svensken-mest-lattskramd/ Hur Sverige kunde sticka ut ska vi fråga media om, tror jag.
Jag kanske ska lyssna på några föredrag som lagts ut för att lugna nerverna.
https://kyrkligdokumentation.nu/lyssna-pa-gamla-ljudfiler/. Jag tänker att en annan teologi än den som projektledare och samordnare vill ha är möjlig.