Jag trodde – efter idoga studier i latin för adjunkten Greta Ekstrand – att jag förstod vad Ecclesia Semper Reformanda betyder och gillade det hela. En Kyrka som alltid reformeras, dvs hittar tillbaka till ursprungsformen var slagordet på 1500-talet. Och vad annars skulle Kyrkan bli om inte alltid ung på nytt? Nu kan det bedrivas ofog med slagord. Jag ser meningen konkretiseras till ”en kyrka i ständig dialog med sin samtid”. (Kerstin Wimmer i förordet till Stenström, red Allvarligt talat, Verbum 2008). Detta är ideologisk läsning med det inte särskilt väl maskerade syftet att alls inte tala med trons människor århundraden och årtusenden igenom. Det är inte heller att osäkra sig inför Guds levande Ord. Det är samtiden som är dialogpartner. Det är väl därför vi hör samtidens meningar i det kyrkliga – med den enda lilla förändringen, att det hela låter lite finare i det kyrkliga?
Då är biskopen Stephen Neill (1900-1984) roligare. Jag tror det beror på att han tycker om människor, nästan så att det blir löjligt. Han återkom (referens i förra sländan) till erfarenheten när han efter många år i Indien kom tillbaka till England och mötte så många vänliga människor. Kassörskan i affären, killen på macken, hantverkare han behövde anlita – alla var så vänliga. När den givna motrepliken kom, att de var vänliga därför att de hade betalt för det, avvisade biskopen resonemanget. Han noterade vänligheten. Nu visste han också något om de mörka sidorna i den engelska vardagen. Kriminalitet, laglöshet, arbetslöshet, hopplöshet och allt annat sådant. Men han fann anledning att tacka Gud, alla goda gåvors givare, för den vänlighet, generositet och goda humor han mötte. Så tänker en missionär som också är en bedjare. ”Lev ditt liv på knä och utveckla ditt sinne för humor” var hans motto. Är bön och glädje, skratt och leenden, det vi först tänker på, när vi tänker på teologer eller kyrkoorganisation? Kan det vara så att den där tänkta dialogen med samtiden alls inte gör oss på gott humör och att samtiden inte vill umgås med finkristna moralister?
Biskopen var en stor ekumen, aktiv i arbetet med skapandet av Church of South India och tillsammans med Ruth Rouse gav han ut bokverket History of Ecumenical Movement 1517-1948 (2 band). Det hör väl till humorn att han kunde tacka för att han inte led av insomnia, svårigheter att sova som han hade, men alltså inte led av, utan såg detta som en tillgång eftersom detta gav honom tid att skriva.
Ni har redan fattat att jag gillar denne man. Han är en iakttagare, det brukar vara kännetecknet för en missionär, som ständigt söker se, bedöma och handla. Han gillar att ställa till det för sina åhörare och läsare. Som när han beskriver situationen i England. ”Vårt folk har blivit sakramentalt tränat. Problemet med dem är att många inte har en personlig förbundenhet med Jesus Kristus.” Vem sa det? Inte en av Billy Grahams följeslagare utan kardinalen Basil Hume, ärkebiskop i Westerminster. Då finns det anledning att lyssna, menar Stephen Neill, som ibland undrar hur mycket tid en anglikansk präst lägger på att göra omvända till ”good churchmen”, alltså till sådana som uppför sig rätt. Kyrklighet på ytan men en kyrklighet utan djup. Biskopen tyckte om Jesus också alltså, inte bara människor. Att biskopen därtill misstänkte att andrahandsfrågorna fick första plats i den kyrkliga vardagen, noterar jag.
Den enda ursäkten, biskopen skriver så, till att vi döper barn är att den gudstjänstfirande församlingen tar sitt ansvar att skapa de betingelser under vilka Guds barn kan växa och mogna i den Guds skimrande gåva som dopet är. Om jag läser rätt innebär detta, att mycket större vikt läggs vid den gudstjänstfirande församlingen. Men hur skulle det fungera i dagens svenska kyrka? Jag ser ju inte bara att det tycks vara ont om gudstjänstfirande församlingar, mer frekvent med gudstjänstfirande ghetton kanske, och än mer ser jag hur dopen privatiseras. Tre doptider på lördagen så att familjerna kan få privatdop. Jag säger inte att det är ett dugg bättre med stora dopföljen i högmässan, som tar över allt, och de fåtaliga som vill fira gudstjänst blir en förvirrad eller förskrämd skock som försöker förstå vad som pågår i något de verkligen inte längtar efter.
Mässan firas. Biskopen noterar att det han fick, nämligen en bönbok där söndagskommunionen förbereddes i bön från fredag kväll och förberedelsen skulle ta minst en halvtimme – för att inte tala om hur tacksägelsen efter mässan skulle gälla för den kommande veckan. Det var kanske att driva det hela lite för långt, funderar biskop Neill. I eukaristin mötte han dock en allvarlig glädje, tonvikt på båda orden. Vi är inte riktigt där.
”En kul grej för barnen att få”, sa mamman i Halmstad när barnen fick gå till nattvarden. Det var nu rätt längesedan och saken har försämrats när tillträdet till Herrens Heliga Nattvard (admissionen) överlåtits till föräldrarna, som alls inte behöver vara konfirmerade. Vi talade om ”familjekommunion” hellre än ”barnkommunion” och undervisade idogt, vi som då var unga präster och diakonissor. Rep-övning gällde någon gång per år, dvs vi hade en församlingens kyrkodag om gudstjänsten och mässan med undervisningspass för alla åldrar och intressen. Sköter vi inte om den allvarliga glädjen blir det tom sedvänja av alltihop och då kommer en reaktion mot denna vana. Framöver som det var för snart sagt 150 år sedan.
Biskopen Neill skriver inte så mycket om undervisningssituationen – men när, var och hur får jag kunskapspåfyllning? Predikan? Är det i det lokala klart att de kristna är läsare? Inte längre. Församlingarna hanteras som vore vi barn i tron och förutsätts vara det livet igenom. Prästeriet ses väl inte längre som en intellektuell syssla, eller? Fortbildning för kyrkoarbetare ägnas antingen åt andrahandsfrågor, som ska ses som viktiga (klimatet t ex…), eller åt frågor om knep och knåp i församlingsarbetet. Hur kul är det på skala till 2?
Den svenskkyrkliga irrelevansen är betydande. Den beror rimligtvis på att det sägs för lite om Jesus och därmed för lite om människan samt dessutom i en ansamling missgrepp som inte står den svenska försvarsmaktens insatser på området efter. Då frågar vi efter katekesförklaringens ord: ”Vad är det?” Jo, det är en tänkt verklighet och en verklighet på papper som alls inte motsvaras av hur det är i Verkligheten!
Modéus II har visiterat Växjö pastorat. Han är som vanligt välkammad och säger inte problem utan ”utvecklingspotential”, men säger också brutalt att ”det är lätt att underskatta hur mycket arbete med riktningen som krävs” när det handlar om det svåra uppdraget att vara kyrka i vår tid. När det handlar om kommunikation, säger Modéus II, att man måste ha fokus på människor och relationer då frågan om vad vi vill att Kyrkan ska förknippas med hanteras. ”Här finns något att komma till rätta med i Växjö pastorat.” Han gör väl ifrån sig och får ur sig fler fullt begripliga förgripligheter: ”Ha inte främst anställdas arbetsvillkor för ögonen, utan en kyrka som bärs av de många människorna”, som får ett verkligt inflytande. Fast många – är det inte just tal typ modell den svenska försvarsmaktens pappersproduktion? Många är de inte där de sitter i sina ghetton…
Förresten hör jag episkopala inlägg om klimatet men inte om inflationen, inte om myndighetshaverier, inget om den logik som får oss att förstå mekanismerna när någon hög chef ställs ut vid skampålen och därefter inte orkar mer. Vården om människan var inte det prioriterade. Det som skulle prioriteras var den omättliga hyena, som gärna gottar sig åt andras svagheter och misstag, men aldrig ställer de kritiska frågorna om strukturer. Har biskopar något annat att säga än att ”våra tankar går nu till familjen och de närmast anhöriga” – för det är så det medialt ska uttryckas. Beklämning är vår arvedel!
