Biskop John Cullberg avslöjar sin entusiasm

Jag läser den nya och bitvis imponerande boken om biskop John Cullberg (Artos med Lennart Sjöström som redaktör). Bokens baksidestext förvånar mig, utmanar mig därtill. Det heter att Cullberg ”röstar för att kvinnor ska få prästvigas”. Det var just det han inte gjorde! Han röstade för behörighetslagen, det statliga önskemålet om kvinnas behörighet till prästerlig tjänst. Ämbete och vigning var något därutöver. Allt var alltså mycket mer komplicerat, som det gärna blir för religionsfilosofer. Varför ska det då förenklas intill förfalskning när det handlar om ämbetskonflikten, som är så mångfacetterad i Svenska kyrkan? Nå, i Jonas Jonsons text blir det mer modererat, det ska sägas.

Cullbergs linje var alltså på sitt sätt enkel. Statens behörighetskrav för statstjänster, och prästerligt räknades dit, var en sak. Den kunde hanteras. De kyrkliga frågorna var av annat slag. John Cullberg, som varit studentpolitiskt aktiv, borde väl ändå kunnat inse när en fråga av politiskt slag blivit ohanterlig och det inte var möjlighet med kompromisslösningar? Jag läser biskopens anföranden i kyrkomötena både 1957 och 1958. Jag har hamnat i det läget att jag misstror Cullbergs politiska förstånd. Han trampade fel i detta minerade område flera gånger. Det förvånar mig, för han hade ändå varit med i de konservativa kretsarna där politik kalfatrats. Heimdal inte minst. Nå, jag ska läsa hela boken innan jag riktigt bestämmer mig för hur och vad jag ska tycka. Men tills vidare…

Det roar mig dock att jag redan upptäckt ett fel som jag fick slita med. Det påstås att Göran Forkman hörde till Cullbergs nära medarbetare (s 73). Var detta alls möjligt? Skulle Göran från Malmö, född 1937 och prästvigd i Lund år 1960, hunnit vara i Västerås? Icke! Men stiftsadjunkt var han? I personregistret anges hans födelseår och årtalet när han dog, 1914-1976. Men Göran Forkman dog 2006, vill jag minnas. Hur ska detta mysterium förklaras? Jo, det är Göran Fahlström saken gäller. Han lämnade Västerås stift, blev romersk katolik och rektor för Alingsås högre allmänna läroverk. Felfinnare har sin glädje – men nog är det en bravad inte att komma på ett fel, men väl en bravad att felet kunnat fortplantas in i personregistret! Felfinnarglädjen kompletteras på sidan 301 och i personförteckningen där T.S. Eliots namn är felstavat: ”Elioth”.

Tillbaka till bokens baksida: Det är naturligtvis i en mening riktigt att Cullberg, som röstat nej år 1957, röstade ja–  ”om än motvilligt”, skriver Jonas Jonson (s 409) – år 1958. Denna ja-röst ångrade han! Nils Johansson har berättat om saken.
Man ska alltså läsa http://kyrkligdokumentation.nu/ambetsdebatten1958.pdf

Sid 9-10 i domprosten Johanssons text är förstås ryslig läsning, men hela berättelsen är förfärande för den som tänker att kyrkomötet och biskoparna skulle rösta utifrån den plattform Svenska kyrkan anger sig stå på: Bibel och bekännelse. Biskop Anderbergs lugnande ord lugnar inte mig. Han var känd för sin till fromhet utstyrda naivitet. Detta kallades på brutalt teologspråk att han var den dummaste av ärkebiskop Söderbloms svärsöner…

Det finns en fortsättning. Biskopen skrev ett nytt herdabrev ”i Biskopsämbetet” Till Prästerskapet i Västerås stift den 26 januari 1960. ”Kära Bröder!” skrev han och sammanfattade sin grundsyns fem punkter, med markören att ”de tämligen allvarliga ekumeniska komplikationerna” tog han inte upp.

Håll i er nu! Den i sakfrågan entusiastiske biskopen skriver – och att jag återger texten är ren läsarservice, i boken återfinns den inte!

1. Enligt min bestämda mening kan avvisandet av kvinnliga präster icke motiveras med utsagor i Bibeln. Det vore att vantolka en evangelisk kyrkas bundenhet av Skriften, om man utan vidare ville överflytta ordningsföreskrifter från det första århundradets församlingar till att gälla vår egen tid med dess radikalt förändrade samhällsliv.


2. Detta innebär icke, att jag, att jag som några tidningar gjort gällande skulle vara i princip ”helt positiv” till prästvigning av kvinnor. Jag anser nämligen, att Kyrkans tvåtusenåriga tradition särskilt i en tid av andlig rotlöshet är ett så stort värde, att den icke bör brytas, utan att en nyordning klart kan visas främja den kyrkliga verksamheten. Även om jag räknar med den möjligheten, att så kan komma att ske, har jag icke kunnat övertygas om att antydda förutsättning nu föreligger eller är omedelbart förestående. I detta avseende ansluter jag mig alltså närmast till det betraktelsesätt, åt vilket den anglikanska kyrkan givit uttryck.


3. Under alla omständigheter har det sedan länge synts mig orimligt, att frågan om Kyrkans ämbete skulle regleras i de för staten gällande grundlagarna (Regeringsformen §28). Därför har jag först i biskopsmötet, sedan även i kyrkomötet påyrkat en sådan förändring av nämnd grundlagsparagraf, att bestämmelsen om behörighetskravet för kvinna, när det gäller prästämbetet, skulle utgå. Jag anser det fortfarande av flera skäl beklagligt, att kyrkomötet 1958 icke valde denna utväg. Sedan denna avvisats och jag vid slutvoteringen ställt i valet mellan rent avslag och bifall till det föreliggande förslaget, syntes det mig riktigast att rösta ja. Detta även med hänsyn därtill, att kyrkomötesbeslutet uttryckligen icke skulle innebära något annat än att (prästvigd) kvinna ”äga lika behörighet som man att efter förtjänst och skicklighet befordras till prästerlig tjänst”. Om själva prästvigningen, som ur Kyrkans synpunkt är avgörande, utsades ingenting.


4. Härtill kom, att nyordningen genomförande i det ytterligt infekterade läget kunde förväntas medföra en strak splittring inom Kyrkan. Jag har inte velat medverka till en sådan splittring i en tid, då kyrklig enighet mer än någonsin är angelägen med hänsyn till nödvändigheten att intensifiera arbetet i församlingarna.


5. Min positiva linje har varit och är koncentration på den kvinnliga kyrkotjänst, som länge förberetts och nu äntligen synes klar att införas. Därmed skulle ett ytterst värdefullt nytillskott av kvinnlig arbetskraft tillföras Kyrkan, medan kvinnliga präster endast ersätter manliga sådana. Denna linje tilldrager sig också det största intresset från de kvinnliga teologernas sida. Sedan denna tjänst under någon tid varit i funktion, kunde frågan om prästvigning förväntas ha kommit i ett nytt läge. (aa s 4-5)

Detta skrivet, konstaterade John Cullberg att frågan för Västerås stifts vidkommande för närvarande saknar direkt aktualitet.

Jag kan diskutera alla Cullbergs punkter och kanske förstå varför han, född 1895 och främst religionsfilosof, inte riktigt kunde hänga med när det handlade om den nya realistiska bibelutläggningen, den som på bestämda punkter gjorde upp med konservativ idealism för att i stället pröva hur det var på basplanet i urkristendomen, dvs också materiellt. Minns att Joachim Jeremias la pussel om hur det var i Jerusalem på Jesu tid. Detta var i Tredje Riket en oönskad forskning. Där uppskattades mer exegeter som kunde föreställa sig hur det var, typ Rudolf Bultmann. Jag antyder ett forskningsfält, som ni märker. Jag kan återkomma till Cullberg framöver.

Vad hade då John Cullberg sagt om han sett Svenska kyrkan m/23? Han hade inte varit glad. Jag antar att han sett att den bekännelse han stod för ersatts av något som närmast kan ses som ”livstro” av det slag, som han mötte och tog av stånd från för hundra år sedan hos Ellen Key och sedan i den tyska kristendomstypen Deutsche Christen. Han hade inte uppskattat den kyrkliga reträtten, den som ställer de gamla kyrkorummen tomma söndag förmiddag. Han hade inte undgått att vara förvånad över präster som talar om sin tjänst som ”jobb” och räknar arbetstid. Arvet i Västerås stift från Einar Billing vårdade han för väl för att tänka i dessa kategorier.

Nu ska jag fundera över baksidestexten, den som skulle markera att Cullberg var som alla andra på fina sidan. Är det helt enkelt som med hundar, som först måste lukta för att bli lugna? Då kan man nog enkelt säga att baksidesredaktören mer luktade sig till hur redaktörn ville att det skulle lukta än hur det egentligen luktar. Sedan ska jag ägna en förströdd tanke till frågan om ideologiska sanningar till skillnad från Sanning. Kan bli rätt kul. Men sådana funderingar ska man nog ägna sig åt sängliggande, så man inte slår sig om man svimmar.