”Långvariga samarbetsproblem” i Härnösands stift. Mot beslutet att på något sätt bli kvitt biskopen reserverade sig domprosten. Han saknade en hel del underlag för beslutet och larmade förstås om att den gemensamma ansvarslinjen går förlorad när de förtroendevalda gör sig biskopen kvitt. Domprosten Nordin efterlyste också en barnkonsekvensanalys…
Ledamoten Gelfgren reserverade sig också. Han ville se en försoningsprocess. Men i sak är ställningen alltså 9-2. Ledamöterna i stiftsstyrelsens arbetsutskott är ”oerhört ledsna”. Eva Nordung Byström har ”på många sätt gjort en mycket god insats” och är uppenbart uppskattad av den stiftsstyrelse som vill att hon går.
Den 13 oktober utspelas nästa akt i dramat. Stiftsstyrelsen företräds då av vice ordföranden Kenneth Norberg, som fått rätt fria händer att förhandla om villkoren vid anställningens upphörande. Nås ingen överenskommelse har han uppdraget att verkställa uppsägningen ”och i övrigt vidta de åtgärder som föranleds av uppdraget.” Det är rätt kört för Eva. Biskopen har blivit lönearbetare. Den egentliga frågan är hur avgångsvederlaget ska fixas till.
Det är inte så lite patetiskt att följa debatterna. Biskoparna höll i det längsta käften. Per Eckerdal intervjuades. De illvilliga tydde detta som att Eckerdal skickas fram så att biskoparna inte ska hamna i Evas situation. Per Eckerdal förklarar Härnösands-frågan: ”Det är väldigt olyckligt att det utvecklat sig som det gjort, att konflikten hamnat i öppen dager. Det är sorgligt för hela Svenska kyrkan och skadar även hela kyrkan. Det är ett underkännande av alla parter.” Föredrar Per skumrask, som när komministrar ska ut utan att det märks eller förklaras? Kanske är det så. Det som inte syns, finns inte. Medelklassmoral är inte alltid så rolig och den ställer sig alltid på maktens sida. Vore det journalistiskt driv någonstädes, skulle utköpsfrågorna lyftas och biskoparna avkrävas besked om vad de egentligen tycker. Här är det tal om höga kostnader och ett icke obetydligt mänskligt lidande. Kanske Per Eckerdal skulle avhållit sig från att kommentera. Han tycks inte så medveten om de mångåriga svårigheterna i Härnösands stift. ”Jag blir förbryllad”, säger han. Visst. Utan spaning ingen aning! Fler principiella frågor kan lyftas fram:
Är det kört för den gemensamma ansvarslinjen? Talet om ”gemensam ansvarslinje” är nyspråk. Ansvaret är gemensamt mellan läroämbete och lekfolk, det är sant. Men ansvarslinjen är just därför dubbel. Det var detta som spelades bort 1982 och det var här Svenska Kyrkans Fria Synod kom till. Bilden, som skulle prånglas ut, var att synoden var ”kv*nn*pr*stf**ntl*g” och därmed kunde tankeverksamheten effektivt blockeras. Det var det gamla vanliga gnället de i synoden påstods komma med – och detta redan innan någon skälldes för att vara homofob. Audiatur et altera pars var annars den gamla kloka ordningen för frågors avgörande, den andra parten bör höras. Och nog hördes vi, men det vi sa ville ingen ta på allvar. Nu, en generation senare, hörs nya röster säga det som sades för mer än en generation sedan. Torsdagsdepressionen bär syn för sägen. Men vore det inte klädsamt att rekapitulera den grundläggande kritiken, den som ledde till synodens bildande. Samtiden är sannerligen onödig.
https://www.kyrkanstidning.se/debatt/ledare-gemensamt-uppdrag-med-olika-ansvar
Jag ska återkomma till biskopsmötets uttalande, tror jag. Biskopsmötet talar om biskopens ämbete som ett enhetens ämbete. Visst. Men med den korrupta valordning vi har i Svenska kyrkan är verkligheten en annan. Biskopen representerar kanske i egentlig mening inte hela stiftet och det demokratiska valet, dra den där om Rödluvan också. Biskoparna har själva underminerat biskopsämbetet, devalverat det. De lever en livsform där de aldrig får äta dåliga middagar och aldrig höra ett sant ord, som biskop Sven Silén på sin tid sammanfattade läget. Hade biskoparna varit enhetens agenter, hade knärediseringen av Svenska kyrkan för länge sedan stoppats.
Tills vidare kan ni läsa biskoparnas uttalande. De uttrycker deltagande ”inte minst” för kollegan. Men de andra då?
https://www.svenskakyrkan.se/nyheter/uttalande-av-svenska-kyrkans-biskopsmote-den-8-oktober-2020
Vi botaniserar vidare. Act-chefen, den gamle missionsförbundaren, Erik Lysén, vill samla resurser bättre för att kunna få mer Sida-pengar framöver. Act har fått vidkännas halverade anslag och får inget femårigt partnerskap med Sida. Act får också minskade kollektintäkter. 100 miljoner går Act back 2020-2022. Centralisering är modellen. Socialdemokraten Lars G Linder är ordförande. Han är en grå eminens i partiarbetet. Jag vet inte om ni litar på honom, jag vet inte ens om jag själv gör det. Vem är han? Var möter vi honom en vanlig söndagsförmiddag?
Jag tror att Act förlorat det som byggde Svenska Kyrkans Mission och Lutherhjälpen: kyrkfolksengagemanget. Det kanske beror på att kyrkfolket inte längre finns. Det finns arbetslag. Och till det kommer besökarna, men inte i egentlig mening en samling människor som blir och uppfattar sig vara en ansvarig församling. Saken illustrerades i söndagens televiserade gudstjänst där systrarna som läste text och agerade bredvid Karin Coxner var fallna efter församlingsutvecklaren, en anställd eller en konsult (jag vet inte riktigt). Men det lilla sammanhanget blir småttigt. Och folkkyrkan återgår till att bli en familjekyrka.
Talar vi pengar blir det förstås Skut-församlingarna och den granskning som utförts och hittills kostat 34 miljoner. Det verkar vara sanslöst mycket pengar för konstaterandet av sju återkommande brister i utlandsförsamlingarna. GDPR:s krav uppfylls inte, ser jag. Korrekt registrering hos myndigheterna saknas. Och en del annat smått och gott. Bristerna ska åtgärdas. Det lustigaste är det tidigare rätt kända förhållandet att glada sjömanspräster lagade efter läge Det kunde betyda att pengar som kom in från caféverksamheten redovisades som gåvor, inte som intäkter, och då betalades inte heller skatt. Lite Skut-fiffigt helt enkelt. Denna fiffighet, en bärande del av Skut-identiteten, var inte bara känd utan uppskattad. Skojfriska präster kunde åstadkomma en hel del, men tyckte kanske inte alltid att de behövde kolla regelverk. Det skojfriska kostar oss nu mångmiljonbelopp.
Jag läser Torsdagsdepressionen och tänker kring all den deprimerande informationen: ”Dom är inte riktigt kloka!” Det är en insikt som kommer ur djup vishet. Underlåtelsesynderna är kanske de värsta? Och de märkliga utspelen. Nu var Antje i Luleå för att förbereda Svenska kyrkans ursäkt till samerna. Denna ursäkt ska framföras i anslutning till kyrkomötets öppnande 2021. Nä, de är sannerligen inte kloka. Det är inte samerna jag syftar på utan Antjes flagellanttåg. Det blir säkert anslående.
När biskoparna ändå varit på tapeten:
Biskopen av Fulham fann en besvärlighet när han nu blivit biskop. ”Jag har ju alltid tyckt så illa om biskopar, att jag nu har svårt att se mig i spegeln.”