Jag lärde mig att jag levt i ”en av kyrkomusikens allra största guldåldrar” och i denna guldålder verkade Anders Bondeman. Jag läste runan av Stefan Therstam i Svenska Dagbladet den 14 dec och min världsbild skakades om. Har jag missat min samtids rikedomar? En av kyrkomusikens allra största guldåldrar har den tid varit som jag levt i. Och jag har tagit detta för självklart, så självklart att jag inte funderat över kyrkomusiken på detta vis. Bondeman var till mycket annat improvisatör. Det är en konstart och det alldeles märkliga är att improvisationen är just då och just där – sedan är den borta.
Pehr-Göran Edwall improviserade t ex i Slottskyrkan i Kalmar liksom i Två Systrars och då hade jag vett att inse det unika i ögonblicket. Annat har jag mest tagit för givet. Det blir väl så fördärvat när man kan spela musik på olika musikapparater och köra ”repeat”. Det är mycken mystik som vardagen beslöjar, tänker jag. Att lyssna på lärjungars vis (Jes 50:4) betyder rimligtvis att lyssna uppmärksamt och kanske äntligen fatta något inte bara om evigheten utan också om samtiden?
Jag läste Göran Beijers runa över Anders Bondeman också, SvD den 20 dec. Han beskriver hur präst och organist samarbetade. Mönstergillt, säger jag. Och en rejäl känga får biskop Beijer in: ”Vi hade sällan planeringssammanträden. Vi litade på varandra och kunde enkelt stämma av under hand.” Jag ser framför mig stora ansamlingar av kyrkoarbetare, som lägger ofantligt mycket tid på perfekta planeringar, så pass att det egentligen inte finns tid över för att arbeta. Citera mig gärna!
”Forsheda församling och Per-Erik vågar sticka ut”. Forsheda församling vågar, meddelar Värnamo Nyheter den 13 december, ”gå före för att visa vägen”. Jaha. Vart? Jo, man ska få komma till våra kyrkor och veta att man får vara den man är utan att bli ifrågasatt.
Jag funderade på alla gånger prästerna ifrågasatte vad syndarna, som samlats till högmässa, höll på med i tankar, ord, gärningar och försummelser. Vi skulle få se lite mer av oss själva i nytt ljus. Det som var bra, kanske trots allt inte var så bra närmre besett. Det som var dåligt kanske var en möjlighet och baksidan kunde avslöja hur fint det var på framsidan om vävnaden vändes på. Det kallades omvändelse. När prästen hållit på en stund och vi kanske fattat den stora chansen att få bekänna vår synd och få den bortforslad av Jesus själv, blev det syndabekännelse och bön om förlåtelse. Förlåtelsen var på riktigt. Genom att prästen ifrågasatte mig, skulle jag finna mig själv och fatta vad Jesus gjort och gör för mig. Det var det hela.
Nu tror jag att kyrkoherden Per-Erik Åkermo munspelar. Saken gäller verkligen inte att öppna upp för olikheter och inkludera en mångfald eller ge större livsutrymme i församlingen. Åkermos-hållningen är att vi inte får bli för kategoriska. ”Då kanske man inte törs utveckla sin egenhet och sina individuella behov, om man känner att samhället förväntar sig något annat av en eller att man kan bli ifrågasatt på grund av de värderingar och normer som styr. Då kanske man försöker passa in i stället för att våga sticka ut och förändra…”
Nu sticker kyrkoherden inte ut särskilt mycket. Församlingen, dvs kyrkoråd och arbetslag, har suttit och jobbat med Regnbågsnyckeln, de flesta på betald tjänstetid. Alla har lärt sig vad som ska sägas. Det kanske inte är att sticka ut. Talet om att vara ”en kyrka för alla” blir lite lätt löjligt – för det är ett tal när de flesta inte löper i kyrkan vareviga söndag och en absolut majoritet av Svenska kyrkans medlemmar inte har någon egentlig aning om vad firman tillverkar. Jag var i kyrkan i söndags på julkonsert. Jag behövde inte trängas. Jag fick en hel bänk för mig själv. Högby kyrka är öns största.
Värnamo nyheters stjärnskott till journalist, Anna Karlsson, kan förklara inte bara att kyrkoherden är väldigt stolt att kyrkan har vågat ta ställning och står upp för alla människors lika värde – vilket är nonsens, men det vet ni redan, dignity betyder värdighet och inget annat – nu får vi veta: ”Att det inte alltid har varit så bakåt i tiden är något som man inom kyrkan har tvingats acceptera för att kunna gå vidare i nya spår.” Nya spår? Detta sagt i en folkkyrka, vars präster varit noga med det inkludernde.
Den talträngde kyrkoherden lägger ut texten: ”Kyrkan har jättemycket i sin ryggsäck. Många saker som vi själva inte är stolta över, men som vi måste förlika oss med att vi tidigare stått för.” Vad kan det vara? Kyrkoherden vet att berätta ”hur kyrkans äktenskapssyn har präglat mycket av hur samhället har sett på äktenskap och normen att det ska vara en man och en kvinna som lever tillsammans”. Nå, om man ska vara petig så historiskt sett är väl detta sammangående mellan kvinna och man själva förutsättningen för att kyrkoherden alls finns till och alls kan uttala sina radikala meningar? Och i den kyrkliga ryggsäcken finns alla de skatter som är vår sång och vår glädje. Varför säger inte kyrkoherden det? Utan ryggsäcken ingen Kyrka!
Nu är jag inte bättre än att jag synar. Ponera, det heter så, ponera att kyrkoherden i Forsheda hade kommit ut som kv*nn*pr*stm*tst’nd*r* och haft utbildning av förtroendevalda och anställda på temat att detta alls inte är en korkad hållning? Vad hade hänt då? Hade alla enats om att en teologisk fråga löstes politiskt och det var inte bara vanvett utan, som biskop Nygren sa, ”teologisk primitivtet”. Ja, är detta scenario alls möjligt? Egentligen inte. Då hade Växjö domkapitel under ledning av Modéus II fått ingripa för att skilja kyrkoherden från hans tjänst. Det hade varit att våga sticka ut.
Men om kyrkoherden varit förstående och sagt att han tror att det är helt okay med kvinnor i biskops- och prästämbetet men att Forsheda församling välkomnar inte bara präster som tänker annorlunda utan vill vara en frizon för allt kyrktroget folk, som inte köpt den politiska lösningen av frågan, som gällde kvinnors tillträde till (statlig) prästerlig tjänst? ”Hit får ni komma utan att att bli ifrågasatta och behöva förklara er”, hade kyrkoherden deklarerat. Vid en mässa varje månad hade kv*nn*pr*stm*tst*n*d*t fått manifesteras genom flaggor och banderoller i koret. Vad hade det då stått i Värnamo Nyheter? Och vad hade domkapitlet och arbetarekommunen sagt? Åkermo hade nog fått sticka – inte ut utan väck. Tror jag. Vad tror ni?
Nu har jag kollat skitpratsregulatorn på en text i en tidning och ni har fått se resultatet. Det har sitt värde som underhållning om inte annat. När jag ser den dumhet som grasserar i Svenska kyrkan kommer profeten Jesaja mig till tröst. Om dessa meningslösa och tröttsamma utspel ska vi säga: ”Du blir trött av allt du håller på med men säger aldrig att det är lönlöst. Du finner ny styrka och mattas inte. (Jes 57:10).
Detta är den avslöjande texten om vad som pågår i Svenska kyrkan, liv som inget liv är. Inte konstigt om både präster och församlingar är lite trötta. Men på a’t igen, på a’t igen! Ny styrka i det lönlösa, ny styrka i det lönlösa.