Som en ren serviceåtgärd för sländeläsarna, Antjes långa missnöjesmejl till UNT.
Tack för samtalet i tisdags. Jag tyckte vi fick, liksom förra gången, god kontakt. Jag valde att vara tillitsfull och öppen i samtalet.
När jag nu ser resultatet i form av artikeln ångrar jag det. Jag är grymt besviken av flera skäl.
Jag la ner mycket möda att förklara den vådliga dynamiken när mainstream media plockar upp och legitimerar extrema påståenden, osanningar och hets. Och så är det exakt det du gör. Du sätter en ram som normaliserar så kallad kritik som kommer företrädesvis från en och samma politiska hörna. Det som ser sakligt ut blir i själva verket en partsinlaga. Tycker du inte att det blir märkligt att du hämtar dina referenser enbart från Twittertroll, Ann Heberlein och SD?
Särskilt allvarligt ser jag på att du normaliserar narrativet om islamiseringen av Svenska kyrkan/Sverige. Det är inte bara farligt för det som är med avstånd den största medlemsorganisationen i Sverige; det är också farligt för landet.
Jag vet inte varifrån behovet att förminska min gärning, ärkebiskopens uppdrag och Svenska kyrkan kommer. Men jag kan försäkra dig om att de Uppsalabor som stoppar mig på gatan för att säga: ”Jag tycker att du gör ett väldigt bra jobb. Tack!” inte kommer att känna igen sig i din artikel.
Det blir ju lite osvenskt, men det känns ändå nödvändigt att säga det. Jag har varit och är en respekterad ledare nationellt och internationellt. Jag är och har varit en eftersökt talare på många olika arenor – inte bara i Almedalen och på Bokmässan utan också inom akademi och näringsliv. Förutom min egen doktorsexamen har jag tre internationella hedersdoktorat (kanske inte helt ointressant i en akademikerstad) och fått en utmärkelse av överhuvudet för den anglikanska kyrkogemenskapen, Ärkebiskopen av Canterbury, för mitt ekumeniska arbete. Jag sitter i exekutivkommittén för Religions for Peace och är vice ordförande inom den världsvida Lutherska kyrkogemenskapen, Lutherska världsförbundet. I din artikel framstår jag som dåligt grundad teolog som just inte åstadkommit något egentligen, annat än att strö tveksamheter omkring sig.
Vi talade en del om barns och ungas rätt till andlighet, bl a i relation till klimatkrisen (något som för övrigt syntes engagera din unga fotografpraktikant väldigt mycket, och kanske då andra läsare också). Vi talade om den globala och kyrkohistoriska betydelsen av Lund 2016, 500 år av reformation, då Svenska kyrkan och Stockholms katolska stift tillsammans fick vara värdar för ledningen för Lutherska världsförbundet och katolska kyrkan, påven. I artikeln blir det ett litet trevligt möte med några katoliker. Som du nog vet skrev jag under pandemin en bok med titeln Otålig o hoppet: Teologiska frågor i pandemins skugga. Där hade det kunnat gå att hämta seriösa teologiska frågeställningar i stället för de signalpolitiska frågorna om islam och jungfrufödelse (och ja, jag har svarat utförligt på dem många gånger om). Frågan om hopp har jag för övrigt bearbetat och lyft i många sammanhang. För att nämna ett exempel med Uppsalaanknytning, i ett webbinarium i våras om att skapa hopp i orostider för medarbetare i Sveriges kommuner och regioner, tillsammans med Ing-Marie Wieselgren, SKR. För inte så länge sedan bidrog jag med en artikel om yttrandefrihet till Unt som jag har fått väldigt mycket uppskattning för och som jag tror fick bra spridning. Sannings- och försoningsprocessen med samerna har förts några avgörande steg längre ursäktsgudstjänsten i Uppsala domkyrka i november i fjol uppmärksammades även internationellt och är av betydelse för statens process. Satsningar på lärande och undervisning tog form, m m.
Om allt detta säger artikeln i princip ingenting alls. Istället målar den bilden av en med rätta ifrågasatt ärkebiskop med tunt om fötterna när det gäller religionsteologi och exegetik. Visst har drev och hets varit en del av min vardag som första kvinna på denna post, men det har bara varit en mindre del. Att tillåta att denna del – utan att den problematiseras! – får sätta hela bilden är djupt missvisande och rentav orättvist. Inte bara mot mig, utan mot ärkebiskopsuppdraget och mot Svenska kyrkan. Det är därför jag ser mig tvungen att reagera med sådant eftertryck.
Det är lite som att jag skulle hitta på internets bakgator något som påstår att någon är en våldtäktsman och så ska han bevisa i artikeln att han inte är det. Jag lovar att även om han säger ”Jag är inte …” så kommer något att klistra fast vid honom som han finner djupt missvisande och orättvist.
Vad göra? Jag kan se två möjligheter: antingen skippa hela artikeln eller göra ett omtag.
Hur tänker du?
Med vänlig hälsning, Antje Jackelén
Här finns endast skäl att upprepa Antjes fråga – nu ställd till dagsländeläsaren: Hur tänlker du?