Mycket att stå i, kan jag påstå. Jag har ju läsläxan Celebriteten förelagt och så den där tidskriften, som jag tänkte att jag inte ska polemisera emot. Nu skrivs om lojalitet. Den är tidskriften motståndare till och detta av goda skäl. https://pastoraltidskrift.se/den-forradiska-lojaliteten/?ref=svensk-pastoraltidskrift-newsletter
Alternativet till lojalitet är förstås solidaritet som Mäster i Varberg, Jan Myrdal, för mycket länge sedan (och då i Fagervik) klargjorde. Var var SPT då? Problemet, själva problemet, för somliga av oss är just solidariteten med den kyrka vi är döpta och konfirmerade, som somliga av oss är vigda till tjänst för och lagt sina unga och vuxna år på och vars solidaritet kyrkosystemet, det i ständig förändring stadda, spottat och spottar på.
När en sådan filur som Modéus I står i Almedalen och talar kom hur ”vi ser när människor faller mellan stolarna” – men inte ett ord, inte ett enda, om att det i hans primära ansvarsområde beror på att kyrkosystemet dragit undan stolarna, förstår vi själva hyckleriet. Det gör inte Modéus I. ”Vårt uppdrag är att uppmärksamma detta.” Vad ska vi säga då? Vi tystnar inför skamlösheten i hyckleriet eller inför själva ärkedumheten. Det Modeus I inte vill se, ser han inte. Vi andra ser löftesbrottens och svekens kyrkostruktur. Hittills har det inte ändrat vår solidaritet med Svenska kyrkan sådan hon efter sin bekännelse är. ”Det finns ett Norge som är Norge också när det andra är ockuperat”, som vi säger.
Solidariskt gör jag som Celebriteten manat. Jag går igenom Stefan Edmans bok Bråttom men inte kört. Ansatsen gillar jag. Det pedagogiska greppet också. Stefan Edman presenterar frågor och svar om klimatet. Men jag tvekar om koldioxiden. Hur hanterar vi att den är Livets gas?
Försiktighetsprincipen tar Edman upp när det handlar om den bitvis kontroversiella tipping point (Edmans bedömning). Professor Lennart Bengtsson menar, att detta påstående saknar seriöst vetenskapligt stöd, vilket är en rätt tydlig marketing, medan professor Rockström (agronomen ni vet) torgför en annan uppfattning (aa s 60-61). Man må, menar Edman ha olika syn och det är här försiktighetsprincipen kommer in. Nå, den kan vara viktig, men om tankefiguren saknar seriöst vetenskapligt stöd är det väl inte så mycket att bråka om – eller just bråka om innan vi reglerar efter Rockströms scenario? Samtidigt hade väl biskop Gottfrid Billing rätt när han sa: ”Man kan vara så försiktig att man dör av det!”
Klimatavtalen betyder mycket för Stefan Edman. Min ingång är en annan. Jag vill, vetenskapligt skolad som jag är, veta hur de olika avtalen kommit till och vilka sakskäl som styr de uppsatta målen. Det är här töcknet breder ut sig som i alla sammanhang där politiska bedömningar ska avgöra. Den som läser Bo J Theutenbergs dagböcker från UD ser ju kattrakandet preciseras och det är en illustration till Axel Oxenstiernas ord till avkomman: ”Min son, om du visste med vilken ringa vishet världen styres.” När jag sett personagerna på bild från Almedalen är jag helt beredd att tänka att Oxenstiernas ord ska vara ledord också när vi talar om klimateriet.
Stefan Edman är tydlig med att Sverige, detta lilla land, dock kommer väl ut när det gäller miljöåtgärder som gynnar klimatet. El-bilarna bereder dock Edman problem. Koboltutvinningen är berättelsen om slavliknande förhållanden i Kongo-Kinshasa och världssamfundet borde ha protesterat. (aa s 129). Borde vi inte också vi protestera när det uppenbarligen inte finns tillräckligt med el för de stora satsningarna i Norrland. Kritikerna menar ju, att detta storskaliga projekt bygger på ett drömscenario, som inte kan förverkligas. Det är för bra för att vara sant. Energimyndigheten säger att elen kommer att räcka. ”Tro det den som vill”, som biskop Billing fick ur sig. Men saken gäller väl enkel matematik. Det är just då jag längtar efter en Sven Grassman som kan ge sig på förståsigpåarna med brutala sakargument. Jag vill veta hur det egentligen är!
Edman får uppenbara problem när frågan om ny mineralbrytning i Sverige kommer upp. (aa s 188). Den behövs. ”Det är rimligt, i viss utsträckning” och detta ”kräver en klok avvägning”. Kan man alltid säga. Vi kanske måste förlita oss på småbarnen i Kongo-Kinshasa som hanteras på ett sätt som Folke Fridell beskrev när det gällde textilåtervinningen i Sverige?
Då är vi inne på modebranschen. Köpa kläder klimatsmart är att köpa second-hand. I snitt köper vi nämligen 50 plagg per år. Har ni upplevt hur de äldre damerna i min barndom kom i sina gamla finklänningar och doftade malkulor? Hur kul var det? Och vad ska hända med min vän direktören i klädbranschen om vi alla skulle stå emot nya moden och alla inte längre tycka om att köpa lite nytt inför sommaren? Hur ska det kunna bli second hand om det inte finns något first hand? I Kina löstes problemet genom Mao-uniformen… Är det där vi ska hamna även om den gröna fascismen införs för att hejda klimatförändringarna ”genom en rättvist utformad samhällsomdaning av historiska mått, tekniskt, ekonomiskt och socialt. Det kräver fler upplysta och målmedvetna ledare (kursiverat av mig, DS) i politik och näringsliv än vi har för närvarande.” (ss s 65) Jag tror inte den vänlige Stefan Edman uppfattar hur han upprepar totalitarismens enkla önskningar. Utopiska rörelser tänker så här och kan, som vi erfarenhetsmässigt har kunskap om, bokstavligen gå över lik för att förverkliga de höga målsättningarna.
Nu känner jag mig lika usel som aposteln Paulus borde ha känt sig när ståthållaren Festus ropade: ”Du yrar Paulus. Din stora lärdom gör dig galen.” (Apg 26:25) Skillnaden är bara den, att min lärdom är så begränsad till mitt intuitiva känsloliv och en del böcker jag läst samt en viss årsrikedom, vilket inte är ett argument i sig.
Vindkraften är det stora löftet och har fördelar – inte minst till havs, skriver Edman (aa s 179 ff). Då hör jag invändningar från folk jag trodde jag kunde lita på. Vindkraften dräper havsörnar och insekter, den stör miljön genom buller och den kräver stora klimatförsämringar för att alls kunna komma till. Siemens har problem med vindkraftverken, ser jag. Rotorbladen slungar ut expoxyplast när de slits och vill vi verkligen ha all mikroplast i haven eller ens i Östersjön? Har Björn Gillberg rätt när han menar, att om saken skulle prövas i domstol, skulle vindkraftens saga var all. Och om vindkraften ska bära alla sina kostnader, kablar till fasta landet och uppkoppling t ex, vad händer då?
Hur håller vi hoppet vid liv? Frågan är Stefan Edmans. Hans svar är att ”bästa sättet är att leta upp och förstärka de goda trender som trots allt finns”. (aa s 203) Gärna det. Men ett ännu bättre sätt är väl att förankra hoppet så att det aldrig blir högtflygande? Hur håller vi alltså hoppet vid liv? Det bärtre svaret är enligt min ringa mening: genom att leva den kristna trons liv med kyrkogång på söndagen, goda samtal i den folkförsamling som där möts, samtal som inbegriper fromhet och fromt folk och detta fromma folks erfarenheter tiderna igenom. Ungefär så.
Nu kan det tyckas lite snävt av mig att skriva ”Anti Edman”. Alls inte. Friedrich Engels skrev Anti Dühring. Marx och Engels gav sig på Feuerbach, som också fick sina fiskar varma när den tyska ideologin nagelfors. Hegels mönster ”tes-anstites-syntes” är modellen för samtal som syftar till vetande. Vetskap alltså. Ställ perpektiv mot varandra för att förstå!