å-e-a-ä-a-å-ö

Från bersån hördes ett utdraget ljud. ”å-e-a-ä-a-å-ö”. Detta underliga ljud uppkom när gamle landshövdingen Svedelius berättat en historia och själva stönandet betydde i klartext, jag följer nu slaviskt professor Ingemar Hedenius, som återger saken: ” Åh, det var det djävligaste jag någonsin hört.” (Ingemar Hedenius, Varför blev jag den jag är? Brombergs, Stockholm 1992, s 42) Jag tänkte, vetenskapligt skolad som jag är, lämna vokalansamlingen vidare för mer allmänt och inte bara till bersåer begränsat bruk. I det kyrkliga är vokalerna att föredra framför uttydningen, har jag på känn!

Det är väl inte mycket att säga något om att Antjes ”En värld av grannar” nu är ”A World of Neighbours” och ger henne en plattform från vilken hon kan utslunga sina religionsteologiska djupsinnigheter. Hade saken begränsats till Sverige, hade hon som före detta haft svårt att agera. Nu lyfter hon till större sammanhang, sådana som fortsatt passar hennes storhet.

Efter Antje har något intressant inträffat. En Jenny Sonesson meddelar, att hon återinträder i Svenska kyrkan. Det kan utlösa glädjeyttringar. Men noga besett kanske det inte är så roligt? Hon går med igen för att Svenska kyrkan bör förena oss på djupet. ”Svenska kyrka kan inta en unik roll i en polariserad tid, som socialtjänst och psykiatri har svårt att fylla, för att främja den existentiella folkhälsan.” Grejen är att ha ”någon form av livsåskådning kring tillvarons yttersta frågor”.
https://www.bohuslaningen.se/asikt/ledare/darfor-gar-jag-med-i-svenska-kyrkan-igen.b17b6abf-4032-4c39-832b-969c89fab8e8
Men handlar bekännelsen att Jesus är Herren om detta? Någon form av livsåskådning? Eller ser vi en annan tro ta den gamla trons plats? Ni borde vara med i Wien i dessa dagar för det är analyser av detta slag vi ska ägna oss åt. Jag är för egen del inte med på att min tro på Frälsaren ska växlas ner i småmynt som ”livsåskådning”. Jag vet på vem jag tror. Dessutom är jag allergisk mot pretentiöst skitsnack, inte minst det som ter sig fromsint. Det kan bero på långt gången helgelse – eller på helgelsens motsats.

I Fokus skrev Ann Heberlein om en folkkyrka utan folk. Hon berättar hur hon med tungt hjärta begärde utträde ur Svenska kyrkan. Nu har hon begärt inträde igen. Samma mönster alltså! Hon anser nu att Svenska kyrkan är hennes andliga hem. Men var det inte det? Tydligen inte eftersom en präst hon ställde frågan till om hon, hon sa väl inte moderatkärring, men det är vad hon är, (ingen värdering i begreppet!) som medlem i Moderaterna var välkommen i Svenska kyrkan så blev prästens raka svar ett ”nej”, Varför dr Heberlein skulle lämna ter sig för de flesta normalbegåvade obegripligt. I en folkkyrka är det väl en präst som tänker så och som i själavården ger det svaret, som ska väck. Vad tyckte den prästen förresten om kv*nnl*g* pr*st*r?

Idiotdebatten ska handla om Svenska kyrkan är vänstervriden. Jag är fortfarande inte med. Vänster är ett begrepp från den franska deputarandekammaren. Det fanns en senare vänster, den var intellektuell och påläst. Det mesta som nu kallas ”vänster” är obegripliga stämningslägen, känslor. Jag kan skriva detta tydligare. Det är KÄNSLOR. I detta läge ger sig före detta Antje in med en mystifikation att Kyrkan ska vara Kristusvriden. Inte vänster eller höger alltså. Det låter något. Antje kan inte säga att Kyrkan är en lärjungarund, där vi beror inte bara av Kristus utan av varandra och för förnuftiga samtal om komplicerade frågor. Antje är nog fördärvad av behovet att lägga orden rätt. Då blir hon, oss emellan, oförmögen till intellektuella samtal och intellektuella komplikationer. Det är som det är. Tyskan Antje är mycket för att avfärda oss andra: ”Det finns en rätt låg kunskap om teologi och kyrkohistoria i Sverige.” Tack för den. Givet att det är så, vad har Antje gjort för att avhjälpa denna brist?

Nu har nog Antje fel. Många som har invändningar mot hennes tyska, reformerta teologi har akademiska meriter som överglänser hennes och om de inte överglänser så står de i paritet. Så illa akademiskt märkvärdig är inte dr Antje Jackelén, nu var det sagt. Hon har inget gjort för att i sina arbetsuppgifter bota Josefs skada i Svenska kyrkan. Jag undrar om hon ens sett och förstått skadan.

Har jag inte nu skrivit tillräckligt för att motivera det slags primalskrik som sammanfattas med vokalerna å-e-a-ä-a-å-ö?

Vad annars kan man göra? Strunta i allt tal om kriskommissioner. Vad sägas skall är redan sagt, men det är sagt av sådana vi har bestämt att vi inte ska lyssna på. Nå då så.

I går var det 50 år sedan första mässan i gamla Två Systrars kapell (Norrlidssalen) i Kalmar firades. Yngsta barnbarnet hade firat. 50 år är ingen lång tid i Kyrkans historia, men hyfsat lång i människors tid. Hyfsat lång? Ogripbar för den mänskliga tanken. Men nog har det visat sig att det pastorala program som kom till har haft livskraft? Men det ska vi inte låtsas om av det goda kristliga skälet att de som visade sig ha rätt lik förbannat var – fel. Tystnad, pinsam eller kreativ – men tystnad. I Svenska kyrkans gör vi skillnad på personer. Hur skulle det nämligen kunna happa sig om vi inte gjorde det?

I dag ska jag ägna mig åt intellektuell möda och dagen ska, Gud give, sluta med glad gemenskap. Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse ska stå för den kyrkliga förnöjelsen. Jag är trots allt rätt glad. Sen får folk utbrista i sitt å-e-a-ä-a-å-ö bäst de gitter.