Förvånad eller inte? Jag kan väl i varje fall vara belåten för att Antje sätter sina grundläggande hållningar på pränt och förväntansfull att kyrkfolk ska fatta. https://www.kyrkanstidning.se/teologi/i-ljuset-och-skuggan-av-en-dod-pave
Djupare än så här var alltså inte Antjes förståelse för någon hon själv beskriver som en teolog av rang.
”Många minns med uppskattning hans intellektuella skärpa och hans kvaliteter som en god, finkänslig och briljant samtalspartner i det personliga utbytet. Själv uppskattade jag särskilt hans tankeväckande samtal med filosofen och sociologen Jürgen Habermas. Utan tvekan var han en teolog av rang.”
Vad var det Antje särskilt uppskattade från debatten som Katolische Akademie in Bayern ordnat år 2004? Akademin är ett alert studiecentrum beläget vid Mandlstrasse (där Sofie Scholl bodde ett tag) och alltså nära Englischer Garten i München. Som akademin bedriver studier och konferensarbete ska en slipsten dras, det borde vi lära av.
Frågan gällde staten som sin egen källa och därmed auktoritet för sanning och moral. Kan den demokratiska staten producera sina egna normer? Antje hade kanske kunnat aktualisera frågorna, som hon alltså ”särskilt uppskattade”. Jag misstror beskedet. Antje piruetterar. Och jag noterar att den förste som i kyrkomötesdebatt tog upp just Habermas var jag och ingen annan. Det var också ett tankeväckande samtal… tror jag.
Annars kunde Antje tagit upp Bengans debatt med professor Marcello Pera (talman i senaten), samma år, 2004. Debatten handlade om framtiden för Europa och inläggen kom ut i bokform, Senza radici. Utan rötter. Det är beskrivningen av vår postmoderna kultur. Något säger mig att Antje inte läst boken.
”Den unge teologen Ratzinger var, präglad av Andra Vatikankonciliet, omvittnat dynamisk och framtidsinriktat. På Tübingens universitet upplevde han studentrevolten 1968, blev djupt chockad, sökte sig till Regensburg i stället och genomgick en konservativ vändning.”
Djupt chockad? I sin bok Introduktion till kristendomen (rättat för det var Kasper som skrev Introduktion till den kristna tron!) beskriver Bengan situationen i Tübingen år 1968 och vad han såg. Bakgrunden är tyskt 30-tal och insikten om hur det blir när människan tillber sig själv, inte Gud. Fromhetens sken kan blända och förtjusa, men detta är skenbart och alls inte Verklighet, skulle Bengan kunna säga. Visste för den delen inte professor Ratzinger något om hur det gudlösa fungerar utan att bli just – chockad? En romersk-katolsk präst blir inte chockad, det kan pastorer bli. Inte riktiga präster. De har hört bikt.
”Hans syn på kyrkan var klerikal och idealiserande. I den visionen förblev protestantismen en främmande fågel. Reformationen och dess individualistiska böjelser framstod mer som en senmedeltida villolära än som ett uttryck för en kyrka i Kristi efterföljd. Det blev ett sätt att bryta sig ur den allomfattande kyrkans system – lika skrämmande som studentupproret 1968.”
Förklara då varför just Bengan drev på att få till ett Ordinariat i England och förklara varför den lutherske professor Beyerhaus och Bengan inte bara var goda vänner utan överens i långa stycken. Den protestantism Antje talar om är den reformerta och den är i många sammanhang en främmande fågel – för att inte säga en gökunge i det kyrkliga boet. Nu gäller inte uppgörelsen för Bengan i första hand Luther utan mer de reformerta och Schleiermacher, alltså tysk protestantism. Hur kul är den på en skala till 2? Antje vet. Detta är hennes bakgrund. Hon är lika kul som den.
”På liknande sätt förblev nog den evangelisk-lutherska och andra protestantiska teologier till viss grad främmande för Ratzinger. Visserligen fascinerande främmande, men ofta ändå mest negativt annorlunda. Mot den bakgrunden är det inte konstigt att han kände större närhet till ortodoxerna än till protestanterna.”
Nog går detta att begripa om man gett sig till att läsa Ratzinger, annars inte. Närheten till de ortodoxa betyder att det gemensamma går att känna igen även om Bengan med gillande noterar att i västkyrkan skiljer vi mellan politik och teologi. Östkyrkan blir politisk, vi kan fundera över Putins krig och hans klerikala följe för att förstå. Kolla i boken Senza raidici! Där förs förnuftiga resonemang.
Antje gillar den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran, men deklarationen Dominus Iesus faller henne inte på läppen. I deklarationens ”konstaterande att kyrkor utan giltigt episkopat (enligt romersk-katolska kriterier) inte är kyrkor i egentlig mening finns en illa-dold paternalistisk, hierarkisk och patriarkal syn. Ofta klär ett sådant synsätt sig i fromt språk som: Gud eller den heliga anden har inte gett tillstånd till att gå vidare inom ekumeniken; eller det handlar om självaste Sanningsfrågan, och då går det inte att göra förändringar, eftergifter eller kompromisser. Resultatet blir ett system som idealiserar Traditionen. Det ger sig ofta auktoritärt och drar till sig auktoritärt lagda personligheter. Samtidigt lämnas många andra i sticket och överger förr eller senare kyrkans skepp.”
Sanningsfrågan blir alltså förvandlad till 1. Fromlighet av sämsta slag och 2. Gehäusementalitet. En rätt biskop skulle förstås säga, att utan sanningen förmår en kyrka alls ingenting. Antje talar som vilken hednisk kritiker som helst. Säga vad man vill – men Vaticanum II gjorde upp med invanda och inövade traditioner för att finna Traditionen, dvs med hjälp av Skriften och kyrkofäderna ägna sig åt ifrågasättande av det invanda och sedvanliga. Det var just detta nya som kardinalen Ottaviani ogillade.
Till slut tar Antje skydd bakom sin välgörare Werner Jeanrond: ”Som den romersk-katolske teologen Werner Jeanrond nyligen uttryckt det: ’Med Benedikt dör hans förståelse av teologi och kyrka som inte kunde göra rättvisa åt vår komplexa värld. Med honom dör längtan efter en intakt kyrka som aldrig funnits. Med honom dör en from teolog som uppriktigt vinnlade sig om ett hjärtligt bemötande av alla människor, men som i slutändan offrade allt för sin bild av kyrkan’.”
Så måste de säga som försvarar sina egna projekt att göra rättvisa åt vår komplexa värld. Stororden imponerar. Men inte på mig. Det är något lurt med dem som ägnar sig åt en hoppets teologi, en teologi som hoppas på något i en framtid om vilken vi ingenting vet mer än att den har kommit och gått och blivit forntid i stället för att grunda hoppet i det som faktiskt hänt i Betlehem och Jerusalem. Det där med Jesus, ni vet!
Helt oförmedlat följer så Antjes egna frågor, som vi behöver ställa oss:
”Var i världen ser vi tecknen på Guds rike som tydligast? Hur är vi delaktiga i Guds stora kärleksprojekt? Det är frågor som alla kyrkor och alla kristna behöver ställa sig.”
Hade Antje varit intresserad, hade hon väl kunnat läsa vad Joseph Ratzinger under årens lopp skrivit om just detta. Hon nöjer sig med schabloner. Det är nog det jag uppskattar mest, eftersom tillvägagångssättet blir så informationsbärande för hur det gängse reformerta och samtida gestaltas. Att en fd ärkebiskop, högsta hönan liksom, sedan talar mot en hierarkisk kyrka är mer än lustigt.
Antje är nog inte det snille somliga tror. Annars är det jag som inte förstår det förnäma. Det kan bero på att jag är förläst.