Gustaf Ankar (1877-1968) blev mest känd (?) för att det gick att driva med hans namn, Kontraktsprost i Stockholm får han väl närmast skylla sig själv, när präster i Göteborgs stift sjöng psalm för honom: ”Aldrig kastas ankar på himmelens strand om du sann tro icke äger.” (sv ps 265:4) Gustaf uppskattade inte denna skämtan. Nu vill jag efter alla dessa år dra en lans för Gustaf Ankar och medförfattarna, som gav ut en apologetisk och social skriftserie Med svärd och murslev. Gustafs bidrag var ett häfte som hette Konfessionslös kristendomsundervisning (Diakonistyrelsens bokförlag, Stockholm 1918).
Professorn Knut Kjellberg, liberal från Göteborg, hade deltagit i den stora religionsdebatten i riksdagens andra kammare den 8 maj år 1918, anförandet publicerades som broschyr. Vad hade Kjellberg önskat? Bara en allsidig och förutsättningslös utredning. Vi som är något begåvade vet, att detta är den formulering som sätter stenen i rullning.
Ankar insåg och skrev. Den lutherska kristendomstypen var av professorn utdömd, kort och skarpt. ”Grundvalen för och grundmotivet i den lutherska etiken äro: belöning och straff.” Här vägrade Ankar ”nästan att tro sina ögon”. (s 5) När professorn sedan dömer ut hela den kristna kyrkan – påven, ortodoxerna och Calvin lika – med hänvisning till ”krigets barbari, tidens mammonskult och ungdomens växande förvildning” gick allt att förstå. Eller inte. Fullt så enkel är inte saken eftersom ett energiskt arbete bedrivits de senaste 150 åren i syfte att utrota den kristna tron (s 13). Ankar vill tala för mera kristendom i detta läge!
En konfessionslös religionsundervisning blir till sist döda formler utan innehåll (s 19), men då har man faktiskt fått en konfession till, plus alla de andra. ( s 19) Gustaf Ankar ser att en konfessionslös religionsundervisning ”resulterar i skepticism, indifferentism och likgiltighet för andliga värden med resultat att den ”sedliga energien” förlamas. (s 30)
Per Ewert skrev en avhandling om Landet som glömde Gud med fokus på socialdemokraterna. Han markerar då och då att det fanns fler krafter i rörelse, men med den infallsvinkel han valt, uppmärksammas inte en liberal helnykterist från Göteborg. Vi som programmatiskt tycker illa om sådana, hade gärna sett att de tryckts till de också. Kjellberg har intet att skylla på. Det är nackdelen med att vara helnykterist.
Det Ankar uppmärksammade blev verklighet knappt 50 år senare (grundskolereformen) eller 37 år (skolkommissionen) beroende hur man räknar. Kvarnarna mal långsamt – men mal. Alltså fick min yngsta dotter på högstadiet ingen religionsundervisning. Den tiden tyckte läraren att de skulle använda för att temastudera Marilyn Monroe, som från början hette Norma Jeane Baker och dog under tragiska omständigheter. Pete Seger kan man väl leta upp och höra honom sjunga låten Who killed Norma Jean? Ingick denna låt i den konfessionslösa religionsundervisningen min dotter fick? Jag måste ringa ambassadrådet och fråga, för nu blev jag riktigt nyfiken. Men var detta i egentlig mening konfessionslöst eller blott och bart nihilism? Jag ringde. Hon hade inget minne av att sången uppmärksammats särskilt…
Nå, hur eller hur är de långa historiska linjerna uppenbarligen borta. Detta skapar framtid, historielös framtid. Det brukar av kulturvetare betraktas som ett politiskt farligt tillstånd.
Vad bör göras? Jag har en rätt otänkt men likväl tanke:
Nu ser jag en begynnande diskussion om manligt respektive kvinnligt tänkande. Det är en diskussion som stör mig – inte för att den är omotiverad men kanske inte helt begåvad? För min del vill jag dra gränsen tydligt mellan kärringars sätt att tänka och mer mångsidigt, allsidigt tänkesätt. Kärringar är i denna mening inte en könsbestämning eller en genusfråga. Det finns många män som inte är karlar men väl kärringar, inte minst i det kyrkliga. De transformerar den kyrkliga kulturen till en kärringkultur. En sådan är med nödvändighet lömskt dörrstängande. Dörren stängs för alla som inte köper denna kärringhållning. Nu var det skrivet!
Insikten är faktiskt inte ny. Men kärringatröst och kärringatänk styrs av känslostormar och leder bort i tok. Det svåra är att detta kärringatänk inte kan ifrågasättas utan att ifrågasättaren framstår som hårdhjärtad och rentav okristlig. ”Nu ska vi tolka allt till det bästa” är hållningen sammanfattad. Men vägen till helvetet är stensatt med de bästa föresatser. Så när det heter att ”vi såg det inte komma”, fast begåvat folk av två kön försökt påtala vad som var å färde, tror jag ni ser.
En myckenhet vanvett kan förstås inte ha varit dolt och sedan plötsligt exploderat oss i ansiktet. Det är denna insikt som jag tar med mig från 1918 och Gustaf Ankar! Det mesta händer hör logiskt samman. Min rätt otänkta men dock tanke är denna och jag formulerar den som ett slagord: Befria vår kyrkliga kultur från kärringkulturen! 45 miljoner ska satsas på en reklamkampanj för att göra ”kyrkan”, dvs Modehuset i Uppsala med dess lokala avläggare landet runt, relevant. Det blir säkert en formidabel uppvisning av vad kärringkulturen kan åstadkomma. Relevant så det smäller om det – och för 45 miljoner kan det smälla rätt rejält. Jesus då? Jesus förvandlas till ett stämningsvärde.
Vore det inte betydligt bättre om än svårare att ta sig an Jesusfrågan med utgångspunkt från Lukas (Lk 1:1-4)? Lukas anger den antike historieskrivarens forskningsprogram i dessa verser och han genomför det sedan! Tron handlar om hårdfakta att förhålla sig till, hårda fakta som leder till insikter om Sanningen – som också handlar om andakt, godhet och skönhet. En kristen vet och tror – mer än tror sig veta. Detta kunde med fördel utminuteras för 45 miljoner kronor till ett folk som systematiskt omprogrammerats till skepticism, indifferentism och likgiltighet för andliga värden. Men finns inte ett förnyat intresse för andlighet, som biskopar så gärna redovisar nu? Så vad?
Den kristna tron kom till i religiösa kulturer av allsköns slag, Mithraskult och Arthemiskult liksom statsreligion i Rom och alla provinser som var Rom underlagda. I denna ”konkurrens” visade sig kristen tro starkare, folkligare, seriösare så pass, att kvinnor och män var beredda att dö för bekännelsen att Jesus är Herren.
När jag läser de nyvigdas återkommande och i media redovisade glädje att få möta människor blir jag fundersam. Har de under sina levnadsår inte fått göra det? Är poängen att de gjort det tidigare, men att de nu ska få göra dessa möten på betald arbetstid och med gratisfika försedda? Biskops- och prästämbetet ärver annars en tjänst som på grekiska heter leitourgia, liturgi, så svaret skulle kanske hellre vara: ”Jag ser fram emot att stå vid altaret och umgås med Fadern och Sonen och den Helige Ande.” Det där med att tjänst för en biskop och präst heter liturgi snodde jag från Clemens brev till Korinthierna 44:2. Clemens förklarar att efter apostlarna insätts med hela ekklesians samtycke män för att betjäna Kristi hjord.
Att läsa bibelord och att läsa kyrkofäder utgör en kontrast till det kyrkoliv jag bevittnar, så mycket är säkert. Låt oss tala med varandra om hur det kunde bli så – beredda med både murslev och svärd. Referensen är förstås till Nehemja och uppbyggandet av det raserade Jerusalem (Neh 4:17). Det gick bra. Folket la ner sin själ i arbetet (Neh 4:6). Fienderna blev utom sig av vrede (Neh 4:7). Detta apropå en skriftserie från Diakonistyrelsen för mer än hundra år sedan!