Vår tid är nu

Vår tid är medeltiden lik, läste jag någonstans. Då var det en sammanhållen och sammanhållande tankefigur som styrde, nämligen den kristna tron. Den var själva normaliteten och den upprätthölls ideologiskt och juridiskt. Alla visste vad de skulle tro och tänka – egentligen utan att behöva tänka. Bara avvikarna, en kättare i Gottsunda till exempel, behövde malträteras. Där det fanns folk i tillräcklig mängd, fanns också en kyrka med präst av kött och blod som man kunde tala med och prästen såg till att det var kyrkoliv söndag som vardag. Så etablerat var det att begreppet ”församling” blev namnet på – ett territorium. Stiften organiserade geografin kyrkligt! Kanske alla inte hade pejl på allt i teologin men Fadern och Sonen och den helige Ande var den kända treenigheten.

Vår tid är mer ideologiskt tillrättalagd och kontrollerad än medeltiden. En ny tankefigur har dock ersatt den kristna tron och den upprätthålls självklart med alla medel. Den är ateistisk. Den tro som byggt Europa är avskriven. Den treenighet som återstår oss är ”Nietzsche, Heidegger och Derrida” och resultatet själva nihilismen. 

Nu är denna nihilism alls inte ”intet”, den är ”alltet” och intigheten är allomfattande. I själva meningslösheten måste mening skapas och detta är de kränktas främsta sysselsättning; avgränsningen mot allt som kan definieras som ont eller orent. Rädslan är grundläggande och den underhålls medialt när sjukdom, hot och katastrofer på skilda plan exponeras. Covid-19 blir möjligheternas åkomma medialt sett och statstelevisionen tycks toppa med lite sjukdom varje afton. Finessen är att få av oss egentligen kan bedöma det vi får oss itutat. Ordet är verkligen ”itutat”. 

Tanken att vi skulle sitta i en mer resolut fångenskap än människorna under den mörka medeltiden måste överraska många. De tänker sig upplysta. Medeltidens människor skulle dock undra hur vi kan vara upplysta när vi missat själva Ljuset. De skulle inte förstå hur det kunnat gå till, allra minst som det fortfarande finns information att tillgå i Den Heliga Skrift. Satan skapar om sig till ljusets ängel (2 Kor 11:14), det är väl ett problem? Grundhållningen är att vi ser ljus i Guds ljus (Ps 36:9) och att detta ljus lyser i mörkret (2 Petr 1:19). Då blir det intressant att dessa informationsbärare i just den kultur vi lever i tystas. Det går inte att argumentera med bibelord och mena, att de förklarar våra sammanhang. Samma sak – lika illa  – om någon skulle få för sig att anföra Jesus som auktoritet. Det går inte i världen. Det går inte ens i en kyrklig diskussion…

Jag har inte gjort en ordentlig undersökning, men den borde gå att göra. I ungkyrkorörelsens program hörde att tala om andemakternas kamp.  Så kunde JA Eklund, Manfred Björkqvist och Gustaf Aulén tala. Det var verkligen två andemakter som stod emot varandra och det gällde för de kyrkokristna att vara medvetna om detta. Jag kollade Vår Lösen 1939, där finns tanken med. Det kan man förstå. Men, det är min fråga, när upphörde talet om de två andemakterna i kyrkan och varför? Var det efter våren år 1945?

Kanske ska det sägas ha varit förvirrat och att föga gjordes i det kyrkliga när samhället medvetet gjordes om. De kyrkliga ledarna hade svårt att orientera sig. Det kan man förstå. Vardagslivets små problem och övergripande arbetsuppgifter ger en brist på tid för eftertanke och analyser – alltså brist på insikter. Framtiden försäkras genom fromma fraser. Vad som sker i det som synes ske, blir i samtiden ogripbart. Endast i efterhand kan någon analysera och en häpen läsekrets ta sig för pannan. Så är det väl med Arpis och Wyndhamns bok Genusdoktrinen och så med Johan Lundbergs När Postmodernismen kom till Sverige, som jag inte läst ännu. Den bistra insikten är sannolikt den att Svenska kyrkan påverkats liksom i smyg och de flesta fattat nada av de ideologiska förskjutningarna för de har skett i små steg. Och vad skulle gå att göra av dessa insikter om de skulle omsättas i vanligt församlingsliv? – kan man undra!

Kulturkamp talades det också om. Då behöver vi se att det verkligen makter som står emot varandra. Är inte vårt informationssamhälle så skapat att det påverkar oss i allt och vi får allt svårare att se gränslinjerna? Livsåskådningspaketet kommer till oss vår bön förutan. Vi får i nyhetsförmedlingen besked om vad som hänt, hur vi ska förstå det och vad vi ska tycka om det. Det är totalitärt och vår tid är makternas tid eller Vredens tid. Det tycks inte besvära oss särskilt mycket? Det kyrkliga livet etablerar sig som ett reservat och vilken sorts reservat och vilka de bärande värderingarna i detta reservat är, brukar de olika församlingsbladen ge besked om. Det enkla testet är att leta efter namnet ”Jesus” i bladen. Det är inte säkert att han nämns i all den omställning som pågår och all den relevans som uppvisas. Jag kan fascineras av denna lakun, kanske begriplig just i vår nihilistiska tid.