Samtiden ger mig ingen ro. Det beror på att jag läser mer än dagstidningarna och lyssnar på fler röster än samtidens. Förståsigpåarna skulle naturligtvis kunna säga, att detta är en självklarhet. Kyrkokristna läser och lyssnar bredare än alla andra. Deras tänkargemenskap är större. Deras erfarenhetshorisont så mycket längre. Därför oroar samtiden mig. Jag förnimmer för få reflektioner från detta det större perspektivet. De kyrkliga låter som alla andra, upphetsas av småttigheter som alla andra. Det är beklämmande. Det hade inte behövt vara så.
Jag inser vad P4 Kronoberg höll på med när kyrkoherde Mårtensson skulle hanteras. Redaktionen körde skrämseltaktiken utifrån sin kompetens att skamstämpla. Därför nöjde sig journalisterna med att redovisa vilka fula ord de hittat. ”Kärringen”, ”bimbo” och ”pk-häxa”. Inte ett försök till sakgranskning, ingen ordglädje och än mindre ett försök att förstå skamstämplandets konsekvenser. De förmådde helt enkelt inte. Detta är det elakaste man kan säga om P4-redaktionen. Om det inte är elakare att påstå att redaktionen inte ville förstå. Ni vet den gamla journalistetiken: ”Kolla inte storyn, då spricker den!”
Vi finansierar verksamheten med skatter och avgifter. Borde vi skämmas eftersom vi rätt stillatigande konsumerar vad som lagas till åt oss? Jag vet inte. Jag vet bara att mitt främlingskap inför mycket i denna tid blir alltmer markerat. En journalist var ute på sociala medier för att få tips på vilka som förtärt ål, som PM Nilsson bjudit på – eller sålt till dem. Angiveriet som hållning. We are not amused. Hur hamnade vi här? Kanske därför att skamkulturen är omättlig. Det finns alltid fler som ska ställas vid skampålen oss andra till skamfylld glädje, att det inte var vi den här gången. Att PM Nilsson fick avgå är förstås konsekvent. Det fick statssekreteraren Lennartsson också – för ett värre misstag.
En kyrkokristen vet att det inte är någon egentlig glädje med skamkulturen. Den är en cul de sac, som det heter på expressiv franska. Ner i säckens botten bara – upp kommer du inte. Från denna återvändsgränd finns det ingen återvändo.
Hur kunde det bli så eländigt? Det enkla svaret lyder: avkristningen. Kyrkans kultur är en skuldkultur. När den ställs på avskrivning, återstår endast skammen i form av ”den moderna skammen av idag”. Den skapar många offer.
I en skuldkultur finns respekten för människan och människans ansvar. Jag ska inte fördjupa mig i kung David och Batseba (1 Kung 1), men den som minns berättelsen har nog också använt sig av kung Davids syndabekännelse, alltså stått samman med kungen (Ps 51). Svenska kyrkans kyrkohandbok ställde oss där!
Därtill kunde församlingen be med Olaus Petris syndabekännelse ”Jag fattig syndig människa som med synd född…” Det kanske närmast är en smaksak om den som ber denna gemensamma syndabekännelse tänker ”det är inte värre med mig än med alla andra” eller tänker ”det är så illa med mig som det är med alla andra”. Vad som tröstar mest vet jag inte. Men vem!
Till skillnad från skamstämplarna på P4 Kronoberg har kyrkoherden i Skatelöv, den bespottade, vigts till uppgiften att lyfta människors skuld. När jag var yngre kunde prästerna det hantverket, de frågade inför syndabekännelsen sin församling om både det ena och det andra: tankar, ord, gärningar och underlåtelser. Med viss entusiasm kunde församlingen då känna igen sig, bekänna och ta emot förlåtelsen. Så erövrades glädje, de förlåtnas glädje. Nuförtiden tycks mig denna prästerliga kompetens ha avtagit. Eller är det mitt hjärta som förhärdats, så att jag inte – i den tystnad som erbjuds – kan rannsaka mig själv utan hjälp av impertinenta frågor?
Svaret blir förstås att den enskilda bikten finns och i samtalet kanske jag kan få instruktioner för mitt andliga liv av en präst, som är min soul friend. Det låter snofsigare på engelska! Vad jag är ute efter är att prästerna borde vara duktiga på att förstå hur församlingen just som församling har det och därmed också kunna själarykta denna kollektivperson. Det kräver mer av inlevelse och mer av reflekterat arbete för församlingsprästen. Säger bara det. Det är inte så bara…
Nu kan min syndabekännelse levereras. Jag hade fel!
Gottfrid Billing (1841-1925) kallades till kungen, så långt var det rätt, men det var statsminister kung Gustaf V ville ha biskopen till. Året var väl 1917. Det kom telefon från hovet till biskopshuset, biskopen gick till stationen i Lund och där stod ett lok med en enda vagn, som förde biskopen till Stockholm. Jag har för dålig ordning på mina böcker. Gottfrid Billings levnadsminnen och Auléns memoarer kan kanske konsulteras – men var finns de just nu? Men skrev Billing något om detta i sina levnadsminnen, de är ju, som jag tror utgivaren professor Hilding Pleijel skrev, ”inget egentligt bidrag” till den politiska historien.
Vad hade biskop Gottfrid Billing sagt om en muslim som varit stolt medlem av Svenska kyrkan? Modéus I ser egentligen inget problem. Så var fadern Nils Modéus centerpartist, om jag minns rätt. ”Tron definierar man själv”, fick Modéus I till det. Verkligen? Bekännelsen likaså? Därtill kommer det några verser om det kyrkliga självförtroendet som kristen kyrka förstärkt med orden ”stolthet” och ”förtroende”. Därför behöver tydligen kyrkan stå nära Jesus. Bara en trist purist hade i detta läge framkastat frågan om Kyrkan inte ska ses som Kristi kropp. Det behövs inte för det narrativ Modus I för fram: ”Kyrkan bär sin tro, och skapar ytor där människor får hjälp, får växa och hitta möjligheter att komma till sin rätt. När man själv vill.”
Antagligen tror han sina egna fagra ord, allt annat vore förskräckligt. Jag gör det inte. Det är väl också på sitt sätt förskräckligt – men jag gör mig inget samvete. Ska Svenska kyrkans identitet – hennes öppenhet införstådd – ska hennes bekännelsegrund anges. Det är Den Heliga Skrift och i vart fall Confessio Augustana. Nu blir det för Modéus I bara fromsint tal om att ”utifrån kyrkans tro och förankring i Jesus” fullgöra uppgiften som tydligen är att ”vandra med människor i glädje och sorg, med det som krävs av bön och handfast stöd”. Krävs?
Vad betyder detta fromsinta rent konkret. Och vad är det att ”erbjuda en plats där livet tas på allvar” – vilken plats är det, rent konkret? Församlingshemmen? Därtill att ”hjälpa människor att komma till sin rätt”. Modéus I har Paulo Freires kritik av hjälpismen inte riktigt present, det kan man förstå. Och jag undrar vad Svenska kyrkan gör för att jag ska komma till min rätt. Nu blir det nog intressant om jag kräver ett auktoritativt svar.
Att den svenske statsministerns fru offentligt gått in under förpliktelsen att fördöma Erdogan och hans trosfränder är kanske allvarligare än att advokaten Paludan håller på och eldar. Svenska kyrkan fördömer nämligen i sin bekännelse inte bara manikéerna utan alla kätterier; ”muhammedanerna och alla dylika” (Confessio Augustana I) ”Mahometistas” heter det i den latinska texten, ”Mahometisten” i den tyska. Detta beror, förklaras i utgivarens fotnot, på att treenigheten förnekas. Där fick Erdogan med flera! Ska vi säga ”den fördömde Erdogan” hädanefter?
Har inte statsministerns fru på ett uppseendeväckande sätt nu skärpt konflikten med Turkiet? Å andra sidan kunde Martin Luther tänka sig en ny vår för evangeliet i Turkiet, det gamla kristna landet. Hagia Sofia en kristen katedral igen? Ska Modéus I uppfatta en kallelse till korståg? Samtiden ger mig verkligen ingen ro.