Jag fortsätter läsa Klas Hanssons arbete och blir allt mindre övertygad om hans forskningsresultat. Det beror inte på att jag missunnar honom att – med stipendium – försedd sitta på Sigtunastiftelsen och äta svampomelett vid lunch och goda middagar i vacker miljö. Är det sillbord två gånger om dagen? Och bacon och prinskorv till äggröran på morgonen? Problemet är alls inte detta. Problemet är metoden.
På Sigtunastiftelsen finns ett ovärderligt klipparkiv. Hansson har botaniserat där, men anger endast artiklarnas datum i DN eller SvD. Endast och endast? Han utgår från att tidningsartiklarna korrekt återger vad som hänt. Det framstår för mig som direkt korkat. Det beror på att jag är av den enkla meningen, att nyhetsförmedling varje dag under året ska hanteras som nyhetsförmedling den 1 april. Hur försöker dom nu lura mig? Till hjälp för att förstå finns det kringmaterial. Sådant använder inte Hansson. Han läser klipp.
Jag tar ett exempel. Komministern i Ramkvilla, Folke Johnson (1923-1989) fann det av samvetsskäl inte möjligt att ta upp kollekt till Katharinastiftelsen, som leddes av Margit Sahlin. Han insåg att denna kollekt hörde till ”hela paketet”, det han alls inte trodde, och uppsökte biskopen David Lindquist för att få råd hur han skulle göra. Hans vigningsbiskop i Luleå, Bengt Jonzon, som hörde till den moraliska upprustningen, MRA, hade nämligen fått honom att lova, att aldrig göra något mot sitt samvete. Folke var i hög grad samvetsbestämd. Rådet Folke fick var att ta ledigt och låta någon annan tjänstgöra. Det tyckte Folke var att lämpa över problemet på ett orättfärdigt sätt. Det ena ledde till det andra, en kyrkvärd anmälde sin präst och åklagaren ryckte in. (Hansson s 188ff)
Allt detta dokumenterade Josef Imberg i boken Kollekten och samvetet. Denna dokumentation använder sig inte Hansson av. Han nöjer sig med några tidningsurklipp och konstaterar, att ”kollektvägran var en lokal företeelse främst i Småland”. (Hansson s 191) Det är att göra saken för enkel. Hansson kunde påpekat att Skara domkapitel också dömde en präst. Han nämner dock Gunnar E Sandgrens pjäs, Bära narrkåpa, som sändes i televisionen år 1969 och skapade på något sätt förståelse för en hederlig präst, som ville stå för insedd sanning. Då uppstod ilska i vart fall i det finkyrkliga livet, tidningen Vår Kyrka t ex. En anständig och reflekterande präst som Folke hanterades med oförståelse och därtill illvilja. Systemet tål aldrig att utmanas. Ordnung muss sein,
Man behöver väl inte vara naiv. Hansson har ju beskrivit att det fanns /finns?/ ”en utifrån kommande fientlighet beslutad inom alla de politiska partierna”. (Hansson s 176) Denna insikt om antagonistiska motsättningar kan väl förklara en del? Kanske det mesta? Det är dessa fientliga som Hansson definierar som lekfolk. Genom att inte skära de tunnare skivorna blir bilden av vad som hände oskarp och analyserna onyanserade. Fienden var innanför portarna i bildlig mening, kanske inte bokstavligen om portarna var kyrkporta
Om det nu handlade om en antagonistisk motsättning kanske just fientlighet är en kategori att pröva genom hela materialet? Nog skulle det gå att beskriva situationen i Svenska kyrkan efter ämbetsbeslutet 1958 som en konflikt, där majoritetssidan (97% av svenska folket och hela det politiska systemet inklusive media) står en minoritet emot och söker komma den till livs.Inte bara med stora tag utan också med små åtgärder. Alltså artilleri och eldöverfall i skydd av mörker med automatkarbiner, handgranater och rörelse i terrängen för att undgå motanfall. Jag tror ni förstår. Kyrkas upplåtande var en känslig sak. Brudpar ville ha en kv*nnl*g pr*st medan kyrkoherden förstod att saken gällde hans ansvar just som kyrkoherde med ansvar för kyrkorummets upplåtande.
Men också en biskop som Sven Lindegård fick känna på den organiserade vreden ”sedan denne nekat en kvinnlig prästkandidat att vigas”. Källan är Svenska Dagbladet, men sammanhanget mer komplicerat än så. Lindegård överraskades av en begäran om vigning som rubbade alla hans cirklar eftersom han hade tydliga rutiner hur en prästkandidat skulle lotsas in i systemet och den media nu skrev om enligt hans mening inte var prästkandidat i Växjö stift. Nu ställdes nya krav som innebär att någon inte skulle gå in i den rekryteringsgång som gällde. Det hela slutade med, håll i er, att professor Gustaf Wingren avsade sig prästämbetet, rektor Gunnar Hillerdal lämnade den teologiska samtalsgruppen och kandidaten själv vigdes i Luleå för att ett antal år senare lyckliggöra Växjö med sin mångåriga gärning. Den verkliga källa Hansson skulle använt är förstås Sydsvenska Dagbladet, där Gustaf Wingren drev kampanj. Klipp finns i Sigtuna.
När Hansson ska förstå de lokala aktionerna för att rekrytera kv*nnl*g* pr*st*r (sådana fanns det) heter det: ”De särskilda aktionerna för att få en kv*nnl*g pr*st menar jag, att man öppet ville visa sitt ställningstagande och stödja de kv*nnl*g* pr*st*rn*; det rymde både ett teologiskt ställningstagande och en handling för jämställdheten.” (Hansson s 188) Är inte detta ett missbruk av ordet ”teologi”? Rätteligen skulle väl saken beskrivas som ett ideologiskt ställningstagande utan att man blandar in Gud i det hela. Fredrika Bremerförbundets lokalordförande gav annars klart besked när hon sa mig: ”Du menar väl inte att Gud finns?” Det menade jag faktiskt – och mer än så! Jag fick veta att jag hade fel. Gud var en konstruktion av människor som ville ha kv*nnl*g* pr*st*r. Koppla detta till det nedärvda prästhatet så blir allt fullbordat.
Klas Hansson är en gammal kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Det är inte att säga så mycket om – men något. Han beskriver saken som att ”prästens kön varit grund för att neka upplåtande av kyrkorummet ”. (Hansson s 181) För David Svenungsson gällde saken närmast att vara trogen själva Uppenbarelsen, Guds Ord om ni vill. Inte könet. Eller åtminstone att peka på vad beslutet 1958 innebar, nämligen möjlighet att inte tro det av riksdagen fattade beslutet och ta sitt kyrkoherdeansvar. Som riksdagsman för Högern visste han nog hur valserna går. Men en könsfråga var det inte för Svenungsson.
Domprosten Carl Strandberg ville i kyrkomötet 1979 pepåka (som min moster förtjust skulle sagt) att saken inte gällde könet. Jag tyckte Carl talade dunkelt när han antydde att några knäppgökar nog inte skulle gå helt fria från detta (han sa inte så, men det var väl det hållna anförandets djupare mening). Detta var dock inte vad som var själva motståndarsidans mening, markerade Carl. Jag förstod alltså inte varför Carl inte röjde mer handfast. Nu fattar jag. I Strängnäs fanns Klas Hansson. För honom var det alltså en fråga om kön – den saken står nu klar. Carl ville inte hänga ut någon församlingsbo, det var det hela. Uppenbarligen var ämbetsfrågan för Klas Hansson en fråga om kön och han var emot kv*nnl*g* pr*st*r! Nu fick vi veta. Klas ingår numera i skaran av före detta kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* ihop med bland andra biskop Bonnier och de tidigare stiftsbiskoparna Fjärstedt, Lind, Harlin, Stiglund och ärkebiskop Weman andra att förtiga.
Själva den antagonistiska motsättningen gör Hansson för lite av och det beror på att hans analys är ytlig och tunn. Han förtecknar böcker han uppenbart inte låtit spela med i analysarbetet (Daniel Alvunger och Jesper Bengtsson för att nöja sig med ett par exempel från litteraturlistans begynnelse) och han missar böcker där de djupare spadtagen tagits. Förnyarna och En annan Kyrka liksom Kyrklig Splittring hade han kanske haft om inte glädje av så nytta. Jag har under årens lopp skrivit dem. Jag har också suttit i klipparkiv både i Uppsala och Sigtuna – fast utan stipendier och därför utan svampomelett.
Men vilket betydande arbete detta kunde blivit om Hansson tagit till sig sina egna insikter! Hanson tycker att ”det inte stämmer att de förtroendevalda var okyrkliga eller bara var intresserade av den ekonomiska förvaltningen.” De var väl ungefär lika sekulariserade /ogudaktiga som de flesta av oss, kan vi kanske tänka så här i fastetider. Hansson för dock fram en kompletterande insikt: ”Samtidigt menar jag att det var problematiskt att så många inte tillhörde den gudstjänstfirande församlingen eller bejakade kristna trossatser när de var satta att svara för församlingens verksamhet.” (Hansson s 207)
Det är väl detta som är problemet, när döpta hedningar ska ta hand om makten över Kyrkan? Inte minst om denna profanum vulgus ska kallas lekfolk. På finare grekiska kan man nog säga ὁἱ πολλοί. Lika illa. Men alla har enkelt på nätet tillgång till Hanssons möda. Tacka mig för tipset!