Vi tar oss tillbaka till Öjn och fallet med fd biskop Petersson. ”Skvaller är ett farligt gift, vilket omger Visby stift”, ni vet. Vi stampar av i Schmalkalden i Tyskland för att få perspektiv.
Det är alltså Schmalkaldiska artiklarna i Svenska kyrkans bekännelseskrifter (SKB) och avsnittet om boten vi läser. Här ser vi att Luthers teologi handlar om själavård, vården om människan själv. Det är skillnad på attritio (halv ånger) och contritio (verklig ånger). Hur mycket ånger behövs för att Gud ska vara nöjd?
Om någon inte kan känna ånger över en olovlig kärleksförbindelse eller hämndlystnad men fick frågan om han gärna ville känna ånger (fast han inte gjorde det) och självklart svarade ja (”ingen annan än djävulen skulle kunna svara nej”) så betraktades detta som ånger och fick förlåtelse för denna goda gärning. Ångern är ”en självgjord, uppdiktad sak” och utan samband med tron på och kunskapen om Kristus. ”Härvid skulle de stackars syndarna, när de tänka på sin olovliga kärleksförbindelses) lusta eller sitt hämndbegär, snarare hava skrattat är gråtit”. (SKB s 326)
Blir Luther uppgiven nu? Han litar på den Helige Andes gåva som följer på syndaförlåtelsen. ”Denna gåva utrensar och bortsopar dagligen de kvarblivande synderna och arbetar med människan för att göra henne ren och helig.” (SKB s 330) Vi tror alltså syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv, för att sammanfatta. Värdelösa är vi, syndare likväl som inbillade helgon. Men vi kan också lita på beskedet att Guds son har älskat oss och offrat sig för oss. (Gal 2:20). Luther anger andra bibelord på samma tema. Detta är kristen tro till skillnad från så mycket annat som inte är det utan ideologi och religion. Detta är evangelisk teologi till skillnad från den reformerta och med gräns mot den romerska.
Till Svenska kyrkans biskopar kanske man ska säga att kung David alls inte var ett föredöme, han heller. Jag säger bara Batseba. Men främst behöver vi nu jaga det reformerta. Det var den teologin, med knut i nacken försedd, som svenska folket genomskådade. Den har ett påtagligt intresse för utmönstring till skillnad från den evangeliska teologin, som vill mönstra ett Guds folk, som är på en och samma gång syndare och rättfärdiga.
Detta gjorde att de frikyrkliga inte tyckte sig passa in. De ville ha ett rent nattvardsbord och studenterna av detta slag trängde sig fram i Helga Tref i Uppsala till första duklaget. När de, de pålitliga, var där, var det dock ett rent nattvardsbord. Det var ur detta som Svenska Missionsförbundet växte fram. Say no more! Jo, ett. Equmeniakyrkan i våra dagar – men sannerligen inte bara där, renhetsivern har drabbat Svenska kyrkan i strid mot hennes egen andliga erfarenhet. Själva den beredvilliga öppenheten för syndare blev dessvärre också en öppenhet för de i reformert tappning rättfärdiga.
Jag vågar inte ha någon bestämd mening. Därvidlag påminner jag om Kinas gamle utrikesminister Chou En Lai, som fick frågan hur man skulle se på den franska revolutionen. ”Det är nästan väl tidigt att ha en mening om den”, svarade han. Frågan om manligt och kvinnligt hör dit. Jag har ingen bestämd mening och vet inte vad som är gjord erfarenhet och fördomar. För tidigt att ha en mening! Men nog finns det en betydande mängd kvinnor som i frågan om renhet går längre än män (i gängse mening). Det ska rensas upp och det finns en städmani när det gäller själen också. På grund av Covid-19 hittar jag inte boken Äntligen stod hon i predikstolen där Birgitta Meurling tror jag tangerat frågan på ett begåvat sätt. Ska försöka återkomma till frågeställningen, dvs bilda mig en mening, men jag tror jag måste rådfråga några kloka kvinnor först. Jag frågade min fru: ”Hur känns det att ha en så fin man?” Hon svarade: ”Jag ska fråga någon som har det!”
Nu läser en präst av mitt slag inte bara teologi utan också genom åren en mängd kriminalromaner.
Vem, ren i tankar, ord och handlingar, kom på att Petersson skulle väck? Var det en andlig insikt som drabbade sju kyrkoherdar samtidigt eller en aktion som någon initierade och så fick de andra med sig? Nu har de sju skrivit pressmeddelande och mer säger de inte, har de meddelat. Det vore likväl intressant att få veta vem som tog initiativet och när. Är det sant att kyrkoherdarna skulle samlas till träff med biskopen och att då en talesman för gruppen tog över överläggningen, att biskopen bekände och grät, men att kyrkoherdegruppen inte gav sig? Seansen tog ett par timmar? Inte vet jag. Är det sant?
Hur kom Riksbiskopen in i bilden? Och varför biskopsmötet? Varför kom inte en eller två av kontraktsprostarna, biskopens förtroendepersoner, och talade med honom utan deltog i något som närmast ter sig en kuppartad ståndrätt? Var det någon som tog upp frågan som en andlig fråga, dvs en fråga för själavård, eller var det andra drifter som styrde? Jag tycker det borde belysas/avslöjas.
Jag håller Petersson för att vara en vänlig men enfaldig själ. Han har mot bakgrund som baptistbarn i Motala klättrat väl i det kyrkliga systemet. Har han genom sitt sätt att vara, socialt vinnande, uppväckt misshag, avund hos somliga präster, som inte unnat honom karriären? Mobbade de honom nu? Den anvisning jag fick för hanterande av biskopar var skolgårdsenkel: ”Man får inte slå den som är dummare och har glasögon.”
Jag är så gammal att jag får upprepa mig och nu mer bestämt. I Kyrkoordningskommittén var det klart att en biskop som dömts i Ansvaranämnden inte skulle kunna överklaga för en sådan process skulle stiftet inte orka med och biskopen skulle – om han frikändes – kommit ur ur processen illa tilltufsad. Ingen, jag upprepar: ingen, sa då att beslutet apropå biskopstjänsten, som har en särskild vigning, också skulle gälla prästvigningen. Här fablas något ihop som inte har bäring på kyrkoordningen däremot på den konstruktion som gjorts och som kallas ”vigningstjänst” eftersom ”ämbete” var ett begrepp som inte skulle användas. Kv*nn*pr*stfr*g*n ni vet. De som ville tala om ämbetet visar sig nu ha varit helt rätt ute -– även om de i Svenska kyrkans lilla sammanhang är helt ute!
Jag upprepar gärna att det var vanvett att blanda kategorierna. Ansvarsnämndens fyra beslutsfattare – Robert Schött (m), Ingemar Söderström (c), Karl Gustav Sjögren (posk) och Elisabeth Engberg (kd) – är en instans som prövar också en ärkebiskop. Att Riksbiskopen då skulle presentera beslut i denna instans är just något annat än vettigt. Det gäller att dra gränserna, Att ordförandens fru jobbar i Antjeborg låtsas vi inte om. Kretsarna är små och Riksbiskopen ska därför respektera gränserna och inte få kännedom om beslut före alla andra. Grundläggande! Att saken måste kommenteras är självklart.
Men kanske Riksbiskopen var på plats för att visa sin omsorg? Jag tror inte att Riksbiskopen gjort sig känd för insatserna just vad gäller vård och omsorg, för att säga det enkelt. ”Men vad vet väl jag, gamla fnask”, som domprostinnan i Linköping sa. Däremot vet jag att Riksbiskopen kommer från en landskyrka svårartat präglad av det reformerta. Riksbiskopen är alls inte emot reformert renhållning.
Dietrich Bonhoeffer talade om billig nåd. Det är den nåd vi ger oss själv och den nåd som en folkkyrka skvätter ut till folk. Fagert tal, ingen omvändelse, det som Luther skrev om i Schmalkaldiska artiklarna. När Riksbiskopen talade om förlåtelse var den villkorad på precis det sätt som Luther avvisar. Medge att detta är tänkvärt. Hon stod morrande och klargjorde ett och annat: ”Ingen billig nåd!” Vad hade Dietrich Bonhoeffer sagt om han hört hennes tal i massmedia i anledning av en krossad biskop? Hade han sagt något om att hata synden och älska syndaren och faran att de kyrkliga cheferna mest hatar syndarna, eftersom de råddar till det så förbannat? Hade Bonhoeffer påpekat att den billiga nåden handlar om de organiserade kyrkornas sammanbrott – inte främst om avslöjade syndare? (Bonhoeffer, Efterföljelse, Gummessos 1976, s 24, Verbum 1995, s 34)
Processfelet
Jag har funderat över vad som är själva processfelet. Det bottnar i talet om ”vigningstjänst” som skulle betyda detsamma som ”ämbete”. Förvirringen handlar om att i en vigningstjnst finns tre uppdrag. Men faktiskt tre vigningar!
Ansvarsnämnden för biskopar hanterar biskopar. När biskopen förklarats obehörig som biskop kan Ansvarsnämnden ingenting göra mer än att sända sitt beslut till domkapitlet. Det är domkapitlet som fattar beslut om vad som gäller den fd biskopens prästämbete – och det är ett beslut som kan överklagas. Så tror jag att det egentligen är och måste vara. Jag har skrivit Torsdagsdepressionen några rader i ämnet.
Visby domkapitel borde lugnt och stilla lyfta frågan. om Peterssons prästämbete. Ansvarsnämnden får fundera över själva processfrågan för att nämnden inte ska gå utöver sitt mandat, men, kan Ansvarsnämnden säga, det var inte så lätt att komma på det i upphetsningen. Ansvarsnämndens alltså.
Om Visby domkapitel gör sitt, kan hela saken klaras upp och kvarstår några oklarheter är det Överklagandenämnden som gäller. Det system vi har innebär, rätt använt, ett betydande mått av rättssäkerhet i ettfall som detta. Och jurister ska inte försöka ägna sig åt teologi, det är uppenbart. Lika uppenbart att de teologie kandidater av mellansvensk extraktion som beslöt i Ansvarsnämnden inte riktigt fick ihop det.