Det finns tillfällen när orden egentligen ingenting betyder, andra tillfällen när ord betyder något annat än det som sägs eller skrivs, vid några tillfällen när orden är innehållslösa, men korrekta i sammanhanget (lyssna på präster eller politiker!) och understundom när orden kan avslöja en vidunderlig tankevärld. Ibland kan orden dessutom uppenbara Verkligheten (t ex Mal 2:7 om riktiga präster).
Ord, som betyder något annat, kan exemplifieras med runan över Sune Garmo i SvD den 4 januari. Fint centerfolk skriver. ”Sune Garmo var trogen Svenska kyrkan, och respekterad även av dem som inte delade alla hans åsikter.” Men det heter också: ”I Svenska kyrkan var han stundom stridbar och samtidigt respekterad för sin konsekvens och sitt skickliga demokratiska hantverk.”
Att denna intellektuella sörja är en följd av sörjande centerpartister som vill få ur sig något, är den välvilliga tolkningen. Men stridbar? Karin Perers, kyrkomötets centerpartistiska ordförande har undertecknat tillsammans med Anna-Karin Andersson (obekant för mig) och Thomas Söderberg, före detta ombudsman för centerpartiet och därefter ombudsman för Gud själv – i olika uppgifter. Betyder ”stridbar” att denna trio har förmåga att bedöma stridsvärdet hos en gammal kontraktsprost – och hur görs detta för den delen? Jag tilltror ingen av dem förmågan, inte heller Thomas.
Stridbar betyder alltså något annat än just ”stridsvärde”. Det betyder att Sune Garmo i teologiska frågor tänkte annat, mer och bättre än den trista trion som tecknar hans minne. Märkligt hade det varit annars. Sune Garmo var en erfaren präst men inte stridslysten – och stridbar endast i den begränsade meningen, att han höll fast vid insedd Sanning, dvs vad han lovat vid sin prästvigning.
Det finns en kritisk instans i form av Bibel och bekännelse. Vid en utfrågning inför ett biskopsval ställdes från auditoriet frågan om kandidaterna läst Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter. Det hade ett par disputerade. Han som valdes till biskop hade inte läst, men hade boken, som han fått överta eller skaffat antikvariskt. Denne man skulle alltså pröva läran efter denna bekännelse hos stiftets präster! Hur är det med Thomas Söderberg?
Att Sune Garmo läst, det kan man lugnt utgå ifrån. Han hade läst betydligt mer än denna lunta. Nu tror ni att jag försöker vara elak? Alls inte. Vid ett kyrkomöte blev det diskussion i ett utskott och bekännelseskrifterna anfördes. En kontraktsprost, faktiskt en centerpartist, frågade i en paus om bekännelseskrifterna var en tjock bok och om de fanns att köpa. Det är efter min mening rätt självklart att den som refererar till just bekännelsen då måste klassas som ”stridbar”. Orden i minnesteckningen betyder naturligtvis ingenting i sak, men målar känslomässigt effektfullt bilden av en Trubbelmakare, en bedömning som på något sätt återkallas när den har gjort tjänst. För Sune Garmo var respekterad också för något som är ett skickligt demokratiskt hantverk. Vad nu detta är och innebär.
Jag går vidare till bibelord, som jag tänkt inte har någon direkt bäring längre. Reglerna för mat, kosher-reglerna, har jag aldrig fördjupat mig i. När jag på flyg hade sällskap av Överrabbinen så fick jag hans skinkmacka, så lite fördel av reglerna insåg jag att man kunde ha. Annars har jag glufsat i mig skaldjur och en hel del annat, julskinka t ex, utifrån Apg 11:7-10. Att den som är svag i tron bara äter grönsaker, har jag med aposteln kunnat konstatera, men mer som en muntration. Rm 14:2. För egen del har jag – fortfarande med aposteln – tänkt, att allt som säljs i köttstånden får vi äta, men bäring på detta ord till korintierna har jag inte uppfattat att ordet haft i vår nutida kristna kultur, 1 Kor 10:25. Frågan har blivit en icke-fråga, kan man tänka. Om någon har synpunkter på vad jag äter eller dricker, klipper jag till med apostelns ord, Kol 2:16 – men jag kan inte minnas att det behövts. ”Låt bli! Smaka inte! Rör inte” är påbud jag inte ska underkasta mig. Kol 2:21. Aposteln tar i – och det gillar jag även om jag inte uppfattat att det han säger riktigt haft bäring på något dagsaktuellt: ”det är bara människors bud och läror, låt vara att det kallas vishet eftersom det ser ut som fromhetsövningar, självförnekelse och späkningar, förakt för kroppens behov”. (Kol 2:22-23) Så fel jag hade. Andreas Holmberg i Stockholm redovisar hur exemplarisk han är – om än inte fullkomlig.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/vi-behover-soka-nya-visioner-av-vilken-varld-som-ar-mojlig
”Jag lever i ganska stor utsträckning med de fyra utmaningar ni nämner (det är dessa fyra Holmberg kommenterar i det följande, DS), men vill och kan göra mer. Jag äter inte längre kött och i min representation förekommer inget kött alls. Jag kör inte bil korta sträckor och har inte flugit på över tre år utan stannar på marken privat, men kommer ibland behöva flyga i tjänsten.
Även om återbruk och second hand är en växande del av vår konsumtion hemma köper jag fortfarande en hel del nytt. Som sagt: jag vill och kan göra mer.” Det är kanske svårt på begagnatmarknaden att få tag på biskopsskjortor, ty ”ledarna” vill gärna gå i sådana, förstår vi. Men vad är det för ledarskap att hoppa på klimataktivisternas kommando, det undrar jag, som tycker att syster Spalde aldrig övertygat, inte ens när hon hamrat på försvarsmateriel på SAAB i Linköping.
Holmberg vore inte ledare i just Stockholms stift och i denna klimatnödlägets tid om han inte ropat på ”existentiell beredskap och andlig resiliens”. Mot denna massiva fromhetsövning ställer jag mig på apostoliskt vis kritisk för jag känner igen den reformerta lagiskheten. Johannelund kanske inte är en så viktig resurs som det påståtts? Är den teologi som där praktiseras i praktiken lagiskhet av värsta slag? Holmberg har gått just på Johannelund…
Nå, det hela framstår så fint och fromt att det tycks oemotsägligt. Det är kanske den mest besvärande omständigheten. Varje hojtande från klimataktivister ska bli norm och Elsa Widding och alla hennes polare kan slänga sig i väggen, medan våra ”ledare” drar något gammalt över sig.
De har för övrigt mycket att stå i för det är ”ledarna” som ska ”bidra till nya berättelser om vad livet i en klimatvänlig framtid kan innebära, inte bara materiellt utan också andligt och existentiellt.” Vi som är födda på 1940-talet kanske inte riktigt faller i farstun för denna ledarkult och skulle de få för sig att efterkomma denna klimataktivisternas begäran om nya berättelser (vad är det för fel på de gamla?) tror jag vi får passa oss och hålla oss till det som är ett evigt evangelium (Uppb 14:6) och inte bara tal i tiden. Elsa Widding, Gösta Pettersson, Lennart Bengtsson och Ingemar Nordin inte att förglömma. De är nämligen så eftertänksamma att de säger emot och vägrar hoppa på kommando. Jag gillar dem just därför.
I övrigt får vi med vår vän Hedvigs gamle chef besinna varför segling är så underbart med underbara grundfrågor att ställa; var är vi, vart ska vi och när ska vi äta? Det är kloka frågor ombord i Kyrkans skepp. ”Ledarna” borde ställa dem.