”Läs inte böcker, läs uppsatser och artiklar!”, sa professor Bengt Hägglund. Och då är världen så vist ordnad, att arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelses årsskrift just kommit. Markus Hagberg har redigerat boken Kyrka här och nu. (Artos 2020) Den ger en mängd material att fundera över. Precis så ska det vara i det kyrkliga samtalet.
Det mesta är inte slätkammat. På 1950-talet hade en antologi som denna introducerats på studiekonvent för präster. Den gemenskapsformen praktiseras sällan numera. För den delen är inte boken främst till för präster. Här är artiklar för det lekfolk som bär Kyrkan.
Svante Nordin analyserar ”populismen” och Lars B. Stenström skär upp den kyrkliga verkligheten. Anna Greek tar sig an manligt/kvinnligt, Niklas Adell grundläggande församlingsbyggesfrågor (I verklig mening, inte fastighetsinnehav). Anders Rönnblom blir sanslöst rolig/allvarlig när han skriver om det andliga svamlet. Allt annat att förtiga. Eller inte? Eva Danielsson ger tidsbilder/inblickar, som illustrerar (och roar).
Prosten R går pedagogiskt igenom Apostlagärningarna. Den genomgången skulle jag sno rakt av om jag var församlingspräst och ville lära församlingen något värdefullt.
Lite inblickar i hur den inomkyrkliga enhetsdiskussionen gick till (eller inte) kan man läsa hos Göran Beijer och mig. De som nästa jämna gång fyller 80 eller 90 redovisar. Läs och fundera. Men i boken redovisar Christian Braw den tidiga kyrkliga förnyelsen. Det var unga entusiastiska präster som för mer än hundra år sedan reste på kyrklig upptäcktsfärd i England.
Den kyrkliga förnyelsen har ett socialetiskt perspektiv; gudstjänstens konsekvens. Dr F belyser uppslagsrikt. Jag överraskades över hur hans text fungerar som brygga till Gert Nilssons nyutkomna Socialetik i Svenska kyrkan under 1900-talet. (Artos 2020)
Uppbragt ligger jag i min sjukhussäng. I boken redovisas frågorna, men jag är inte dum. Jag ser mekanismerna. Viktiga frågor – men det finns ett ”vi” och ett ”dom” och ”dom” är de dumma högkyrkliga. De har föga att bidra med. Vi är ju själva ack så progressiva. Ni vet, en öppen kyrka för alla, men en där de bortdefinierade är tydligt identifierade. Jaja. Samtiden är onödig. Läs dr F! Och Nilssons bok, ni som roas av färden i världen och tingen däri.
Antje fikar på twitter i dag. Mycket blir bara dummare i tider som dessa. Men jag förstår henne. -5.5% är nedgången vad gäller gudstjänststatistik 2018-2019. Vad ska Antje säga, vad ska hon göra? Kaffe och bulle gör henne glad… Och då tar vi lite reformert teologi i kaffet och fortsätter låtsa oss begåvade, huvade.
Jag återkommer till statistiken. Jag trodde den skulle vara det stora ämnet denna vecka, men icke. Det säger något. Vill vi verkligen veta vad det säger?