”Ingen stoppar folkets flodvåg”, skanderade jag, när jag såg händelserna vid Capitolium. Men så kom jag på att jag nog hade fel – för det var fel folk som stormade uppför trapporna. Red-necks-typer, sådana som skanderat ”traitor” på flyget, där de gjort kongressmannen Mitt Romney sällskap. Jag förstod också att den överhet som är av Gud given har ett betydande undantag: USA:s 45:e president Donald Trump. Av bilderburken framgick att sympatierna inte låg hos Trump, som inte får twittra på 12 timmar och som anklagas för att ha viglat upp bonnläpparna, som kom för att demonstrera. Några egentliga principiella frågeställningar fick jag mig inte till livs. Det hade jag kanske inte heller fått om det skulle direktrapporterats från stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789, en dag som fortfarande firas i Frankrike. Bilderna från Kapitolium illustrerar att det inte var någon té-bjudning vi bevittnade. Bonnläppen från Arkansas vräkte sig på Nancy Pelosis’ bord och stol och gjorde saken enkel för kommande rättsprocesser. Högst belåtna kunde intränglingarna i huset fotograferas just där.
Folk mot folk, rykten om krigslarm. Det finns en del som varje allvarligt sinnad kyrkokristen dagligdags måste fundera över. Denna värld ska ta slut och det kommer smärta som är födslovåndor för det rike som bryter fram. Själva grejen är att veta detta utan att alltid applicera vetskapen på den innevarande tiden och säga att det är nu det händer, för just det vet ingen, inte ens änglarna i himlen. Men de heligas gemenskap ska ha vett att röra sig mellan århundraden och skeenden tiden igenom för att försöka förstå och ibland komplicera de tillrättalagda förklaringarna. Tve-syn är nödvändig – särskilt när vi ska hållas med tv-syn, någon annan än den som en kommentator på ett enkelt sätt berättar för oss, dvs vad kommentatorn och kommentatorns redaktör tycker vi bör veta om det vi bevittnar.
Modéus II be-svärar det gudomliga majestätet och redovisar sin andliga tankevärld på fejjan för oss andra. När han går in i sin kammare och ber (Mt 6:6) blir det ett Facebook-inlägg:
”Gud, jag ber för situationen i USA. Om besinning och vishet. Om en fredlig utveckling där människor inte kommer till skada. Om respekt för demokratins ordningar och vördnad för dess institutioner. Om politisk stabilitet i hela världen. Om samförstånd och gränslös gemenskap. Amen”
Hur hade Modéus II bett när Bastiljen stormades om han varit med då? Och vilken gud ber han egentligen till? ”Till Fadern genom Sonen och i Anden” är inte det tydliga mönstret här…
Dan Eliasson på detta, men inte omnämnd av Modéus II. Ett vanligt drev får alltså myndighetschefen för Samhällsskydd och Beredskap att avgå. Drevets kraft var oemotståndlig. Hans faktiska fel? Han hade prövat de rekommendationer som givits mot sin personliga situation, skyddat sig mot smitta och kommit hem i skydd för media. Hade han inte visat ansvar, han lika väl som riksdagsman Hans Wallmark vid samma resmål eller kommunalrådet Anna Tänje i Växjö, som åkt skidor i Idre, finansminister Magdalena Andersson i Åres backar och skidbod för att inte tala om Stefan och Morgan…? Borde inte den gamla regeln praktiseras: ”Ni ska göra som jag säger, inte som jag gör.” Det är en klok regel för alla, som vill säga något till andra och kan uttrycka ödmjukhet – lika väl som vara att uttryck för hyckleri. Det är faktiskt inte lätt att vara människa. Bara journalister vet säkert i efterhand hur det skulle ha varit på förhand. De praktiserar uppbragthet utifrån dessa insikter.
I går letade jag efter ett par böcker på Lantegendomen. Jag hittade dem inte och ska nog fråga om barnbarnen kan hjälpa till att leta och sortera. Mina döttrar misstror jag härvidlag. De kan misstänkas vilja röja. Jag hittade några andra böcker dock, sådana som handlar om drev. Susanne Wigorts Yngvesson skrev Drabbad av journalistik, PMJ 2008. Hon medverkade också i Paul Frigyes (red) Skampåle,Timbro 2017 och till det kommer Anders Pihlblads Drevet går, Natur & Kultur, 2017. Drevjournalistiken är beskriven i åratal… Den som vill veta, kan veta.
Kring fenomen som dessa kan vi lamentera länge, men borde vi inte vara lite mer positiva? Lugn! Snart kommer de kyrkliga nyheterna om hur framgångsrikt det kyrkliga varit i julhelgen. Diakonerna har organiserat utbärning av matkassar så till den milda grad att de nu efter helgerna behöver få vara lediga. Många kyrkor har varit välfyllda, det blir de rätt lätt med 8-regeln, för att inte tala om hur många som firat digital gudstjänst. Det är som om radiogudstjänsterna aldrig funnits och förött kyrkolivet, det som var debatten och det kyrkliga bekymret för 70 och 90 år sedan. Lägg tv-gudstjänsterna till detta och likväl ska det sändas digitala gudstjänster i ny och nedan. Må vara. Min poäng är att ingen diskussion föregått besluten, ingen diskussion förs nu. Men det kommer säkert belåtna besked om att jourhavande präst fått många samtal och att chatten varit så viktig. Det är lite äcklande, att andras nöd alltid ska redovisas som kyrklig framgång… När rekordredovisningarna kommer är det nog tid för kritiska frågor.
Missionskollekten när jag var barn och ung, till och med ung präst, var något särskilt. Det var då man bar fram sin offergåva vid offergång, kollekten las i en skål på altaret eller i en skål på altarringen och det var en av årets två viktiga kollekter. Den andra var Palmsöndagskollekten till Lutherhjälpen. Kyrkfolket visste vad som behövdes och söndagsskolbarnen fick lära sig något om Ndolage, Mnene, Bukoba och Ceza samt Tirupattur, bara för att ta några exempel i högen. Nu tycks kollekten på Trettondedagen vara föga, närmast intet. Det ska bli intressant att få höra insamlingsresultatet, få höra hur mycket marknadsföringen kostat och räkna på mellanskillnaden.
Min förnimmelse är att vi bevittnar kyrkolivets sönderfall och få har några tankar om hur det ska bli efter pandemin. Neddragningarna ska fortgå. Nya syndare ska avslöjas – eller skrämmas att inte gå emot några rekommendationer och om de gör det se till att skydda sig mot medial uppmärksamhet. Folk ska hålla på med sina munskydd på ett sätt som säkrar eventuell virustillgång på deras händer när skyddet tas av. Det deprimerande att inte få träffa barn och barnbarn ska fortgå och det är deprimerande för alla som inser, att mycket nu kan vara sådant vi skulle kunna göra för sista gången i livet.
Kyrkolivet firas nu så, att ”gudstjänstgänget” vinner över församlingen med siffrorna 6-1. Om det fanns 16 gudstjänstfirare, som kom hyfsat flitigt (om än inte varje söndag) och vi tappar 40% av dem, hur många återstår? De som tappat sin lilla kyrkogångssed blir förstås inte kyrkofientliga. De blir vad som är värre: likgiltiga, ljumma. Frälsaren uppfattar fenomenet, men uppskattar det inte. (Upp 3:15-16) Om denna själafara har jag inte hört vår kyrkliga överhet säga något. Antje har varit upptagen av att be med alla andra religiösa och Modéus II upptagen av USA och att lägga kammarens bön på Facebook…