1958, kyrkomötet som sa ja till det redan fattade riksdagsbeslutet om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Jag fortsätter läsa protokoll utifrån sökschemat om någon då sagt något om ändrad lära/bekännelse.
Domprosten Valter Lindström: ”Hur rent och klart en kvinna till äventyrs skulle predika, och hur rätt hon än skulle förvalta sakramenten, så skulle ändock hela hennes verksamhet vara totalt förfelad, just därför att hon är kvinna. Det är icke underligt, att sådana påståenden i vida kratsar väckt en svår anstöt.” (4:48) Jag gillar sammanfattningen – men vem hade sagt just detta? Var inte invändningarna lite djupare tänkta? Saken kunde göras till en kvinnofråga, men var i grund och botten en fråga om kallelser, uppgifter och frågan om Kyrkans ämbete och tjänster. Frågan om en annan lära ställde inte domprosten.
Biskopen Anders Nygren citerade den danske professorn Regin Prenter: ”Striden om kvinnliga präster har man knappast förstått i dess egentliga räckvidd förr än man satt in den i detta större sammanhang, nämligen den permanenta strid som på Luthers tid tog gestalt av striden mellan honom och svärmarna, som undertiden varit striden mellan ’gammaltroende’ och ’rationalister’ och som i dag otvivelaktigt yttrar sig i uppgörelsen mellan historiskt och existentialists förståelse av evangeliet, en uppgörelse som väl täcker våd generations allvarligaste motsättningar.”(4:57 ) Ännu en som försökte, likt Helmer Fält året innan, tänka sammanhang. Ska vi knyta an här?
Organisten Reinhold Andersson förde den västkustska fromhetens talan och citerade Luthers dagbetraktelser: Den kyrka som ordnar och bestämmer utanför Guds ord [är] icke någon kyrka utan [bär] blott dess namn, som Kristus säger. (4:79) Nu borde vi kunna pröva om Reinhold Andersson hade någon poäng?
Domprosten Nils Karlström: ”De flesta av de kyrkor som har infört ett kvinnligt prästämbete är kyrkor med en reformert bekännelse och tradition. Den reformerta synen på ämbete och liturgi har otvivelaktigt gjort det lättare för dessa kyrkor att acceptera ett kvinnligt prästämbete.” (4:89) Karlström var ekumeniskt bevandrad, men när Karlström talat var klockan nästan 23 och fredagen liksom kyrkomötesombuden rätt slut, tror jag. Debatten fortsatte nästa dag kl 10. Skulle vi evangeliska fokusera på Karlströms analys? Såg han rätt och vilka blev då konsekvenserna?
Fru Brita Holmström talade om den sanning, som i oförlikneligt majestät strålar ut från Kristi person. ”En statsmakt som respekterar den strålningen är det dyrbaraste, näst Guds ords majestät, som vårt Sverige i dag äger och har att tacka för. (4:93) Fagert tal. Var det sant? Kan vi veta?
Predikanten Josef Nygren talade om laestadianernas oro. ”En ljusglimt över framtidsperspektivet är emellertid de löften om samvetsfrihet som här givits vid kyrkomötet. Vi tackar för dessa löften.” (4:97) Vad var löftena värda? Vi vet.
Lokföraren Alrik Holgén (som ville ha kvinnliga präster, men inte kvinnliga lokförare) menade, att när en reform visat sin livsduglighet så tvinar motståndet bort. ”Jag har redan framhållit att kravet på kvinnans behörighet till prästämbetet är ett obetvingligt led i samhällsutvecklingen.” Därtill insikten: ”Den s.k. högkyrkligheten har skapat en klyfta mellan församling och präst.” (4:99) Såvitt jag kan förstå var inget av detta riktigt sant. Samhällsutvecklingen är inte Kyrkans ledstjärna, eller? I så fall blir det en annan Kyrka än Kristi Kyrka.
Kontraktsprosten Sven Solén framhöll att det varit värdefullt om utskottet kunnat redovisa några praktiska erfarenheter från kyrkor, som öppnat prästämbetet för kvinnor. ”Våra blivande medsystrar i tjänsten får nog bereda sig på en många gånger grå och prosaisk vardag, där det blir åtskilliga tillfällen att öva sig i konsten att tro utan att se.” Kontraktsprosten Soléns ståndpunkt, ”varken varm eller kall” ledde honom till slutsatsen at avstå från något yrkande. (4:102-103). Han röstade dock ja till riksdagsbeslutet. (4:153)
Rektor Sven G. Svenningsson vågade påstå ”att de allra flesta av oss, som kommer att rösta ja, gör detta utifrån vår trohet mot Kristus och Hans evangelium, detta glädjens budskap, som vår tid behöver och längtar efter men som i våra dagars kyrka håller platt skymmas bort av en alltför fundamentalistisk bibelsyn och en evangelisk – jag skulle vilja säga – förvänd ämbetsuppfattning, som fått ett så skrämmande uttryck i professor Bo Reickes uppsats om ’Kvinnan och kyrkans ämbete i bibelns ljus’.” (4:107). Skrämmande? Förvänd ämbetsuppfattning? Jag kan inte minnas att jag någonsin blivit skrämd av något professor Reicke skrivit! Inte heller av den föreläsning han höll i Mont Soleil i Schweiz och som är hans bidrag i boken. Den arme Reicke hoppades att framställningen skulle ha något att säga ”just därför att författaren icke stått mitt uppe i den häftiga åsiktsbrytningen”. Se Åke V. Ström, utg. Kvinnan och ämbetet enligt Skriften och bekännelsen, SKDB, Stockholm 1958, s 5.
Domprosten GA Danell talade rakt ut. Han frågade: ”Hur kommer det sig, att eljest goda och rättänkande människor blivit så förblindade av sin iver för kvinnliga präster, att de fullständigt förlorat blicken för en så elementär både kristlig, human och demokratisk princip som samvetsfrihet?” (4:134) Danell förklarade sig vidare med Wilhelm Löhe hata alla viloläror ”och dit räknar vi den spiritualistiska bibelsyn som ligger till grund för kravet på kvinnliga präster”. (4:137) Annan lära var det GA såg.
Till allt detta kom så biskop Anders Nygrens reservation. Han gav den stående i bänken, något som kunde uppfattas som en överlägsen och nonchalant hållning: ”Då det nu fattade beslutet icke blott innebär ett avgörande av den begränsade frågan om kvinnliga präster, utan enligt min övertygelse tillika inkluderar, att vår kyrka växlar in på ett för henne hittills främmande spår i riktning mot gnosticismens och ’svärmarnas’ åskådning – något som klart framträtt i den här förda diskussionen – måste jag framföra mitt djupa beklagande av det fattade beslutet och anmäla min reservation till detsamma.” (4:154)
Min poäng är enkel. Vi kan bedöma om Anders Nygren hade fattat rätt. Det var inte lika lätt år 1958.
