Jag fortsätter! Del 1 kom i går eftermiddag.
Det är inte tjatigt att påpeka hur lagiskheten smyger sig in i det kyrkliga. Inte heller tjatigt att just tjata om hur kyrkolivets praktik blir omyndigförklarade församlingar i betydelsen de döpta som församlas hos Herren och är Kyrkan på plats. De betyder intet eller snudd på intet eftersom beslutsmakten ligger bortom deras räckvidd. Som mest och bäst kan gudstjänstfirare prata med varandra vid kyrkkaffet, som allra bäst om någon snäll människa försett kyrkkaffet med hembakat. Besluten tas av kyrkoråd och av de arbetslag som önskar gudstjänstfirarna ”välkomna till oss”.
Där sitter vi utlämnade åt dem som ska distribuera de värderingar vi ska anpassa oss till. Och det är skillnad på detta distributiva av värderingar och det som gällde tidigare, när vi fick resa oss för att höra evangeliet, svara på det, falla på knä vid Herrens bord och pekpinnefritt hörde ”för dig, för dig”. På den tiden fick vi sedan själva och i gemenskapen fundera över vilka konsekvenser vårt gudstjänstfirande, vår bibelläsning och vårt bedjande skulle få. Nu distribueras värderinsgförändringarna. Jag såg den lilla filmen. Det är cykel som gäller när Svenska kyrka presenterar sin färdplan: https://www.svenskakyrkan.se/fardplan-klimat
Jag valde lulesamiska som undertext för att jag riktigt skulle förstå allvaret. Och sällan har jag sett så mycket avgasrök från en bil som i filmen. Jag kom på att nordsamiska nog var min melodi och kollade en gång till. Där hade filmen tillrättalagts för behovet i språkområdet. Borta var de idylliska bilderna från det andra landet, det där jag bor, det som inte är Sapmi. Jag fann detta vara ett rasistiskt sätt att bemöta samer, men det kan bero på att jag tillhör en annan ursprungsbefolkning och har en antirasistlig känslighet. Jag har nog en på erfarenhet baserad känslighet när viktiga intressenter vill kolonialisera min Kyrka för egna ideologiska syften. Nu är det sagt. Tid för omvändelse.
Andreas Holmberg ger i sitt herdabrev Gud såg att det var gott nycklar till omvändelse.
Utgångspunkten är att prästens vigningslöfte med nödvändighet innebär att utlägga Bibelns texter i ljuset av den klimatnöd som råder. (aa s 40). Och jag som odlar tanken att i all deras klimatnöd var ingen verklig nöd. (Jes 63:9) Jag måste nog ta tag i den där nyckelknippan:
Ta skuld, sorg och vrede på allvar
Detta beror på att jag borde förstå och veta att det är människor i vår del av världen som orsakat mycket av klimatkrisen. (aa s 47) Men om havsvattnet blir varmare och släpper ut mer av den koldioxid som lagrats där och koldioxiden är en livets gas som gör livet grönare? Jag kommer inte undan: ”Vi behöver skapa liturgiskt utrymme för klimatnöden.” (aa s 53) Och kanske organisera demonstrationer. Det blir nog inte liturgier att längta efter.
Väck förundran och fascination
Att ny teknik ska lösa klimatnöden åt oss är en falsk förhoppning (aa s 55) Men andliga upplevelser på skogspromenaderna är en viktig anknytningspunkt till evangeliet. För Luther var det ett förfärande åskväder som blev anknytningspunkten. Som gammal scout kan jag uppskatta naturen, fascineras av den, förundras över den – men orden för allt detta får jag väl i förkunnelse och liturgi? Så struktureras mina insikter för att bli till lovsång. Vad är det jag inte fattat? Eller kanske bättre: vad är det jag fattat, men skogsmullar i alla åldrar trots allt inte fått pejl på? ”Vår fascination har kraften att ändra vårt sätt att tänka.” (aa s 59) Jag tror att kraften är något annat, Någon Annan! Tänkte inte kyrkofadern Augustinus så också?
Odla tacksamhet och förnöjsamhet
Lagiskhetens höttande näve missar jag inte. ”I predikan och samtal behöver nödvändiga frågor ställas: behöver vi verkligen mer, större, bättre, dyrbarare, oftare? Varför vill vi ha mer, och med vilken rätt ska vi ha ännu mer?” (aa s 65) Jag tycker det är helt i sin ordning att sjukvården förbättrats och förbättras. Dialys fanns inte. Ska dialyspatienten då fundera över sin rätt till god vård? Eller hjärtpatienten? Eller han som fick covid-19 och höll på att stryka med? Hade han rätt till god omvårdnad, alltså en betydligt bättre vård än den som fanns på 1950-talet? Jag är också tacksam för att vi har bättre bilar, mer miljövänliga och med trepunktsbälten samt bättre tåg. Jag har dock åkt tåg efter ånglok och sovvagn/träkaross mellan stålvagnar (en dödsfälla). Skulle jag varit förnöjd med det som var sämre eller glad och nöjd för varje civilingenjör, konstruktör, förman och precisionsarbetare av kvinna född som gjort så mycket för att förbättra? Vore det bättre med en grå Ferguson på lantgården än med moderna maskiner? Eller häst? Med vad rätt ska agrarlabialer ha det bättre? Holmberg vill se en motståndsrörelse mot den ohejdade konsumismen. (aa s 66) Det låter vackert, men jag går inte på det – materialist som jag är. Jag tackar Gud för alla goda gåvor.
Återupptäck och återerövra vi
Guds rike är ”ett världsförbättrarprojekt som vill omdana hela samhället till något bättre”. (aa s 71) Så kunde väl Calvin tänka. Inte Luther. Inte jag. Börjar det bli tid att kritiskt granska vad som blivit de reformerta frukterna av utbildningen på Johannelund? Nu kan jag för egen del uppfatta att jag ingår i många ”vi”. Ett av dessa är den gemenskap som förstår att ställa kritiska frågor i en tillvaro som har en gräns och vid den gränsen står Herren. Ungefär så. Vi brukar sjunga den den där gamla psalmen: ”Kanhända att det blir bättre, men bra lär det aldrig bli”. Sedan dricker vi brännvin och är som folk.
Älska på
Guds kärlek hör jag gärna mycket om, men detta är, får jag veta, inte hela berättelsen. (aa s 78) Det trodde jag och har tyckt att det räcker långt, men ”vi är kallade. Gud har förväntningar på oss…” Lagiskheten ger sig aldrig. Vi goda evangeliska katoliker kanske hellre hade velat höra att vi är kallade och att detta är Guds förtroende, inte förväntan. För hur det blir med våra goda gärningar och hur våra insikter sumpas bort, det vet Gud inte bara av egen erfarenhet utan därför att Han varit med förut och varit med innan det ens blev ett förut. Det är som det är, säger vi. Och Gud vet vad det är att vara människa.
Måla nya bilder av det goda livet
”I dag kallar Gud kyrkan att vara en influencer.” (aa s 83) Det goda samhället förstår Holmberg som Guds rike. Vi ska bli glada, det är livshållningen, över de nya bilderna av vår nya frihet: ”En växande rörelse av influencers som tillsammans ändrar vårt sätt att tänka och därigenom föder fram en genomgripande värderingsförändring i hela samhället.” (aa s 89) Jaja. Holmberg är ”övertygad om att kyrkan har en avgörande roll att spela i den nödvändiga omvändelse samhället befinner sig i början av.” (aa s 100) Det låter något. Avgörande roll! Inte konstigt att det blir mycket flaggor och fanor i kyrkolivet då.
Vila
Ingen blir väl förvånad övar att Andreas Holmberg efter allt detta behöver vila och unnar oss detsamma. Han vilar i boken på sidorna 91-97. Fundamental omprövning brukar tarva just vila.
Jag ska för egen del bara komplettera med en evangelisk/katolsk tanke: Kallelse hör ihop med kallelseglädje och sådan glädje förnims omedelbart. Andreas Holmbergs herdabrev är ett brev utan glädje och utan herdesinne. Han är i en annan bransch: Ledarskapet. Och ledare är det sällan någon riktig glädje med. Det är väl när jag inser detta som det låser sig. Har någon av er mött någon lagisk som är glad? Fromma ter de sig som. Men aldrig riktigt glada. Tala om klimatnödläge!
Men Andreas Holmberg ”talar ofta och gärna om Jesus”, skriver han (aa s 12). Just därför ”måste” (kursiv här) ”jag och vi alla … engagera oss i dessa frågor”. I Lk 12:48 är tanken på klimaträttvisa rotad och detta förpliktar eftersom vi fått väldigt mycket. (aa s 24) Det är lätt att göra Jesus till laglärare och göra det ofta och gärna, det är min dystra och bestående läsarinsikt. Lagfromheten är fin och – from.