Kyrkoherden raderade sitt facebook-konto efter P4 Kronobergs avslöjande av hans publicerande om dödshjälpsfrågan. Radioterna har gjort sitt. Det fanns en tid när den som skulle anställas på Radiotjänst, Kungsgatan 8 i Stockholm, väl ändå måste vara filosofie kandidat? Tage Danielsson till exempel. Det vimlade av doktorer i mediebranschen: Ivar Harrie, Torgny Segerstedt, Nils-Erik Baerendtz, Herbert Tingsten och några licentiater, Gunnar Fredriksson bland dem. Därtill de hårdkokta, Stig Ahlgren och Dieter Strand – andra att förtiga. Så är det inte nu. Det fanns också en tid när vi skulle få lokala radiokanaler för att stimulera det demokratiska samtalet genom att uppmärksamma just det lokala. Vad blev det av det? En myckenhet trams från läppalätta narcissister? Det skulle nog vara en bildningsinsats att ta fram målsättningen för P4-kanalerna, som gällde när de skapades, och se utfallet nuförtiden. Säger inget mer.
P4 Kronoberg fortsätter sina avslöjande. Kyrkoherden kommenterade på fejjan TV4:s valvaka: ”En pk-häxa och en bimbo leder valvakan.” Plats för upprördhet över ordval, kan tänka att radioterna tänkte. Kan bli ett uppföljande inslag! Ingen ställer den avgörande frågan om det som skrivits är sant eller har ett uns av sanning sig. Är pk-häxan Strömstedt just PK och bimbon Tilde de Paula en bimbo? Arbeta i grupp och motivera gruppens svar!
Ni minns att biskop Gottfrid Billing erbjöds att bli Överhovpredikant (Ûberhauptprediger!) och svarade kungen: – Ers majestät, jag får diarré bara jag tänker på det. Biskopar känner nog detsamma när en journalist ringer och de snabbt som attan måste få ur sig något. Att radioten låter som en skvallrig skolelev hör en biskop inte. Annars kunde biskopen svara så här:
Vad sa han, sa du? Och så upprepar radioten tjänstvilligt förgripligheten.
Sa han verkligen så? Säg det igen! Och så kommer förgripligheten på nytt. Då säger biskopen:
Säga vad man vill om mina präster, men de kan då få ihop det. Det var riktigt träffsäkert och roligt sagt.
Alternativt säger biskopen:
Det var kvalificerat sagt, kvalificerat dumt alltså. Men det är dumheter som ger märg åt konversationen och sådant du och alla andra radioter och murvlar lever högt på. Vad skulle du annars kunna göra nyhetsinslag från det kyrkliga om? I sak var det också helt korrekt. Ingen hindrar kärringen att ta livet av sig. Det är just det vi borde göra och vill alltså förhindra. Frågor på det?
Nu tror jag inte att Modéus II kan tänka sig något av svarsalternativen. Hans senaste bravad är att vid söndagens vigningsgudstjänst kunna undvika att tala om Fadern, om Sonen och om Anden. Modéus II skickade fram kyrkoherde Axel Fors, som forcerat talade om förlåtelsen.
Anton Niklas Sundberg, som blev ärkebiskop, hade inte haft det lätt nuförtiden. Det var han som skulle hantera att en löjtnant blivit nödig och låtit sitt vatten bakom en pelare i Uppsala domkyrka. Anton Niklas avskrev ärendet: ”Är karln så fräck att han pissar i Uppsala domkyrka, skiter han nog i Uppsala domkapitel med!” Det var tider det och en folkligare kyrka. Tycker kyrkoherde Fors att Anton Niklas borde mötas med förlåtelse?
https://sverigesradio.se/artikel/far-forsoka-gora-som-jesus-och-mota-med-forlatelse
Radioterna i Växjö kontaktade kyrkorådets ordförande också. Den stackarn visste inte att den kyrkliga rättsordningen gör det olämpligt för honom att uttala sig. Radiot-tilltaget styr på anställning, den vanliga metoden för att komma åt olämpligheter och olämpliga. Nu kunde kyrkorådets ordförande styra undan med kommentaren att ”eftersom han slutar skriva på sociala medier kommer det inte att hända igen”. Kyrkorådets ordförande kunde annars ha frågat radioten: ”Vad håller du på med? Vill du skapa enfald?” Det hade varit en välmotiverad fråga. Mycket styr in på enfaldens väg både i landet och i kyrkolivet.
https://sverigesradio.se/artikel/kritiserad-kyrkoherde-raderar-sitt-facebookkonto?fbclid=iwar0qs9fd5t0hf_15zrd2qe9mbixknml_fx4o7-l7-eiv7tjkpm8m_w0lt_y
Jag har funderat över kommunikatörerna. De är som Egyptens gräshoppor också i det kyrkliga. De talar om hur orden ska läggas. När Erik Eckerdal, som vet så mycket bättre, valde att tala ytligt om sitt valspråk, tror jag, att kommunikatörer varit framme. Budskapet ska formas efter vad kyrkoavgiftsbetalarna kan förmodas uppskatta – och då är det inte Jesus saken främst gäller utan något Jesus sagt, som kan knådas in och utminuteras till de tacksamma, som då förmår höra vad de vill höra. Och fortsatt betala för!
Förr i världen var det prästerna som kommunicerade. De var utbildade och vigda för sysslan, som skulle utföras ”med den stora räkenskapsdagen för ögonen”. De var förpliktade till Bibel och bekännelse. De lade ut texterna på söndagen. Sedan kom kommunikatörerna. Det är inte riktigt klarlagt under vilka bekännelsemässiga förpliktelser de står och inte heller riktigt om de förstår vad kristen tro säger och är överens om var vi ska återfinnas söndag förmiddag. Men kommunicera ska de veckans alla dagar, utom söndagar. Resultatet blir förstås Religion. Herr Omnes blir nöjd. Herr Omnes är Luthers beteckning för ”allmänheten”. Ska jag säga emot? Kunden har alltid rätt! En kyrka som hamnat i det olyckliga läget, att medlemmarna blivit kunder och arbetslaget producent av sådant kundkretsen kan förmodas vilja ha (också vilja ha på distans…) och betala för, håller sig med kommunikatörer. Minns var ni läste detta först! (Kundkretsen kan också tänkas vilja betala för musik, omvårdnad av barn, unga, sjuka och gamla…)
Poängen ser ni. Inga martyrer fick eller får ge sina liv för detta välvilligt religiösa och sociala. Det är bekännelsen att Jesus är Herren som utmanar, ställer till det och klargör vad lärjungaskapet kan kosta. Ingen kommunikatör säljer in det budskapet. Allt blir mycket mer välkammat – men djupast sett därmed också mycket mindre välkommet för dem som vet något om livet under ytan.
Chantal Delsols bok, den som vi stampar av för när det är tid för konferens i april (se Kyrklig samlings hemsida), driver tesen att den kyrkliga maktpositionen i Västerlandet är förbi. Det sa min vän Bengan för rätt länge sedan. Men oss emellan, det var inte utifrån en maktposition evangeliet först spreds. Det kom underifrån och välte det romerska maktsystemet. Vid den tiden hette det, att martyrernas blod är Kyrkans bästa utsäde. Det var vid den tiden som de kristna visste både att sticka upp och sticka av. En kommunikatör av sedvanligt slag ryser nu.
Det kanske biskoparna också gör, när de förstår att till det apostoliska hör risken att föras till avrättningsplatsen, inte bara till biskopspalatsen. En enda av apostlarna dog åldrad i sängen: Johannes.
Kyrkosystemet vill ha lugn och ro och säljer in kyrkolivet på det viset. ”Frid, frid” ska det heta också om det inte är någon frid. Jesus har ju något att säga, nämligen att han inte kommit med frid (Mt 10:34). Frid i biblisk mening är något annat än borgerlig anständighet. Kyrkoväckelser premierar å andra sidan inte verbal försiktighet. Vem har någon egentlig glädje av präster, som inte vågar säga vad de tänker? Rätt svar: biskopar och kyrkosystem. Inga andra.
Så i fallet Mårtensson säger jag med viss auktoritet: Här finns ingenting att förlåta! Över mitt besked blir också Anton Niklas Sundberg glad. Och Gottfrid Billing hade rätt. ”Man kan vara så försiktig att man dör av det!” ”Blås på!”, som vi karismatiska säger.
