Rune Klingert bedrev arbete bland unga i Surahammar. Han ville se talangerna på idrottsplatsen och muntra dem för och till det de var bra på. Bolltalang, hopptalang eller löpningstalang lika. Visst ville han ha in dem i Kyrkans liv. Claes Bertil Ytterberg har beskrivit situationen ungefär så. ”När vi var helt tröttkörda, tog han in oss till aftonbön.”
Rune insåg också, som inte få präster dåförtiden, att det behövdes rekryteringsinsatser för att skaffa fram nya präster. Han sökte de ungdomar som var helt normala i sin mänsklighet. Jag antar att han menade, att in i Kyrkans liv får alla komma, men alla ska sannerligen inte bli präster. Jag har nu beskrivit läget på 1950- och 60-talen. Under senare delen av 1960-talet fanns det kv*nnl*g* pr*st*r i Luleå, Härnösands, Uppsala, Stockholms, Karlstads, Linköpings och Lunds stift. Inte i Göteborgs, Strängnäs, Visby, Västerås eller Växjö stift. När biskop Silén senare skulle viga en kv*nnl*g pr*st skrev nuvarande ålderspresidenten i det så kallade kyrkomötet, prosten Anders Åkerlund, centerpartiet, på ett upprop att biskopen inte skulle viga! Men det har vigts både det ena och det andra, i ny och nedan! Så var är vi nu?
Allt som INTE skulle inträffa har hänt.
Det skulle INTE bli många kv*nnl*g* pr*st*r. 3-4 stycken kanske. Nu är de flesta som vigs enkönat kvinnliga. Jag går inte in på ytterligare detaljer.
Det skulle INTE bli fortsatt kontrovers, den tidigare uppfattningen i Svenska kyrkan hade utrymme och ämbetsfrågan skulle inte utestänga någon. Tvärtom! Allas bidrag var viktigt och de så kallade dissidenterna manades att inte dra sig undan utan ställa upp för det gemensamma bästa. Commune bonum. Nu? Kolla Kyrkoordningen.
Det var INTE sant att prästval och utnämningar till domprost- och biskopstjänster styrdes av kontroversfrågan. Utnämningarna skedde strikt utifrån kriterierna förtjänst och skicklighet. Vi vet att verkligheten tedde sig annorlunda, en fråga avgjorde allt.
Det skulle INTE fuskas med sakfrågan. Biskopsmötet tillsatte en bibelkommission. Resultatet blev nedslående för alla utom för motståndarna, som glatt diskuterade utredningen. Enklast sammanfattas denna diskussion med orden ”vad var det vi sa?”
Det skulle INTE bli någon ändring i sak, kvinnor och män skulle göra detsamma, möjligtvis med den lilla skillnaden att med kv*nnl*g* pr*st*r skulle ett mjukare drag komma in i själavården. Plats för skratt
Det var alltså INTE sant det dissidenterna påstod, att prästeriet höll på att bli ett kvinnoyrke i vårdbranschen. Nähä.
Det var INTE heller sant att det infördes en ny teologi med ämbetsreformen, detta var bara förtal från de illvilligas sida. Jaså?
Det är dock SANT att reformen införts och genomförts med lögnen som vapen och sveket som verktyg.
Jag uppfattar nu att det också förhåller sig, dvs är SANT, att kriteriet ”helt normala i sin mänsklighet” inte upprätthålls när diakoner och präster (och varför inte biskopar) rekryteras. För att inte påpeka skillnaden när någon som är 23-29 år prästvigs – och formas av ämbetet – eller när 55+ ska in med en mängd livserfarenhet (av skiftande kvaliteter) att bidra med i ämbetet. Märk mina ord och lägg märke till de olika ingångsvärdena.
Lägg också märke till den lilla förskjutningen från att vara Verbi Divini Minister, Guds Ords tjänare, och ha ett kerygma , budskap, att förkunna till deklarationen om hur roligt det ska bli att prata med människor.
Jag ska inte här och nu fokusera på att det som för mig verkar vara den diakonala kallelsen som läggs fram och uppfattas som själva prästkallelsen, Så tror jag det är och det är förstås helt fel tänkt eftersom det är jag som tänker så. ”Lugn, bara lugn, skrek Muminpappan upphetsat.” Men jag har läst en tidskrift som heter Svensk Pastoraltidskrift, SPT, nr 12 och där finns en ledare som jag tror är bort i tok. Ämbetet är treledat och därför ska diakonerna ha teologisk grundutbildning, heter det. Jag tänker att vi just nu lägger ett alltför stort fokus på diakonerna. Alla är inte arbetsvilliga som de städse redobogna diakonissorna var. Det hette så i vigningsordningen dåförtiden. Inget ont om diakonerna mer än det välmotiverade, men nog är det församlingen som bär den diakonala kallelsen i hela dess vidd? Det är de vanliga gudstjänstfirarna som binder samman gudstjänstliv och vardagsliv. De bär vardagen in i Kyrkans liv och Kyrkans liv ut i vardagen. Hur kan man få för sig att avgränsa detta som diakonens ansvar? Verkar jag uppbragt. Bra. Det är jag. Skitpratshögkyrklighet är inte min melodi.
Politisk diakoni är jag för – men det är något annat än att vara för politiserande diakoner. Samhällsperspektiv och samhällskritik är alla kristnas ansvar. Det kan tas på olika sätt och i olika kombinationer, men grundläggande är bön och liv. Bön för denna arma värld och liv till den. Diakonenens uppgift kanske främst består i att uppmuntra både till bön och protest. Men hur ska det kunna ske i ett kyrkoliv som främst präglas av det gamla goda bibelordet: ”Tyst min mun så får du socker.” /Matteus evangelium kap 32 vers 8/. Jag tror att detta är ett falskt bibelbruk, om det ens ska kallas bibel. Men i bruk är hållningen!
I grund och botten gäller min kritik det överdrivna tigandet om problem i Kyrkan, samhället och världen. Inte konstigt att vi försmäktar på grund av denna ihållande tystnad, samtidigt som kyrkoliv och samhällsansvar demonteras. Jfr Ps 32:3, 1917 års översättning. Vi har alla ett ansvar för det som i all tysthet får fortgå.
Kyrkolivets förfall alltså. Inte bara när det gäller innehåll, somliga delar av bekännelsen skulle komma mycken veklagan åstad om de artikulerades för den nya tron är inte den gamla. Men också i det yttre syns sönderfallet. Enklast är att kolla gudstjänstutbudet, som ter sig allt mer diminutivt. Så ska förhållanden med en vacker omskrivning beskrivas! På min tid körde vi med små pluggar i Ölandsbladet, små budskapsannonseralltså. Detta var för länge sedan, men några formuleringar lever uppenbarligen kvar i folklivet. Denna: ”På norra Öland har vi sex*. Pröva själva!” Asterisken ledde till en finstilt fotnot: ”Kyrkor alltså. S:t Olof, Böda, Högby, Källa gamla, Källa nya och Persnäs.” Jag vill inte vara orättvis, men allt är mer svårprövat nuförtiden.
På söndag är det friluftsmässa vid församlingshemmet i Högby. Pandemin och el-priserna stängde kyrkorna och nu har sommarn kommit … Tjatet om statliga kyrkobyggnadsbidrag går jag inte längre på. Bidragen var skandalöst låga och bortdribblade i stat-kyrka-uppgörelsen, men varför ska vi ha bidrag till något som inte längre tycks användas? Har Svenska kyrkan förlorat folket så gör det väl inte så mycket om kyrkor också går förlorade? Det tycks konsekvent och helt i sin ordning.
Jag menar att förfallet hör samman med förskjutningen när rekryteringen inte satsat på dem som är helt normala i sin mänsklighet utan i stället, under ordande om annat, gjort sig av med den betydande kategorin unga män som kan tänka och som kunde tänka sig att bli präster, men som Svenska kyrkan så idogt markerade mot. Biskoparna praktiserade Matt 32:8, det är det vänligaste man kan säga. Nu borde biskoparna inte bara få stå häpna och lämnas i fred med sina av förvåning gapande munnar. De borde ställas till svars. Vad är ni för herdar som sätter upp stängsel och inte bryr er om att omsorgsfullt valla fåren och på så vis se kallelser och låta dem förverkligas? Som Klingert på sin tid alltså. Nu har jag, som det heter, skrivit dristigt.
Nå, på söndag firar Kardinalen Anders Arborelius mässan i Mörbylånga kyrka. ”I huvuddrag har vi samma tänk”, säger kyrkoherden Mattias Rosenquist (som får sitt namn felstavat i Ölandsbladet 27/6). I huvuddrag? Har då Kardinalen eller Rosenquist omprövat ämbetsfrågan? Man vill gärna veta. Eller om saken gäller en så liten skiljefråga att den alls inte behöver uppmärksammas i detta sammanhang – varför då i alla andra? Min intuition leder mig till slutsatsen att någon skämtar aprillo med mig. Matt 32:8!
För övrigt. Em konsekvens av att jag ser mig själv som helt normal i min mänsklighet (fallen, återlöst och normal!) är att jag INTE ser koranbränning som ”ett angrepp på alla oss troende människor”. Till skillnad från Kardinalen och Modéus I i Sveriges Kristna Råd alltså. Jag tycker bokbränningen är dum. Jag är emot de nazistiska akademikernas bokbränning på Opernplatz i Berlin (samt i ytterligare 33 universitetsstäder) år 1933 också. Lika dumt och då i större skala och som en de intellektuellas prestation. Också intellektuella kan vara kollektiva dumma.
Om främlingen mitt ibland oss vill bränna en koran, är det i sin ordning därför att vi har yttrandefrihet. Men bryter kanske mot rådande eldningsförbud på grund av skogsbrandsrisk och klimatnödläge? Därtill: troende ihop med muslimer är jag då rakt inte. Jag är en bekännare. Jag bekänner vad jag insett om min Herre Jesus Kristus, om Fadern och om Anden. För den bekännelsen finns det muslimer som vill skära halsen av mig för, som bekant. Det är risken som följer med normal kristen tro,. Det torde också vara bekant.