Jag är inte överens, inte nu heller. Det talades om att det demokratiska ifrågasattes/skändades av dem som tog sig in i Kapitolium. Var det verkligen så? Själva såg de sig som folkets talespersoner och begärde att få bli hörda. Någon förklarade sig beredd att dö för den sakens skull. Och nog hörde dessa människor till folket, demos, och ville styra genom sitt röstande i demokratiska val. Ska de avfärdas som Rednecks och White Trash? Drygt 73 miljoner röstade på Trump. Biden 79 miljoner. 250 miljoner var röstberättigade så det procentuella valdeltagandet är inte så imponerande. Men demokratiskt var hela systemet – inklusive protesterna.
Jag antar att vi borde tala om en annan kris: parlamentarismens kris. Det är den som gör att det kan talas om att ett val blivit stulet och att en elit i Washington fifflar med det demokratiska uppdraget. Jag ger mig inte in i spekulationerna om riggade valmaskiner, om avbrott i räknandet och därefter nya och annorlunda siffror. Jag ger mig inte ens in i en diskussion om röster som kommit in för sent (eller för tidigt?) givet att valdagen ska vara en enda. Min fråga gäller tilltron till det parlamentariska systemet. Det är av avgörande vikt att det uppfattas vara legitimt och anses fungera. Det ger inte bara beslutsfattare och demokratiska organisationer/partier ansvar. Det fokuserar också på journalisterna och deras kall. Visst kan vi hållas med journalister som har ett yrke – nöjesjournalister, sportjournalister, matskribenter etc. Men tar vi livet på allvar och därför vill skydda det, behövs människor som ser sina sysslor just som kall. De står på vakt för livets skull, för medmänniskornas skull. De låter inte detta allvar förvandlas enbart till lönearbete.
Alla har inte sett de tv-serier som beskriver den politiska korruptionen. Designated Survivor är en, den långa serien om paret Underwood i serien House of Cards en annan. Där beskrivs ett system bortom demokratisk kontroll, ett system där ingen vaktar väktarna. Så blir det som det blir. Maktens demoni behöver ingen, som följer denna underhållning, tveka om. Blir politiken ett spel, löper vi risken att människor uppfattar detta spel just som spel och reagerar – agerar. Demokrati kräver stabila institutioner, där politiska samtal förs. Politiker av det slag vi hålls med, sådana som har politiken som yrke, ska vi passa oss för. Från stubbotan rot bör riksdagsledamöter hämtas för den värnplikt de får göra ett antal år på den holme i Agnefit, som har sitt namn efter den tredje personen i gudomen. Då kan man förvänta sig att de är något annat än politiska broilers och de blir inte varandra till förväxling lika i åtbörder och tal. Kom ihåg att frestelsen är att bli som gudar för alla människor och minns den gudomliga frågan: ”Finns det någon som är klok”? (Ps 53:3) Det är bibliskt och inte bara lutherskt att vara realist och realutiopist.
Vad gäller Folk och Försvar, där Svenska kyrkan är medintressent? Patrik Oksanen lägger ut texten om Folk och Freds konferens, som börjar idag. Oksanen ser en klar parallell till docenten Johan Bäckman i Helsingfors och Ryska Institutet för Strategiska Studier. Folk och Fred ska vara något fredligare än Folk och Försvar, kan man förstå. KG Hammar dyker upp på konferensen liksom Gudrun Schyman, ”som vi hade problem med redan i FiB-gruppen på Kungsholmen”, som ni kanske minns. Oksanen kommenterar personer som lånar sina namn till Kremls försök att förvirra och störa en svensk folkrörelse. Hans ord lyder klarliga: ”Begreppet nyttig idiot kan inte få en tydligare illustration.” Så kallas alltså en fd ärkebiskop i Gustaf II Adolfs land! Jag har en kompis som läste Oksanen och utbrast, om franskan ska återges: ”Det vete Fan om inte Oksanen slår huvudet på den så kallade spiken här.” Var i så fall KG nyttig redan som ärkebiskop – och idiot? Eller är det senare tillkomna egenskaper? Eller något som begränsas just till fredsfrågan? Jag stod eftertänksamt tyst efter kompisens fråga.
https://www.svd.se/de-som-lanar-ut-sina-namn-till-kreml
Jag försöker förstå vad jag läser i tidningarna och vad som förmedlas till mig genom eterns hörapparat och bilderburk. Det lyckas si så där. Jag tvekar till och med inför begreppet ”etermedia”, då förstår ni.
Senast har det talats om det varma 2020, uttalas ”tjugi-tjugi” har jag fattat. Senast det var så varmt var 2016. Däremellan då? Klimat ska väl ändå bedömas utifrån en horisont på 30 år? Och om medeltemperaturen i världen har ökat – vad säger det? Är inte väderleken beroende av vindar och västliga vindar vintertid håller borta kylan från norr. De många kolkraftverk som byggs i Kina och Indien kan bekymra mig. Än mer bekymrar den svenska el-politiken och den postgång vi hålls med. Därtill har vi en pandemi, som Björn Olsen vill hantera med lockdown. Har han fel? Hade det varit bättre med två veckors gudstjänststopp, dvs två söndagar, än det vi nu har där alla haltar fram på ett sätt som utmanar löjet? Eller: Om det är tio kvadratmeter som gäller i affärer, varför ska den siffran inte gälla för våra väl tilltagna kyrkorum? Det var en dum fråga. I affärer och gallerior vandrar vi omkring. I kyrkan sitter vi. Kan det vara 10 kvadratmeter i affärer där jag promenerar, kanske siffran för mig i kyrkan skulle vara fyra kvadratmeter?
Hur säkrar vi i tider som dessa invändningar och fler perspektiv när massmedierna behandlar oss just som en massa, inte som allmänt kloka individer. Jag vill inte höra till en Massa Damnationis, vill jag ha sagt.
Det långa budskapets korta mening är en fråga. Vem i hela världen kan man lita på? De enda jag i detta stycke litar på är nog Hoola Bandoola Band, som har vett att ställa frågan. Leta på Youtube.