I Högby kyrka är det tyst och eget [läs: egendomligt] skriftande i mässan. Man ska besinna sina tystnad, så där sitter vi hela bunten, jaja, hela och hela, en handfull kan väl också vara ”en bunt”, och besinnar oss egenskriftande. När vi gjort detta en kort stund tillsägs oss förlåtelsen. Det är som på ett kväkarmöte, tror jag.
Den gamla högkyrkliga hållningen, att prästen hjälper oss att se och sedan att be över det vi sett och sedan vi bett ta emot avlösningen (förlåtelsen) och tacka för förlåtelsen är inte nuvarande hållning. Jag famlar i tystnaden för att strukturera mina tankar. Har jag varit elak och illasinnad? Har jag i tankar, ord, gärningar agerat som något annat än ett helgon? Ni förstår mitt dilemma.
Är min intuition något som ska räknas till synderna? Jag kom i förrgår på att just min intuitiva aning är en gåva som jag delar med förfäderna. De hade läst betydligt färre böcker än jag gjort, vi delar Den Heliga Skrift, Psalmboken och Lilla katekesen men Almanackan är en annan nu (utan de gamla helgonnamnen) och den börjar, håll i er, på måndagen!!! Fäderna och mödrarna hade häpnat över detta avsteg från kristen kultur, där Herrens uppståndelsedag är veckans början. En anfader hade enkelt kunnat träda fram ur gravens djup och fråga: ”Vem idiot har ändrat på detta?” Jag hade nog behövt svara: ”EU”. Då hade anfadern skakat på huvudet. Jag kunde tillagt: ”Samma EU vill nu återskapa våtmarker och alltså återskapa Sandsjön, den som dikades ut för att skapa jordbruksmark. Och den betydande torvexporten med spårväg från Ormesberga till Åby, där ångbåtar tog vid för transport ut till Marknaden, ska vi inte tala om.” Längre skulle jag inte komma i min läppalätta framställning förrän anfadern sagt: ”Säg inget mer, men lägg ordentligt igen kistelocket så det inte drar på mig!”
Poängen kan ni. Intuitionen hjälper oss att slå vakt om viktiga värden. Finns det en Ond Makt i tillvaron vill det till att hålla den förmågan vid liv. Det är, tror jag, egentligen rätt enkelt. I dopet fick jag Anden som gåva och Anden hjälper oss att se var gränsen mellan Sanning och Lögn går. Det gör Anden när vi gör bruk av hjälpmedlen. Skriften innehåller material för vårt tänkande. Säg vad ni vill om Djävulen. Han är listig – men det är det hela. Jag förnekar inte att detta kan visa sig farligt, men det går att lura Fanskapet, för Jesus är starkare. Ni minns kanske den diaboliska planen att döda Guds Son för att själv ta makten? Det var en kortsiktig framgång, som tog slut på tredje dagen. Då borde Själafienden inte få ta makten över våra tankar.
Förstår ni nu att jag i mitt idoga läsande för att förstå klimateriet har tagit fram Sven Grassmans bok, Makten över våra tankar, Ordfront, Stockholm 1983. Problemet, som Grassman ser, är att vi blir lurade av dem, de som omformar vårt språk och definierar samhällsdebattens frågeställningar. Det förs politik som för oss in i stagnation. Sedan 1975 har industrivärldens konsumtion ökat med 16.5%. I Sverige med 5.1%, skrev Grassman. ”När ska regeringen inse att nedtryckt konsumtion är den kvickaste vägen till stagnation och ökad offentlig sektorandel?” (aa s 35)
Visst lockar det mig att kristligt slå ett slag för konsumtion och välstånd med hjälp av Sven Grassman. Och intuitivt kan jag undra om de som fattar de politiska och ekonomiska besluten – liksom de som förser sig med rätt tänkande om allt detta – egentligen är mina vänner. Sven Grassman är död. Så vem säger kunnigt emot hela etablissemanget och slår vakt om våra möjligheter att ställa kritiska frågor?
Svante Axelsson är boss för Fossilfritt Sverige. Detta är en statlig organisation maskerad som folklig rörelse. Den kallas in för debatter i statstelevisionen och i den före detta statskyrkan sitter plötsligt ärkebiskop Modéus I som en del i den statliga klimateriekampanjen. Ingen blir väl förvånad. ”Statlig kyrka – andlig styrka” handlar om mer än själva organisationen. Det är en mentalitet. Nu är jag sedan gammalt klar över hur korporatismen ser ut. Det lärde mig Jörn Svensson på 1960-talet. Då kanske jag i tystnad – med plats för rannsakan – kan förstå vilka synder jag ska bekänna. Men är intuition, livsuppehållande skolad misstänksamhet och anti-etatism något att bekänna som synder? Nu är jag i beråd. Igen!
Till detta kommer en nyhetsförmedling av idiotkaraktär, dvs massmedial. En olycka på Gröna Lund med berg-och-dal-banan kopplas till andra olyckor av helt annat slag, det må vara. Så kokas karameller alla kan få suga på. Men kopplingen mellan olyckan med en åkattraktion (Grönan), förrymda schimpanser (Furuvik) och ett vilddjur som ger sig på vårdaren (Kolmården) – vilken är egentligen den?
Det måste kanske bli på det här viset i ”Wahlgrens värld”, dvs en värld med ett fåtal underhållare. För min del finner jag förhållandet personligt kränkande. Vem tar dom mig för? I alla inslag ska det också upprepas hur det ”helt enkelt” var. Det gäller kriget i Ukraina liksom alla annat. ”Helt enkelt.” Solen gick upp på morgonen – helt enkelt, jorden snurrade helt enkelt. Varför blir allt helt enkelt så enfaldigt? Nu har vi helt enkelt inflation och räntorna stiger helt enkelt. Jag saknar helt enkelt Sven Grassman, som på 1980-talet talade för en finanspolitik för att direkt öka produktion och sysselsättning inom angelägna områden. ”Inte till att”, som Grassman skrev, ”finansiera en väldig inflationsvåg som jag själv utlöst.” (aa s 154)
Hade Grassman kunnat säga detta i vår tid? Han hade sannolikt avfärdats med en bekännelse om vad klimatnödläget kräver av oss vad gäller försakelser och umbäranden. Här står Svenska kyrkans primas Modéus I upp på statsetablissemangets sida. Så brukar det gå till. För detta brukar historien döma kyrkostrukturerna hårt. Almedalen är en rosevinsdoftande tillställning, som en kyrka på folkets sida nog gör bäst i att undvika. För den egna trovärdighetens skull.
Detta folk kan nämligen plötsligt börja ställa frågor – sådana som politiska journalister och ekonomireportrar självklart och tanklöst missat. Vad ska de göra då? Och vad ska de politiska partierna göra om folk börjar fråga vad det är för demokrater som förlorat själva demos, folket, och ersatt folket med opinionsundersökningar av enklaste slag och ombudsmän, samt försörjer en hord av beslutsfattare och (håll i er!) granskare av beslutsfattare med medel, som noga taget är skattemedel? Kommunikatörerna icke att förglömma! På vems sida står de som tycks mindre intresserade av folket, demos, och mer av kratein, styra?
Jag skulle kanske rannsakat hur jag uppfattar det fiffiga lurendrejeriet? Jag blir lurad och när jag intuitivt börjar fatta det, svarar beslutsfattarna att jag måste hanteras så som skedde i Sovjetunionen med kliniker? Klimatförnekare, homofober och kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* definieras psykiatriskt och definieras bort. Finns det då förlåtelse om jag frågar pastor Ulbricht i Almedalen eller är det kliniken som gäller?
Sven Grassman (1940-1992) dog alldeles för tidigt, tror jag. Han hördes säga: ”När alla fattar att jag hade rätt, är det nog för sent och jag är i alla fall borta.” Men borde vi inte omfatta andra ideal, att lyssna till många röster och tänka att ”tes-antites-syntes” är ett konstruktivt sätt att söka Sanning och sammanhang? Grassmans kritik av hur utlandsskuld redovisades fick till följd att hela redovisningssystemet ändrades. Hade han tvingat fram något annat om allt vi matas med?
Ställ gärna frågan vad anfäder, anmödrar och socialdemokraterna Lidforss och Grassman skulle sagt i vår tid och om den. Lämna mig däremot inte att sitta i tystnad och leta synder. Jag kommer på mycket mer än vad jag trodde var möjligt. Men jag är osäker om det var mina synder jag egentligen kom på.