”Absurdismen innehåller två lärosatser. 1. I människornas värld kan vad som helst inträffa; det viktigaste, dåraktigaste, gemenaste och det mest fasansfulla: kort sagt det absurda. 2. Det absurda är inte bara möjligt utan inträffar ideligen: historien är full av absurditeter, och nu härjar de överallt, ehuru inte oinskränkt.” (Ingemar Hedenius, Varför blev jag den jag är? Brombergs, Stockholm 1992, s 153-154)
Detta sagt tar Ingemar Hedenius upp visa förhållanden inom den humanistiska fakulteten vid Uppsala universitet. Det akademiska intrigväsendets absurditeter: ”Genom dumbommar och oduglingar, stundom rena galningar, utestänga intelligenta och goda forskare, som har gjort sig skyldiga till att, som man säger ’dricka kaffe med fel person’. Så är det givetvis inte alltid. Men tillräckligt ofta för att bevisa riktigheten i absurdismens filosofi.” (Hedenius aa s 154)
Ska vi inte lite till mans börja omfatta tanken på absurdismen och i praktiken gestalta absurdimens filosofiska skola? De svenskkyrkliga kan föregå med gott exempel. Vi vet ju en del. Ren kyrklig empiri!
Vi har dock stått absurdismen emot på konferens (eller kongress?) i Wien. ”Växa i samtal”, sa celebranten när det var laudesmässa i går. Jag vet inte hur medveten han var om ordvalet – men jag skrev upp, för jag fann saken närmast genialisk. Jag uppfattade att det är ett bättre uttryck än ”att växa genom samtalet”, för ingen säger väl att man växer så. Men i samtalet. I samtalsgemenskapen. I sällskap med många – och Kyrkans gemenskap är just många.
Då kan jag återvända till intrigväsendets absurditeter. Jag vet hur det fungerar. Någon ska framställas som en figur att hata. Figuren är vanställd och i all sin mänskliga svaghet alls icke sådan som framställningen ger vid handen. Sedan hatar alla denna hemmasnickrade fantasifigur. Att figuren är ett påhitt utan mycket kontakt med verkligheten, är en sak. Att tankefiguren sedan har samma namn som en verklig person, en av kött och blod och döpt i vatten och ande, kan man bortse från. En medkristen hanteras enklast som en motkristen. Att kyrkosystemet därtill identifierar sig som inkluderande, solidariskt och kärleksfullt, är ingen egentlig motsägelse. Det stämmer med fördomen. Det räcker. Långt.
Jag vill gärna peka på det underliggande problemet. Allt vilar på en grundkomponent, nämligen Lögnen, och konsekvensen blir ett lögnsystem som ska upprätthållas. Det får inte ruckas, för då avslöjas själva absurditeten.
Jag tror att vi borde göra upp med hela systemet. ”Resonera förnuftigt” betyder att motsättningar kan bestå – men aldrig tillåtas bli antagonistiska. De får blottläggas kliniskt. Här tror jag min barndom i medicinarvärlden påverkat. Ibland är det känslofria i en analys att föredra. Blindtarmen kan vara ärendet. Inte patientens känsloliv. Jag tror ni förstår resonemanget.
Kan Kyrklig Samling och arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse betyda något för att skapa framtid här? Så tänker jag: Det finns ett särskilt ansvar för dessa rörelser att kapitaliserar sina egna erfarenheter av utsatthet och av att vara offer för det organiserade kyrkliga lögnväsendet och det organiserade kyrkliga väsendet att tolka allt till det värsta. Nåja, jag bråkar inte. Absurdismen fungerar så.
Jag tycker att de förnuftiga samtalet kring Chantal Delsols bok, med återkommande markeringar att boken beskriven förhållanden i Frankrike, inte i Sverige, har varit lärorika. Främmande speglar gör sin nytta liksom samtal i gemenskap, sådana samtal man växer i genom nya insikter och nyvunnen vänskap över åsiktsgränser. Vad händer nu?
Konferensdeltagarna reser hem, men det ska bli bidrag till en bok som kan fungera som följeslagare till de samtal man utan vidare kan föra i församlingarna. Vad är det som sker i det som synes ske? Skapa en god pubmiljö i församlingen och prata! Gör inte samtalet till ett sammanträde, där växer absolut ingenting. Men vi växer i samtalet. Jag tror inte att celebranten skulle drista sig att säga, att vi växer i sammanträdandet. Skulle ni drista er till det?
När jag funderar över Svenska kyrkans utlandsförsamlingar ser jag möjligheter avteckna sig. De kan vara miljöer för olika kyrkliga gemenskaper som behöver samtala. Fördelen är inte bara personliga möten med en utlandsförsamling och dess kompetenta personal utan också detta, att på främmande mark blir gruppen snabbt en grupp som håller ihop. Vi har något gemensamt, samtal och samfärdsel lika. För att inte tala om skrattsalvor. I en kyrka där man skrattar tillsammans borde motsättningar vara möjliga att hantera familjevis, om man så säger. Vi vet att vi hör samman och just därför behöver vi ansvarsfullt hantera det som skaver – och kanske mer än skaver.
Kyrklig samling och arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse tog ansvar för denna konferens. Nu får de två rörelserna fundera över hur ansvarstagandet ser ut i fortsättningen. Den här sortens rörelser är inget självändamål. De är till för att tjäna. Den målsättningen kan beskrivas högstämt. Det behöver jag inte göra. Jag skriver i all enkelhet: för att tjäna. Det räcker långt som utmaning. Jag tycker de två kyrkliga rörelserna ska ta utmaningen och kanske fråga biskoparna vad de vill göra.
Biskoparna? De definierar sig som ledare och glömmer att den uppgift de har (eller skulle ha) är att vara herdar. Att vara ledare är inte detsamma som att vara herde. Herden är trots allt herde på fårens villkor. Ledaren är något helt annat. ”Führer befiehl. Wir folgen dir!” Den hållningen dömdes i rättegång i Nürnberg några år innan jag föddes och att många år därefter. Vi har mycket att stå i. Jag menar: stå emot!
