Det ska tydligen sägas så. Vi är inte vänsterdrivna eller högerdrivna utan Kristusdrivna, sa Antje i Morgonstudion i går. Modéus II fick till det i Expressen: ”Som biskop är jag varken höger eller vänster. Jag är kristen.” Det låter sig sägas – men vad betyder det? Svaret är att han trycker ur sig en obegriplighet, en sådan som låter fint men som i sak inte går att förstå. Vad är det för särskilt med biskopar, bortsett från att de ter sig som folket i Nineve, de som inte kunde skilja mellan häger och vänster. Jona 4:11. Får jag påminna om biskopen John Broadhurst, han som tyckte så illa om biskopar att när han själv blivit en, hade svårt att se sig i spegeln. Skratta måttligt. I varje skämt från John ryms en vass saklig udd. Modéus II ska väl uppfattas vara både PK och TK, politiskt och teologiskt korrekt. Annars hade han aldrig blivit biskop.
Antjes mediala framfart tycks gränslös men några egentliga kritiska frågor ställs hon inte inför, I gårdagens morgon-tv var det de politiska/sociala frågorna som dök upp. Hon sa förstås inte att flyktingfrågan drevs av Frimodig kyrka, kyrkostyrelsen hade med stöd av sina tjänstemän inte förstått utmaningarna. Mot slutet avvisades att det handlade om politik, det var ”teologien” om krävde det ena och det andra. Teologien? Vad är det? Till slut gavs ändå en hänvisning till ”Jesus-historien” –? Antje har konsekvent varit otydlig om bekännelsen att Jesus är Kristus, Vägen, Sanningen och Livet.
Det fanns fromma som trodde, att sländan med hennes mejl till UNT var grov satir. På kyrkligdokumentation.nu lades därför hela materialet ut och blev en stor succé. Konstigt nog har den samlade journalistkåren varit egendomligt tyst. En veteran i kåren har dock låtit undslippa sig att det värsta i denna historia är UNT:s chefredaktör, som går och dricker kaffe på Ofvandahls med Antje, som vill dricka kaffe för fortsatt samtal. Vem betalade kaffestunden? Vill vi veta? Och hur tänkte nu chefredaktören, verkställande direktören och ansvarige utgivaren Kalla Sandhammar nu? Obs. Sandhammar. Inte Papphammar! Var fanns tidningens integritet i detta samsupna kaffe?
Innan jag ägnade kvällen åt Antje tänkte jag att mannen som står i skuggan skulle få lite välförtjänt uppmärksamhet. Det har han visserligen fått tidigare, det var i en Dagslända man fick veta att Heinz dömts för att ha snott en kanot vid Ängbybadet, men här kan bilden av mannen kompletteras.
Heinz Jackelén ville inte läsa tidskriften Axess om inte bladet gjorde sig av med skribenten Annika Borg. I montern, nr 2019, sa ärkebiskopsmannen om Annika: ”Hon är inte kristen och har en svart själ.” Annika är teologie doktor och kyrkoherde i det fromma Karlstads stift. Hon är alltså inte kristen och har en svart själ. Just detta måste sägas vara en skön själs bekännelse, vad allt vet inte Heinz. Vad en familjeterapeut skulle kunna säga om familjen Jackelén har jag endast vaga föreställningar om, men alldeles ointressant vore det inte att höra en analys. Varifrån kommer själva behovet av avgränsing och varifrån renhetsbehovet? Kanske skulle det räcka rätt långt med en teologisk analys av den reformerta livshållning som är det såta parets. Vi rejäla lutheraner delar inte in vare sig folk eller Gudsfolk på detta simplicissistiska sätt. Det har vi lärt långt före Luther. Ni minns Hermas Herden, som av den gamla kvinnan fick rådet att sluta med att be så mycket för sina synder – bed också om rättfärdighet”. ( Hermas Herden 9 – nya indelningen: 1)
Märkte ni? I idolmagasinet om Antje fanns inget om Svenska kyrkans demokratiska struktur, intet om ärkebiskopens uppgift i kyrkostyrelsen. Det fanns en del om flyktingfrågan – men självfallet inget om hur kyrkostyrelsen missade magnituden på frågan. Det fanns några kritiska frågor från Judith Fagrell och Peter Lundborg, den gamle kv*nn*pr*stm*stst*nd*ar*n, särvigd på sin tid. Hyllningskören innefattade Björn Wiman, Stefan Löfven och naturligtvis Karin Wiborn. Att Antje var världsledande teolog och naturvetenskapligt synnerligen kompetent, kunde jag förstå och beklagade djupt, att jag i läst Anders Brogrens granskning av hennes avhandling. Det gjorde det svårare att tro – och hur kul kan det vara l en skala till två?
Kardinalen är snäll men lite barnslig. Klosterfolk blir gärna sådana och just detta behövs för oss andra, vi som ser hur det är. För egen del var jag djupt tacksam för att bilden av den blida Antje modererats genom UNT-debaclet. Professor Susanne Wigorts Yngvesson kom också loss med kritiska frågor om vad Antje gjort för försoning inom Svenska kyrkan – och svaret är att hon inte brytt sig om Josefs skada det minsta.
Eftersom jag är som jag är gladde det mig särskilt att se de åldrade damerna, Caroline Krook, Marianne Ejdersten och Kristina Ljunggren inte minst. Jag tycker inte att jag åldras med behag och är glad över sällskapet i klubben, om man säger så.
Men var fanns Anders Wejryd och KG Hammar? För att alltså inte lite tjatigt påpeka att den svenskkyrkliga demokratiska strukturen alls inte fanns med; ingen förtroendevald, inte ens Wanja Lundby-Wedin. Martin Junge dök upp i programmet. Jag vill inte misstänkliggöras för att tycka att den mannen är förutsägbart fånig så jag erkänner, att jag tycker just det.
För att nu inte misstänkas är det lika bra att erkänna att Antje Jackelén inte bara ska uppskattas för sin mångomskrutna charm, sin intellektuella briljans, sin epokgörande avhandling och sina ständiga framgångar att stötta kyrkolivet. Det enda jag undrar är då vad har hon gjort för att evangelisera Svenska kyrkan så att jag i söndagens högmässa sluppit konstatera att jag var yngst. Svaret är: Inte ett skit. Hon står över sådant. Församlingsprästens mödor och våndor har hon inte delat. Men samernas liv?
Visst. Jag inhämtade i Affärsvärlden den 1 april 2022 att hela rennäringen omsätter som en liten ICA-butik, att Kallaks yta är 0.5% av renbetesmarken samt att den gröna omställningen ska vara helt villkorad av samernas intressen. Detta står Antje och Åsa för. Missbruk av biskopsämbetet, säger jag. Och det är väl här Antje skördar sina egentliga framgångar.
Varför får jag DDR-vibbar efter ett program som det i går? Och varför känner jag en sådan glädje inför tanken att vi nog kan göra spänstigare analyser, vi som inte hör till nomenklaturan? Med Strindberg kan vi säga. Förbannat vare skönljugeriet. Och förbannat allt kyrkligt fåneri, säger jag, säger Paulus.