Det vände mot mörker i går, men detta faktum ägnade jag ingen egentlig tanke. Jag var inbokad på vårdcentralen för en koll varför det gjorde ont i min vänsterhand. Vårdcentralens läkare såg vänlig ut och sa att jag skulle gå ner till röntgen. Det gjorde jag via bilen. Inte så tat jag körde bil den korta sträckan, men så att jag hämtade SPT med intervju med Riksbiskopen. Den tänkte skriva slända om nämligen. Sedan satt jag en stund i vänrummet innan handen blev röntgad.
Nu var det ortopeden via akuten som gällde. Mångkulturellt i väntrummet, men jag fick omsider komma in och sattes då i ett inre väntrum. En vänlig läkare kom. Kanske ny röntgen av handen. Jag skulle vänta. Jag väntade. Det är väntan väntrummet är till för och det gjorde skäl för sitt namn.
Efter ett par timmar gick jag ut och förklarade, att jag var lite nervös att mitt öde skulle bli att bli bortglömd och först efter midsommarhelgen skulle en lokalvårdare hitta mig. Jag tröstades. Och eftersom jag inte ätit sen min frugala frukost fick jag en mugg kaffe och två ostmackor, en med gurka och en med paprika. Goudaost. Ny väntan. Doktorn kom tillbaka. Det skulle trots allt inte bli någon röntgen. Han ville hämta en kollega. Ny väntan. Så kom två läkare och de var överens. Handen skulle gipsas och nästa vecka ska handen magnetröntgas. Båtbenet, ni vet!
Ny väntan på hon som skulle gipsa, Gipskatten liksom. Men när hon väl blivit av med andra patienter var det mig intresset riktades mot. In i ett rum där jag fick vibbar från lekskolan, när jag kände doften av gips. Vi hällde gips i formar och målade figurer på min tid. Nu blev handen gipsad i god ordning och jag kunde belåten ta mig hemåt i junikvällen.
Två misstag gjorde jag. Jag hade ingen laddare till telefonen med mig (bortsett från att nätet inte fungerade men jag kan starta om…) och jag hade ingen bok med mig. SPT gav mig dock en dos dysterhet att återvända till och det fick väl vara tröst nog i mitt predikament.
Det är lite pressetiskt och journalistiskt knepigt när SPT:s redaktör intervjuar Riksbiskopen. Han sitter i den styrelse där Riksbiskopen är ordförande, hur uppkäftig kan han vara då? Vi är rätt långt från skjutjärnsjournalistiken. Han kan inte heller på ledarplats granska eller polemisera mot det Riksbiskopen får ur sig. Det vore tarvligt, som hade han lurat den arma kvinnan i en fälla. Ni ser problemen torna upp sig.
Vad sa Riksbiskopen? Hon förklarar att utmaningen varit densamma som alltid, ”att vara kyrka i den tid som är” i ett land ”som har sina blinda fläckar när det gäller andlighet, religion och en viss beröringsskräck”.. Hon exemplifierar arbetsuppgifter: ”Flyktingsituationen 2015 var en präglande händelse, till det kommer klimatkrisen och pandemin.” Någon gång ska jag berätta om hur taffliga bedömningar folket i Antjeborg och Kyrkostyrelsen gjorde av flyktingsituationen. Jag våndades något, men skrev en kyrkomötesmotion i ämnet (vilket var osolidariskt mot styrelsen) och då öppnades möjligheter för församlingarna att få medel för flyktingarbete. Präglande händelse? I varje fall uppfattade jag inte att Antje präglades av den då. Hon hade inte tjänstgjort på norra Öland och visste inte hur svårt det kunde vara att ta emot flyktingar.
Vid ärkebiskopsvalet ställdes några ”märkliga och ovärdiga frågor”. Ovärdiga! Nu fick vi ett snabbspår in i Riksbiskopens tankevärld, tror jag. Om det skulle råda något tvivel om var Riksbiskopen står i teologiska frågor ”finns ett tämligen stort material av predikningar, böcker och artiklar”. I vilken predikan var det Riksbiskopen kallade kritikerna av den nya kyrkohandboken ”pladdrande dvärgar” – givet att man vill veta var hon står själv? Men det är lite svårt att få grepp på.
Riksbiskopen ”vill vara ödmjuk när det gäller att upprätta något slags bokslut”. Är det ödmjukhet eller dumhet? Är boksluten inte ämne både vid aftonbönen, i högmässans skriftemål och i bikten? Vanlig kristen hållning alltså. Ödmjukheten sträcker sig inte längre än att reformationsjubiléet, samerna och ”En värld av grannar” dyker upp. Och då får vi veta att Malmö Arena faktiskt ligger ”i ett område som en gång tillhört min gamla församling, Bunkeflo”, meddelar redaktören. Visste påven detta? Fattade Frasse därtill Riksbiskopen förnöjsamhet med bilderna på Frasse, Tyrberg och henne ”där vi är likadant klädda visar att här har vi, och här är vi kyrka tillsammans.” Omåttligt att tro att en teaterkostymering skulle ha denna betydelse. Frasse skulle inte ha prästvigt Antje och Frasse inte kunnat prästvigas i Svenska kyrkan ens av Johan Tyrberg!
Att Riksbiskopen varit utsatt för hat och hot på sociala medier är en väl etablerad sanning. ”Omfattningen av hatfyllda inlägg och reaktioner i sociala medier har gjort det svårare att få tag i den kritik som du kan lära dig något av.” Det är här en erfaren själasörjare klipper till med frågan om det egna ansvaret… Om saken är svår är den dock inte omöjlig, givet att Riksbiskopen inte omger sig med ja-sägare, odlar bunkermentalitet i Antjeborg och i egentlig mening är ointresserad av debatt
Redaktörn spottar upp sig och tar upp de marginaliserades situation. Det finns, tycks han mena, sådana i Svenska kyrkan. ”De marginaliseras av olika skäl som obekväma.”
Vad säger Riksbiskopen då? ”Men varför gör de det? Det är inte för att några tränger ut den utan vissa liskom ’hamnar’ i periferin av olika anledningar. Har man till exempel uppfattningen att här får ingen kvinna läsa högt ur Bibeln, då är det klart att man hamnar i periferin. Så ser inte vår värld ut och det finns inte några vettiga teologiska skäl att rättfärdiga en sådan uppfattning.”
Nu undrar än av ordning vem som i Svenska kyrkan har uppfattningen att ”här får ingen kvinna läsa högt ur Bibeln”. Kan det vara ämbetsfrågan Riksbiskopen avser? Hur dumt det än verkar, blir detta den enda möjliga slutsatsen. Då kan man förstå att Riksbiskopen inget förstått av konfliktfrågan om ämbetet. Varför skulle hon ha läst in sig? Varför skulle hon hanterat en fråga som definitionsmässigt är en icke-fråga? Jag frågar.
Jag tänker också: Är hon dum på riktigt eller bara fräck? En kristen ska tolka allt til det bästa. Jag tolkar henne som dum och dryg samt basalt oinformerad om den kyrkostruktur vars Riksbiskop hon trätt fram som. Påven Leo X var också teologiskt obildad. Skillnaden mellan Riksbiskopen och Leo är den, att Riksbiskopen har det namnet om sig att hon är en stor och internationella ansedd teolog. Jag hänvisar till Apg 12 med frågan om vad som är illusion och verklighet. Inte ens aposteln Petrus fattade vad som var vad!
Ingen pushar ut någon ur Svenska kyrkan, det var beskedet alltså. Riksbiskopen får till det: ”Jag har hört att det sagts så men jag har faktiskt inte kunnat se att det finns någon som pushar utan det är en dynamik som pågår.” Den mentala bunkermentaliteten är sanslös, säger jag. Det hade nog Martin Luther också menat. Strukturellt våld finns det faktiskt tyskar som analyserat. Frankfurtskolan!
Nu kan jag inte närmare gå in på redaktörens redovisning av vad som finns i hans bokhylla eller på begreppet katolicitet. Som redaktörn själv skriver: ”Här är dock inte utrymme att ytterligare diskutera frågan.” Det sista tyckte jag var lustigt. Själva metoden att intervjua ger inte det utrymmet eller ens möjlighet att bita den hand så så behagfullt viftats mot en i ett kordialt samtal. Men järnnäven under sidenhandsken ser vi. Den som är gipsad vet dessutom hur det fungerar