I dag har jag varit kristen i 74 år. Jag fogades in i livsgemenskapen med Jesus just denna dag den 19 december nådens år 1948 och i Bymarkens kapell, det som senare blev Bymarkskyrkan och tillhåll bl a för Modéuspojkarna. Förr än de, var jag! Genom Guds nåd undgick jag att– bortsett från två år – växa upp och formas av Jönköpingsandan. Folke Hyltén-Cavallius döpte mig. Jag är tacksam.
Det var i det ungkyrkligt formade Tranås jag mer medvetet prövade det kyrkliga livet och skolades in i det. Allt var inte så stillsamt. Drygt två år gammal portades jag från Långfredagens gudstjänst. Jag hade inte kunnat uppföra mig på Palmsöndagen, har jag med skam insett efter alla dessa år. Jag visste redan då hur illa det var, när prästen tittade argt på mig. Prästen var nog Sture Rodinius, som hade en genomträngande blick. Han skelade nämligen något. Efterhand blev han, som alla med hans uppfattning samt oförmåga att hålla inne med den, mobbad på bästa skolgårdsvis, dvs kyrkligt utstuderat. Med lögnen som vapen och sveket som verktyg kan mycket under namn av Kärlek utföras av till synes anständiga människor.
Jag skryter gärna och skrävlar om min genuina utbildning. Den pågick i tio år i Svenska kyrkans söndagsskola. Först under ledning av fröken Hjertstedt i Tranås och slutligast i Storklassen av kontraktsprosten Harry Ljungar. Jag minns främst hans lektion om sjunde budet och vikten att inte flytta gränsmarkeringar för att tillskansa sig andras mark. Frestelsen hade aldrig varit min. Antagligen är det därför jag minns lektionen.
Vi hade i vart fall kommit upp oss och fick sitta i tornrummet i Moheda kyrka. Harry Ljungar kom från det högkyrkliga gamla Kalmarstiftet. Några högkyrkliga markeringar fick vi praktisera, buga vid Jesus-namnet i trosbekännelsen t ex. Det har jag fortsatt med. Prosten Ljungar körde en svart Volvo PV på det sätt som en kontraktsprost dåförtiden kunde köra på krokiga vägar. Bilen var väl känd. Prosten ställde bilen mitt på vägen i Moheda och körde sedan raka vägen på den då krokiga vägen till Alvesta utan att behöva vrida på ratten. Jag vet detta. Jag har själv hört det av en som har berättat det.
Husandakten innefattade både morgonbön vid köksbordet och aftonbön vid sänggåendet. Helgsmål med ljuständning. Så gestaltas livet för små fromma gossar. Hagbard Isberg skrev sådant man kunde få läst för sig för att inte tala om Bror Colstrup med Lillvingen, en hyfsat korkad ängel.
Ska jag dra det där med alla fina kvinnor som var anhängare av reformen, den med kv*nnl*g* pr*st*r? Marta Tamm-Götlind förärade en stor sagobok hon skrivit. Den var till för läsning för pojkarna, hade hon skrivit i dedikationen. Märta Leijon bodde i Lidnäs. Margit Sahlin fick jag autograf av. Jag brukar dra detta inte för att jag blivit gammal och gaggig utan för att jag är angelägen att, som det heter, pinka revir. Ska jag ändå repa upp mig ska jag kanske påpeka, att jag är uppvuxen i en vital kvinnokultur. Morsan var inte provinsialläkare inte för inte.
Det lästes i familjen. Tidningen Vår Kyrka kom och ett tag var jag försäljare av alstret. Pastor David Crane var serien där pastorn stod de förtroendevalda emot. Hur har Svenska kyrkan fostrat mig! Intrycken av korkade förtroendevalda var stabila. Hade Ingmar Ström inte koll på vad serien gick ut på? Pastor Crane var att lita på. Mister Darby, kyrkorådets ordförande, var en veritabel skithög. Jag förstod. Har detta styrt min kyrkopolitiska förståelse rakt av? Är jag offer för något som Diakonistyrelsen bibringat mig?
Ni märker att det är många minnen som mäler sig an en dopdag. Nu är detta också min prästvigningsdag, men 23 år senare. Präst i 51 år. Min prästvigningskamrat prosten Jan Frithiof går också nu igång när det kommer till datum för prästvigningen. På en vecka skulle vi sluta utbildningen i Lund, packa ihop våra tillhörigheter för att flytta, flyttstäda, flytta, flytta in, ordna bohaget och förbereda julens gudstjänster. Annandag jul började jag en jourvecka. Det var telefonsjälavårdstid varje natt på 90 000, dåvarande 112. Tänkt för Kalmar men fler kunde ringa – och ringde.
Vart vi skulle hade vi fått besked om – somliga uppseendeväckande kort tid dessförinnan. Några fruar skulle skaffa sig arbete. Personalvård var det knappast men väl pastorala prioriteringar. De nya prästerna behövdes eftersom det var prästbrist. Jag får väl säga som alla gamla präster sagt tidigare: ”Jag förstår inte att det gick, men det gick.”
Det mest omtumlande är nog att alla gamla folkkyrkliga prästjäklar, som markerade så bestämt mot unga kyrkligt förnyade präster – en med slagordet vid sammanträdesbordet ”Det är jag som är kyrkoherde, det är jag som är kyrkoherde.”, var kring 50-55 år då och att jag nu finner just dessa kyrkoherdar omogna och barnsliga. Det kan jag med ålderns rätt göra. Förstår ni hur omtumlande perspektivskiften kan vara? Ni tror att jag är elak? Jag är vemodig.
Ute i obetydliga församlingar satt kyrkoherdar med föga av intellektuell stimulans – om de nämligen inte var högkyrkliga och kunde umgås med begåvningsreserven med samlingar på Gamla Hjelmseryd. Prosten Lars-Gösta Stensson i Älghult och prosten Ingemar Lindstam i Markaryd ter sig som havliga solitärer, begåvade men i det läge som rådde blev de handgångna män åt det kyrkosystem som hölls uppe av dem – fast det var så illa som det var. Alla visste, men läget var så känsligt och rollfördelningen huggen i sten. På den onda sidan domprosten GA Danell och på den andra, den goda, den sjuklige biskopen David Lindquist. I denna uppställning var det många som inte kom till sin rätt. Somligt blev lite löjligt.
Sommaren 1966 kom biskopen en kväll till S:t Sigfrids folkhögskola, Kronoberg för att i bastun överlägga med stiftsadjunkten Henrik Svenungsson och teol dr Bengt Hallgren. Konfirmandtidningen kunde förtälja att efter biskopens besök var bastun i olag. Då kom Bengt och ville att denna passus konfirmandtidningens aktualiteter skulle tas bort. Saken var nämligen känslig…
Tänk om jag som gammal präst kunnat stiga in i tidsmaskinen och som gammal kommit till stiftet som det var då och talat förnuftigt, sagt: ”Var inte rädda. Ni ska inte hantera medkristna som motkristna. Det behövs alls inte.” Då hade kanske kyrkoherdarna – då i 50- 60-årsåldern lyssnat på den vise, som varit kristen i 74 år? Eller hade jag min natur likmätigt bara konstaterat att somliga präster är just så idiotiska, som den första anblicken ger vid handen och unga präster varsnar? Idyllen sprack nog upp vad gäller dessa fina präster när det skulle vara uppvaktning för biskopen år 1969. De sjöng En fader oss förenar, Stensson höll tal till biskopen och efter uppvaktningen hördes någon ropa: ”Nu går vi till Danell och kräver hans avgång.” Så eländigt det var och detta elände skulle jag ge mig in!
Borde en avhandling om Räddhågans förödande inverkan på kyrkolivet skrivas? Hur mycket gott verk har inte förhindrats därför att präster varit rädda? Rädda för folk, för varandra, för de s k förtroendevalda, för vad som kan hamna i tidningen och för hotbilder de aldrig kunnat förstå och all denna rädsla i kombination med misslyckat församlingsarbete? Det blev så lite av det de velat som unga präster. Stensson prästvigd 1930 och Lindstam 1934. Båda var prästsöner, meddelas endast på detta sätt. Reflektionerna göra sig själva.
Nu ska jag fira min dopdag med en färd på Småland. Vi säger så, vi på Öland.