Nu dör sådana som aldrig dött tidigare. Gamla präster t ex. Jag funderar på de två tidigare prästgenerationerna, de jag alltså mött och under vars rykt och vård jag stått (eller snarare suttit). De första var födda på 1890-talet, någon kanske på 1880-talet. Sedan fylldes skaran på med präster födda under förra århundradets första decennier. Där fanns några ryktbara. De hade fått erövra frågan om ämbetet för att kunna förstå vad de skulle göra som präster. Vad händer i prästvigningen? De ville ha svar. Var det en högtidlig examen eller något annat?
Nu var denna generations präster i en mening tidstypiska, för frågor om ämbetet ställdes också i England och Tyskland. Det kan vi lätt förstå, vi som vet att de stora frågorna i de ekumeniska dialogerna gällt dop, nattvard och – ämbete. Att Svenska kyrkans präster hade en viss särställning, vet vi också. Den apostoliska successionen hade gått förlorad i Danmark och Norge liksom i Tyskland. Engelsmännen upptäckte den i Sverige. Vid en ekumenisk konsultation skulle någon vara celebrant när det firades mässa. Uppgiften föll på den svenske prästen, som var vigd på ett sätt och i ett sammanhang ingen behövde ha problem med. Det är sant för det har jag hört av en som själv har berättat det, skulle man kunna säga. Präst, sagesman och celebrant var Pehr Edwall och sammanhanget Faith&Order.
Vi samlade ihop lite av Jan Redins (1907-1998, i dagarna 23 år död) sagda och skrivna i boken Med pelarstoder tolv (Pro Veritate, Uppsala 1982). Där finns den på sin tid omtalade predikan vid prästmötet i Växjö år 1965. Fader Jan hade, i uppgiften som själasörjare för det församlade prästerskapet, ”talat rätt dristigt”, sa han. Några präster blev arga. Andra blev glada. De visste att det var något annorlunda med att vara präst. De kyrkligt förnyade prästerna visste vad en präst är och ska vara. Denna erövrade kunskap (som fakulteterna inte gav dem utan fick sökas på andra vägar) kunde de ge vidare till nästa generation
Det kom alltså ännu en omgång präster, födda på 1920 och 1930-talen. Det är denna omgångs präster som dör nu. Svenska kyrkans äldste präst är född 1919, Sven Frison i Skara stift. Dessa präster har i somliga stift haft levande minnen av folkfromhet och kyrklig medvetenhet. De har sett den kyrkliga transformationen, men några av dem utan att riktigt förstå vad de sett och insett vad som måste bli följden av vad de sett men inte insett. De blev präster med samma allvar som andra blev läkare: det fanns människor som behövde bot. De tog kallet på allvar, de liksom provinsialläkarna. Herren hade sänt dem – och de var fortsättningen på själva apostolatet. De var inte präster för sin egen skull, för att spela Tarzan vid altaret, utan för människornas skull. De klädde sig i helig skrud inte för att klä upp sig utan för att klä över sig. Och trädde de fram i svart kappa, visste de att svänga kappan med vänster hand medan de bar handböckerna i höger.
Vad hände i församlingarna? Bibelstudierörelsen förnyades. Prästerna undervisade i oräkneliga studiegrupper och predikade troget söndag efter söndag. De läste exegetisk och dogmatisk litteratur och kunde hantera de stora ”teologiska” språken för att översätta dem till småländska eller västgötska eller vad det nu var. De betydande prästerna hade i inte obetydlig grad varit stiftsadjunkter några år. Det förhindrade ett ”vi och dom”-tänkande: ”Vi här nere och dom där oppe”
Präster for på kontraktskonvent och kanske med särskild glädje till de s k matkonventen, då fruarna var med. Prästgårdarna var rymliga. Alla kontraktister kunde komma – liksom de fruar som gärna talade om hur ”vi” fick missiv eller tjänst någonstans. Det var sant. En hoper prästfruar hade slutat yrkesarbeta och var obetalda prästfruar på heltid. En präst och en prästfru, snacka om varannan damernas. Och jag har inte ens antytt vem det var som bestämde… Allt detta är kyrkohistoria. De präster som nu dör (och får mycket små begravningsgudstjänster mot vad det varit i en annan tid) kan nog utan undantag kunnat säga, att det är en annan kyrka nu än den de vigdes i. För många var häpnad och främlingskap hållningen, inte den tidigare kyrkoglädjen och stoltheten. Förstod de alltså ens vad som hänt, steg för steg?
Sedan kom en påhaksgeneration, präster födda på 1940- 50 och 60-talen och fostrade i den kyrkliga gymnasiströrelsen, i RKU:s sammanhang och förstås i lokalförsamlingen, där prästrekrytering kunde ske. ”Är det inte präst du ska bli?” löd frågan och till den hörde bibelord och informationsmaterial. Fälten vitnar till skörd, var finns arbetarna som verkligen vill arbeta? Några som skulle bli präster levde i den tunna akademiska luften. Andra levde i dagliga funderingar över Kyrkans framtid, de läste långt utöver kurslistornas urval, diskuterade teologi och pastorala strategier. Nu är också dessa gamla vordna, pensionerade eller snart pensionerade.
De mötte en ny generation religionsvetenskapligt utbildade präster, när Svenska kyrkan fattat de drakoniska beslut som egentligen innebar att prästkandidater av det tidigare slaget inte var välkomna som präster och ännu mindre de som tänkte på samma sätt, men som var yngre. Nu blev prästeriet feminiserat.
Ingen kan eller vågar pröva att sätta ord på vad som hänt, men antagligen fylls formen ”präst” med ett annat innehåll, ett som svarar mot andra (personliga) behov. Den lilla församlingskretsens infantila behov av en mamma och det kvinnliga behovet av omhändertagande (och måttligt med arbete om man jämför denna andra karriär med hur det var att vara lärare eller sjuksköterska eller vad det nu var). Pröva satsen: Med kv*nnl*g* pr*st*r transfomerades prästämbetet till något annat med annat fokus och andra prioriteringar. Och jag talar nu inte enbart om hur tiden kräver avpassning. Jag talar om identiteten. Av detta blir inga levande församlingar och inte heller myndiga kristna.
Detta sagt vill jag återvända till Härnösand. Hur är det med biskoparnas anställningar? Besked lämnas på Svenska kyrkans hemsida. https://www.svenskakyrkan.se/biskop
”När biskopen väl är vald blir biskopen anställd i stiftet. Stiftsstyrelsen företräder arbetsgivarrollen i förhållande till biskopen.” Stiftsstyrelsen i Härnösand hade nog goda skäl att tro sig ha just denna roll. Styrelsens ledamöter, inte heller (den nu avgångne) posk-pingst-pastorn, förstod hur annorlunda det blir om det ska teologiseras och konstrueras. De nöjde sig med beskrivningen på Svenska kyrkans hemsida. Överklagandenämden undviker just arbetsrätten. Kunde inte de som tog fram kyrkoordningen fatta, att det som hände Sven Thidevall i Växjö och Eva Nordung Byström i Härnösand skulle vara möjligt? Inte. Inte jag heller? Inte jag heller! Så noga selekterade för att passa in som biskoparna blivit genom valproceduren, borde det vara strömlinjeformat och konfliktfritt rakt igenom. Är den gemensamma nämnaren att Sven Thidevall och Eva Nordung Byström inte var respektive stiftsstyrelses kandidat? Men det var inte Modéus II eller Holmberg i Stockholm heller… Efter Överklagandenämndens beslut är de i praktiken oavsättliga.
På hemsidan tjatas om att en biskop vid pensioneringen blir emeritus eller emerita. Det är ett rent påhitt. Emeriti blev gamla präster och biskopar inte för att de pensionerades utan för att de efter nådigt beslut fick emeritilön. Och det var innan folkpensionens tid, dvs den tid när präster satt till dödagar. Men om e-ordet inte kan användas, vad ska vi säga i stället? Ska det alls vara nödvändigt att tala om dem?