Heliga tre konungar, som tills vidare hamnat i Köln, ska vi fira idag. Vi och vi. En av de lågkyrkliga började ett nytt jobb, tjänsten heter ”jobb” numera (Karl Marx skrattar…), och han gjorde det med att röja undan julen på det så kallade kontoret. Jag förfärades. Julen röjer vi Tjugondedag Knut. Har vi utegran kan den gott få stå till Kyndelsmäss. Icke så de lågkyrkliga. Deras lågkristendom har inget sinne för trons materialitet. Naturligtvis är den from för det. Men lätt omänsklig.
Min vän Hermas Herden slår ett slag för den heliga leken. Han inte bara fick sova tillsammans med de tolv jungfrurna, vilket han ogärna ville. Han fick dock först leka med jungfrurna och blev ung på nytt. Sedan sov de tillsammans. När ängeln kommer på morgonen frågar han jungfrurna: ”Ni har väl inte kränkt honom.” Det hade de inte. Hermas hade inte gjort något otillbörligt heller. Lekt hade de. Och Kyrkans liturgiska liv är i sin helhet helig lek. Jag tror ni förstår och därtill förstår hur trist somlig fromhet kan vara. Men det fanns alternativ. Kyrklig förnyelse! Inte bara tanklösa gester utan teologiska insikter som tog sig konkreta uttryck i gudstjänstliv, församlingsbygge och – kyrkbyggen. Småkyrkorörelsen hörde till sammanhanget.
Nu övervägs att riva kyrkan i Malmberget där Rune Klingert var. Andra kyrkor av detta slag säljs. Kyrkopolitikerna talar pengar. Men är inte ansvaret prästernas, de som inte förmår bygga församling? Och kanske då inte enskilda prästers ansvar – för de vet inte vad de ska göra. De har bara åkt frihjul på cykeln och vad tramporna är till för, har ingen berättat för dem. De som visste, hör till kategorin de oönskade. De som skulle blivit präster av detta slag förstod att de var oönskade och om de ville bli havliga, måste de tänka om och ställa in sig i ledet. Det blev kanske som bäst eller som värst ett högkyrkligt beteende, men Anden hade vikit. Utanverket kan emellertid inte bestå utan att vara kopplat till det inre Livet.
Svenska kyrkan betalar ett oerhört högt pris för den reform staten genomförde år 1958 genom ett kyrkopolitiskt motiverat men kyrkligt vansinnigt hanterande av reformen. Med lögnen som vapen och sveket som verktyg kan det inte gå annorlunda. Har man tagit Fan i båten får man ro honom i land, som ni vet. Det förklarar kyrkolivets alla trötta roddare. De ror med sin höge gäst på aktertoften i cirklar och tror att allt går framåt. Detta är ett sannskyldigt elände, som med sin egen logik leder utarmat kyrkoliv och därefter resulterar i sålda eller rivna kyrkor.
Samtiden är dock onödig. Det skrevs användbar pastoralteologi, men om den gällde vad KG Hammar avslöjat. Han vägrade läsa PO Sjögren eftersom PO var så kallad kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. KG höll sig alltså dum och möttes med – respekt. Förstår ni nu hur jag tänker? Förstår ni min intellektuella uppbragthet? Det hade verkligen inte behövt vara så illa som det är.
Är det verkligen illa? Frågan om Människosonen när han kommer åter kommer att finna tro på jorden är plågsamt vass och både personlig och kyrklig.
Personlig? Jo, jag tror att Jesus är Guds son och min och hela världens Frälsare. Jag litar på att han inte lurar mig – men frågan gäller om jag lurar honom genom välförhållande i det kyrkliga (om än inte efter kyrkosystemets krav) men att tron är svag och eländig när allt kommer till allt. Är jag beredd att dö för min Frälsare om jag ställs inför kravet att antingen avfalla eller avrättas?
Kyrklig? Jag ser ett ödelagt kyrkoliv. På norra Öland följer jag utbudet och ser att snart nog kommer endast en kyrka de närmaste månaderna vara i bruk för församlingens gudstjänster. Borgholm. Borgholm ligger 30 km bort, enkel resa. I rådande klimatnödläge får en samvetsöm person problem och då har den samvetsömme inte tagit upp frågan om nattvardselementen (som han inte hyser tillit till). Duger det inte att fira högmässa i församlingshem? Om ni frågar mig, blir svaret nej. En folkkyrka kan inte leva så. Den håller sin folklighet så högt att den i kyrkorummet lever med det folk som sitter samman i sin vanliga kyrkbänk och minns också de sedan länge döda. Samma kyrkbänk, samma läsningar, samma kyrkmurar, samma psalmer/sånger och samma fromma bilder – men också några nya. Ett rum skapat för gudstjänst, andakt.
Heliga tre konungar är också tre vise män. Vi fick se vad sådana i modern tappning kan åstadkomma,
Högvördigheterna Dalevi, Holmberg och Mogren alltså. De viger inte sådana till präster som inte viger enkönat. Riktigt hur den reformerte Dalevi tänker, vet jag inte. Vet han det själv? Jag vet inte ens om ordet tanke efter J.A. Eklunds tid ska förknippas med biskopar i Karlstad. Mogren vet väl vad han gör. Holmberg kör det gamla tricket, som användes i Stockholms stift mot dem som inte tänktes tänka rätt i ämbetsfrågan: av omsorg om dem prästvigs de inte eftersom de inte är anställningsbara i stiftet. Det argumentet gick jag inte på då. Det går jag inte på nu. Det är aktivisten Lars Gårdfeldt som jublar denna juletid. Han driver biskoparna framför sig på ett sätt som förvånar somliga, men alls inte förvånar Joseph Goebbels. Kaftanbärarna är verkligen små och krypande, det visste han.
Cancel Culture heter fenomenet. Deplattformering, utestängande, ”ingen ville ha ’nom”, som det heter i julleken. Andreas Holmberg får kritik för att han inte tillräckligt tydligt ställt upp på Gårdfeldts krav även om Holmberg håller på med utrensning. Utrensning är det, inget annat. Och Holmberg för – på kommando – Stockholms stift djupare ut i elände. Det ska ett under till om den framtid som skapas genom de rekryteringar som sker och de kyrkopolitiker som ser till att anställa ”rätt” personer kommer att locka vanligt folk till praktiserad kristen tro. Det värsta är nog att Holmberg inte tar ansvar, hans styrs av något som liknar Ödet. Vem styr då?
Ängeln beskriver för Hermas Herden vilka de svartklädda kvinnorna är. Fyra av dem är kraftigare: Otron, Omåttligheten, Olydnaden och Bedrägeriet. ”De som följer dessa heter Sorgen, Ondskan, Tygellösheten, Häftigheten, Lögnen, Oförståndet, Förtalet och Hatet. Den Guds tjänare bär deras namn skall visserligen se Guds rike men inte komma in i det.” (Hermas Herden 95:3) Tror ni ängeln narras? Eller beskriver han hur de svartklädda tar plats i det svenskkyrkliga? Den hållning som Dalevi, Holmberg och Mogren ger uttryck för var, som de minnesgoda vet, något som inte skulle hända när reformen antogs år 2009 och väl detta kyrkomötet 2022 inte heller ville, trots idoga försök. Jag ska inte låtsas förvånad. Det går så till. I världen.
Ingenting säger att Svenska kyrkan förlorar något. Vi kanske borde bredda oss och ge mer plats inte bara för sång i kyrkorummen utan för konst och utställningar och tydligen diskussioner om hur vi formar vår framtid med plats för annan religion, andra statsskick, andra kulturer och andra civilisationer, som måste bli likaberättigade. Jag läser ett inlägg i Ölandsbladet den 5 januari i år. Hej och hå, säger jag. Fast kanske förloras något? Själva tron som bygger på ett avslöjande. Det nya blir storslaget men kristenheten en liten hjord, kanske får utan herdar?
Men hur var det med heliga tre konungar? De lät inte lura sig att spela med Makten. Tacka ängeln för det. Tacka Lars Gårdfeldt för det andra. Gårdfeldt är inte riktigt klok – men listig. Det erkännandet vill jag ge honom. Han är en röst som skapar framtid, men Herre, ack huru? Och biskopar hoppar på kommando… Det totalitära anmäler sig, redo för tjänst mot ”homofientliga präster”. Herre, du var förr ditt folk nådig! Då fattade hedningarna eftersom de kunde tolka tecknen.