Jag tror mig ha förstått att av europeiska länder har svenska medier utmärkt sig genom sin idoga rapportering från presidentvalet i USA. Hur det kom sig att Sveriges journalister började mena att vi skulle vara den femtioförsta delstaten i Amerikas Förenta Stater finner jag vara en intressant egendomlighet. Nästan lika intressant som statstelevisionens utdragna valbevakning av ett val, som inte resulterat i något bestämt. Jag fann det hela löjeväckande. Finns det inte någon journalistisk självkänsla kvar i landet?
En annan egendomlighet var jag med om igår. Det skulle influensavaccineras på Vårdcentralen, men jag blev rädd. Jag såg folk kallas in en efter en, men ingen kom tillbaka. Alla spår leder in i rovdjurets grotta, men inga leder ut. Den som är helklassiker har vett att varsna faran och varna för den. Det gjorde jag upprepat. I ordnade hopar gick folk in i det okända. Jag också. När det fordomdags var allmän vaccination i Moheda höll vi till i Missionskyrkan och bjöds på kaffe av waldenströmarna. Nu var det inget kaffe. Jag kunde dock ta mig ut med livet i behåll.
När jag kom hem gick jag till läggen, som Mäster manat oss. Och därtill hörde jag regionpolitikern tala storslaget om konsten att hitta och hantera den s k smittan. Smittskyddsläkaren sa att siffrorna går på fel håll. Antal insjuknade i Covid-19 har ökat, ålder och skörhet är faktorer. 15% av alla prover som tas är positiva. Alla kommuner är drabbade ”mer eller mindre”, fick jag veta. Under tre veckor gäller allmänna lokala råd. Inte trängas inomhus, inte hänga på biblioteket, träna i andra former. Idrottsaktiviteter är en risk, det har jag trott länge. Särskilt för dem som är födda 2005 eller äldre. Och så ska jag undvika nära fysisk kontakt med dem jag inte bor ihop med. Fester, after work, personalfester och bröllop ska jag inte gå på.
Landshövdingen manade oss att ifrågasätta vårt eget beteende, om jag hörde rätt. Från och med idag är det 50-personers-begränsningen som gäller igen. Var och en ska vi vara mogna och sätta stopp på smittan. Det var budskapet. ”Nu gör vi det riktigt ordentligt den här gången”. Alla måste hjälpas åt… Jag vet inte vad som var mest nedslående, att höra vår överhet tala eller läsa i läggen om sådant jag varit med om i det kyrkliga. Det ena som det andra ter sig egendomligt och samverkanseffekten blev betydande. Detta som översåtarna får ur sig måste journalister sitta och lyssna på… Ibland, men inte alltid, är det synd om murvlarna.
Ytterligare en egendomlighet i tillvaron är att journalister tror på sina egna enkla slagordsmässiga sammanfattningar av komplicerade skeenden – och torgför dem oförtrutet. Kyrka-stat-förhållandet vilade på en övergångsbestämmelse i grundlagen och det var uppenbart att statsmakterna därmed pekat på att relationen var provisorisk och skulle upphöra. Underförstått: när det passade statsmakterna bäst. Olof Palme vågade år 1973 inte lägga fram den s k myrdalska beredningens förslag eftersom Fälldin och centern skramlade med att frågan kunde och skulle bli valfråga. Den statliga utredning som tillsatts 1958 och levererat resultatet tio år senare, ledde ingenvart. Den önskelista kyrkomötet 1968 presenterat, avfärdades också.
För att få till erforderliga reformer anmodade biskopsmötet ärkebiskop Olof Sundby att tillsätta en arbetsgrupp. Ett reformstopp var det stora hotet. Men de kyrkokommunala instanserna var inte med på tåget. 91% av kyrkokommunerna ville i remissvaren år 1970 ha statskyrkan kvar även om en majoritet av dessa förutsatte väsentliga reformer inom detta samband. Just det som staten inte ville… Det var en härva av svåra frågor att reda ut.
Kyrkomötet 1979 var avsett att bryta detta dödläge. Så blev det inte. Det skulle i stället bli kyrkliga reformer, tyckte kyrkomötet Detta var statsmakterna obenägna att satsa på. Beslutanderätten över kyrkliga frågor kunde inte föras över till Svenska kyrkan utan långtgående relationsförändringar.
Till den kyrkokommunala vulgärargumentationen hörde påståenden att vi som ville ha bort statskyrkosystmet menade, att med en fri kyrka skulle vi få en ”fri, levande, varm, aktiv, offensiv kyrka”. Vem utlovade det? Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson behövs. Minsta eftertanke säger att detta kan ingen utlova. Men de kyrkokommunala ville behålla folkbokföringen, som rök, och begravningsväsendet, kommunalt i Stockholm och Tranås. Lika pigga på att bygga kyrka i Norrliden, där jag var präst, var inte de kyrkokommunala. Inte heller på att bygga upp en missionerande kyrka. Det behövdes sannolikt inte, eftersom alla i Sverige redan var kristna genom medlemskap i Svenska kyrkan.
Egendomligt nog ser jag i kyrkomötesprotokollen att jag häpnadsväckande ofta haft helt rätt i mina analyser och förslag. ”Gå till läggen och hitta dina egna hjältedåd”, tänker jag uppmuntrande. Hela mitt liv och allt i mitt liv ska inte få styras av torsdagsdepressionerna.
Till egendomligheter i tiden hör förstås ceremoni för hedersmedaljer, den ceremoni som Uppsala kommuns medaljdelegation ordnar. Men inte i år. Ceremonin är inställd ”som en följd av rådande restriktioner för Covid-19”, som det heter. Vänta ett år! Men detta är inte det i egentlig mening egendomliga. Det egendomliga är att medalj delas ut till Tuulikki Koivunen Bylund. Detta skulle förstås mycket enkelt kunna uppfattas som en känga åt Eva i tider som dessa. Att Tuulikki varit biskop i Härnösand nämns i motiveringen till medaljen från Uppsala kommun:
”för att hon under en lång gärning inom Svenska kyrkan, som biskop i Härnösand och många år som präst och domprost i Uppsala, visat stor integritet och mod, bland annat då konstutställningen Ecce Homo visades i Domkyrkan och som pionjär som kvinna på mansdominerade poster.” Stackars Eva, som utsätts för påhopp av detta slag.
Ordensväsendet utmanar icke sällan löjet. Morsan fick Nordstierneorden. Hon bar tecknet på städrocken, för hon tyckte att denna gott kunde piffas upp lite och städning var så tråkigt. Tuulikki har statsrådet Ulvskog att tacka för sin lysande kyrkliga karriär. Denna karriär kan i all mening alltså betraktas som oförtjänt, men väl förlänad. Och på detta en kommunal medalj…
Jag toppar högen av egendomligheter med den välvokaliserade pastor Lööv Roos i Antjeborg. Få slår fyra vokaler och fyra konsonanter i namnet. Pastorn är mångreligiös i jobbet och ska nu för den digitala Torsdagsdepressionen förklara händelserna i Nice:
”Vad säger du om det som händer i Frankrike?
– Jag tror inte att den stora frågan gäller satirteckningarna och yttrandefriheten. Jag tror att deras laïcité (fransk princip som skiljer staten från religionen och vice versa, reds anm) sorgligt nog utvecklats i en nationalistisk, stigmatiserande och antimuslimsk riktning som skapar de allvarligaste spänningarna.”
Var inte det mest egendomliga hittills? Offret själv är skyldigt. Muslimerna är fridsamma. Laïcité är problemet. Ska gudsstaten återinföras, menar pastorn?