Jag letade efter något annat, men hamnade i tidskriften Vår Lösen 1939, hamnade och hamnade…, men likväl. Det gav mig en ny insikt att läsa Olof Lintons anmälan av Gustaf Auléns bok Spaningstjänst (SKDB Stockholm 1939). Det var nog inte riktigt så som det sagts mig tidigare. En studentgeneration kanske inte är längre än 4-7 år? Linton gör rent hus med omhuldade myter, tror jag. Det är, vad ni än tänker, alls inte ointressant.
Var det så med de ungkyrkliga, att de lämnade Uppsala för att bli församlingspräster (Björck till sist i Kalmar, Lutteman i Köping och Diakonistyrelsen, Lundgren i Ryssby etc – för att nu inte tala om de legendariska kvinnliga missionärerna som Ingeborg Wikander och i rörelsens utkant Ruth Nathorst! i Kina)? På plats i Uppsala fanns nya studenter, men det ungkyrkliga låg i tiden bakom. Frågorna fanns kvar och uppgörelserna med det gamla teologiska konceptet ledde i tidens längd (1930-tal) somliga vidare till kyrkligt förnyad teologi. I Lintons fall med avstamp i bibelvetenskapen/exegetiken. Hans avhandling Das Problem der Urkirche in der neueren Forschung (1932) blev epokgörande.
Olof Linton (1898-1980) blev professor i Köpenhamn år 1949.
Jag överraskades och fascinerades alltså av ett par sidor som Olof Linton skrev. Jag tror det finns många skäl att återge ett längre avsnitt från artikeln Spaningstjänst, Vår Lösen 1939 s 486-491, citatet från s 489-490 och hoppas att ni står ut. Jag har styckeindelat för läsbarhetens skull:
Enligt Aulén synes redan vid denna tid [nyåret 1914] en vändning kommit från resignation och reträtt till hoppfull tro och framåtanda i teologernas led. Jag vill inte helt förneka detta. Men då jag kom till Upsala 4 år efter det Aulén lämnat staden, fanns mycket litet av tro och framåtanda. Vad förf. säger om den tid, då han kom till Upsala, kunde jag delvis säga om den tid då jag kom dit.
Teologerna hade svårt att hävda sig och voro flerstädes halvt bannlysta från universitetets gemenskap. Den ungkykyrkliga väckelsen hörde vi nog talas om som en förgången sagotid, men märkte ytterst litet därav. Oupphörligt hörde vi den mystiska formeln: ”Alltså arbeta vi vidare!” men de äldre som nyttjade formeln trodde att vi skulle veta av oss själva, vad det var man arbetade vidare på. Någon förklaring gavs icke. Vi hade inte Söderblom som lärare, och Billing förstodo vi mycket endels.
För oss var problemet om traditionalism och historisk-kritisk forskning alltjämt brännande. Att frågan skulle vara ”löst” hade vi ingen aning om. ”Idealismen” var icke död. Om Boström hörde vi ytterst litet men desto mera om Viktor Rydberg och – framför allt – om Pontus Wikner, fast vi knappast trodde, att de hade lösningen på våra problem. Hade vi reda på att även den nya teologien kunde utvinna religiösa värden, var det väl framför allt den nya synen på profetismen vi tänkte på, ty där mötte vi något nytt, som inte var väsentligen negativt. Eljest voro vi synnerligen desorienterade och varken teologiskt eller kyrkligt fasta. Den ”liberala” teologien var för oss inte ”övervunnen”, varken teologiskt eller religiöst. Den gick tvärtom framåt. Och alltjämt läste vi mest tyska läroböcker.
Vad som i Auléns framställning ter sig som efter varandra följande ”epoker” tedde sig för oss som samtidigt kämpande idéströmningar. Tiden omkring 1920 var ju åter en de stora debatternas tid. Framtiden tycktes i väsentlig mån tillhörde den ”liberala” teologien. Att denna inte var fullkomlig, visste vi väl, men något bättre kände vi knappast. Vi visste nog att det fanns något som hette ”Upsalateologi”, men påstod någon av nybegynnarna att han verkligen förstod Billing, blev det snarast bedömt som snobberi.
Detta kan kanske synas vara en onödigt dyster framställning. Men jag tror att vi kände det ungefär så, många. Vi levde ännu i krisen, inte efter den.
Orkade ni med det långa citatet utan att fastna i de idealistiska och liberalteologiska namn Olof Linton återger, är det ett stämningsläge som beskrivs. Den välmenande liberala teologin hade föga att erbjuda den blivande församlingsprästen. ”Liberal” betydde att teologin skulle befrias och problemet var nog att den skulle befrias från sina grundvalar. Gunnar Rosendal i Osby gjorde upp med den liberalteologi han fostrats i och lanserade år 1935 ”Kyrklig förnyelse” inte bara som slagord utan som arbetsprogram. Detta var ett pastoralt program, men det gick hand i hand med de nyupptäckter om Kyrkan som gjordes vid fakulteterna. Det ska nog också påpekas, att just Gustaf Aulén ägnat sig åt kyrkotanken tidigt. Han stampade av i det fromma kyrkoliv han sett i Kalmar-stiftet och det blev boken Till belysning av den lutherska kyrkoidén (Uppsala 1912), Något sådant ägnade sig inte tyska teologer åt. De hade inte tid och kunde bara gratulera till att det fanns tid till sådant i Sverige…
Vi lever också i krisen, samma kris antar jag, en kris när det handlar om vad Kyrkan är och vilken uppgift hon har. Jag hör till dem som menar att den kyrkliga förnyelsens program är motmedel mot krisen. Detta program har den härskande klassen i Svenska kyrkan omsorgsfullt velat eliminera. Så ser det ut som det gör också. Men det skadar inte att se krisen i dess längd, den har firat sina hundra år och den har resulterat i ett kyrkoliv som skulle tett sig helt främmande för både Gustaf Aulén och Olof Linton. Och fler med dem…