Vi får inte spela med och följa en fatalistisk Zeitgeist, skrev Frank Furedi i boken How Fear Works (Bloomsbury Continuum, London 2019, s 256). Boken är en analys av den fruktans kultur vi lever i. Jag vet inte när jag läste boken, det måste ha varit några år sedan. Jag tycker att det vi genomlider bekräftar analysen. Vi ska skrämmas – och skämmas!
Covid 19 som exempel, men sjukdomen slås med hästlängder av – klimatnöden! Här är ett hot som trummas in och vi kan göra så lite, mest ompröva och avstå. Det mesta blir fruktansvärt. Rädda människor kan hanteras hur som helst och fås till vad som helst. Inte minst de som lever styrda av en ideologi, som i dagsläget framstår som helt normal och utminuteras av ledare på alla olika nivåer och i alla olika sammanhang. Denna normalitet skulle tidigare generationer i detta land storkna inför och undra vad som hänt. Några skulle nog referera till Faraos oförmåga att ändra väg hur många hemskheter som än inträffade. 2 Mos 7-11! Andra skulle säga något om ”Lögnens Furste” och ”Lögnväsendets makt”. Kanske någon enstaka skulle fråga varför vi glömt att Sanningen gör oss fria.
Zeitgeist är ett utomordentligt ord. Ska vi helt enkelt förkorta till ”Z”? Eller tala om Tidsandan? Men i Z-ordet kan en andemakt anas. Geist betyder just ”ande”. Och de kristnas kamp är en kamp mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna”, som aposteln omtänksamt förklarat (Ef 6:12). Han fortsätter med att ge instruktioner för motståndet mot dessa herrar och makter. Ni får läsa själva. Men vi ska inte ta kommando från de kosmiska makterna (Kol 2:20). Det vore än bättre om vi i denna tid försökte avslöja Z!
Sameh Egyptson gjorde väl det i sin avhandling Global politisk islam? Låt inte lura er av frågetecknet för dr Egyptson reder ut förhållanden kring det muslimska brödraskapet, som borde få till följd att bidragen inte längre ska tillfalla brödraskapet och dess nätverk. Statsfinansierade lobbygrupper är ett otyg och det gäller för vänstern att hålla rent. Jan Guillou skrev: ”Ty allt fler vittnesmål från muslimska kvinnor om ett tilltagande islamistiskt förtryck och trakasserier går inte att blunda för.” (Guillou, Att skriva i onda tider, Piratförlaget, Stockholm 2021, s 314) Frågan, den kyrkokristna frågan, till Jan är förstås om politiker blundar eller om de inte kan se och därmed inse. Jag kollade. Frälsaren har varit inne på temat i en utomordentligt underhållande slapstick, Jh 9. Evangelisten Matteus återger en replik värd att i sammanhanget lägga på minne: ”fast de ser, ser de inte” (Mt 13:13). Profeten Jesaja hänvisar Frälsaren därefter till. (Jes 6:9f) Helt förvirrade skulle vi inte behöva stå i mötet med Z.
Det sägs på nytt att jämställdheten går på en backlash. Det har jag hört tidigare. Vad ska jag jämföra med? Jag får väl fundera över kyrkolivet, som blivit en kvinnlig domän, eller skollivet, som organiseras så att killar inte utmanas. Det kan bero på att skolundervisningen lämnat det gamla kunskapsidealet, har jag låtit mig berättas, och styrt in på andra ideologiskt styrda värden – som detta med ”alla människors lika värde.” Jag hade inte klarat att leva i en flumskola där välförhållande belönas, det fattar alla – och mest av alla jag själv. Vi har fått en skola där de dompterade trivs, lägger orden rätt och lär sig tänka anpassat korrekt tills de slutat tänka helt och bara följer stimuli. Fruktar jag. Det är då vi behöver motbilder.
Jag såg en fråga om en kristen får vara road av heminredning. Det är en märklig fråga. Till mina kär-ingar hör numera nämligen Florence Allshorn (1887-1950), ni kan googla namnet. Hon var missionär och sedan motorn i en kommunitet med syfte att vara en plats dit missionärer kom för att bo när de var hemma från missionsfältet… Jag känner igen frisk fromhet. Hon är alltså intresserad av skönheten, heminredningen och naturen. Här är en skuggbild av den skönhet som väntar efter döden. För Florence var tron en sång och ett äventyr av rang var att söka sanning och skönhet. Jag läste boken som J.H. Oldham gav ut: Florence Allshorn, SCM Press, London repr 1952, s 156). Florence ville hellre ägna tron åt sången än åt synden. Det finns inga omöjliga lägen. Om du tänker så, har du inte fattat budskapet om frälsning. (aa s 155). Florence träder fram som en lycklig kristen även om hon, som varit sjuk i tuberkulos, menar att denna livets seger över svårigheter är den svåraste. Jag ser, med den outtröttlige ekumenen Oldham, i Florence Allshorn saklig salighet (mina ord) komma till uttryck. Och nu förstår ni att mitt plockande bland böcker tar sin tid.
Detta sagt tar mig an festskriften till Oscar Ekman, För tanke och tro. (Sveriges Kristliga Studentrörelses Förlag, Stockholm 1923) Oscar fyllde 50 och hade finansierat en hel del. Sigtunastiftelsen inte minst. De bemärkta stod på kö för att gratulera.
Otto Centerwall analyserade Kvinnorörelse och diakoni i sitt bidrag (aa s 114-125). Centerwall hör i de napoleonska frihetskrigen ett nytt väckelserop till kvinnorna och ser två linjer utveckla sig: ”Den ena arbetar med de ideal, som den fått med sig från sin födelsestund i den franska revolutionen, kraven på kvinnans likställighet med mannen i socialt och politiskt hänseende. Den andra mobiliserar kvinnan för ett kristligt kärleksarbete, som i mycket banar väg för en ny syn på de nödställda och deras vård och skapar kvinnogestalter, som på olika områden gjort förblivande insatser.” (aa s 115) Florence Nightingale är ett av Centerwalls exempel. Hon har hämtat mycket från sin banbrytande gärning från diakonissanstalten i Kaiserswerth (grundad 1836), påpekar Centerwall. Den kvinnliga diakonins första målsmän ivrade för kvinnans frigörelse. Kanske inte så konstigt att Fredrika Bremer tog sig till Kaiserswerth också. Där möter hon Fräulein T. Hon är ett sådant ideal som Fredrika hade tänkt sig vara ”den lyckliga människan. Och nu har jag funnit henne så” (aa s 119, Bremers kursiv).
Max Scheler (1874-1927) har jag aldrig funnit anledning intressera mig för. Otto Centerwall har läst Schelers Zum Sinn der Frauenbewegung från1915. Scheler väntar sig mycket gott av kvinnorörelsen. Den kommer att vara ”i allt och i varje hänseende ett väldigt tillskott av konserverande, samlande, bevarande och alla de högre värdena stödjande krafter, över vilka den anarkiska, revolutionära, söndersplittrande anden i nutiden varit van att skrida fram såsom över något föråldrat.” (aa s 124) (Anden! Sic! DS) Centerwall tvekar, men konstaterar att ”det är möjligt, att mannen känner kvinnans väsen bättre än kvinnan själv.” (aa s 125) Den där söndersplittrande anden, är det Z själv? Jag undrar.
Scheler har en passus som jag funderar över: ”Är faktiskt skillnaden mellan man och kvinna i känsla, tanke och handling så djupgående, ja, en på andra sidan om historisk variabilitet belägen väsensolikhet, så är det otänkbart, att en historisk händelse såsom kvinnorörelsen skulle kunna bringa den att väsentligen förminskas.” (aa s 124) Kan det vara så ? Eller är den jämställdhet vi beskådat egentligen på djupet medelklassens dröm om eget förverkligande och att denna mentala medelklassighet klär sig kyrkligt, kanske tydligast i Equmeniakyrkan men med Svenska kyrkans etablissemang tätt i hälarna? Jag får nog tänka vidare. Och till detta vidare tänk, som kanske inte blir så värst vidare när jag tänker efter, funderar över Josefin de Gregorios kommentar. https://www.svd.se/a/zE81V1/kanslor-lockar-inte-mannen-till-kyrkan
Nej, men en väl genomförd högmässa utan trams förmådde på sin tid locka män till kyrkan. Liturgi slår varje föreställning hur kristlig denna föreställning än ska gestaltas.
Ni tror att jag piruetterar med sådant jag läst för att visa upp mig. Fel, fel, fel! Jag har läst och ser redovisandet som idel läsarservice och rentav som stimulantia för dig. Det kan du behöva i denna passionstid.
