Prästfrun KP är sannerligen inte PK, det ska ni veta. Så har hon också ett eget yrke, förtroendeuppdrag och tre vuxna barn. Prästfrun när i dagar som dessa tanken, att en mängd präster tycker att det är rätt skönt med inställda gudstjänster. Då slipper de att söndag efter söndag med egna ögon se det yttersta beviset på det kyrkliga misslyckandet. I stället kan de gestalta relevansen genom att ägna församlingens resurser åt matdistribution och så – med enkelriktad kommunikation – streama. De kan plötsligt känna att det de gör inte är ett avslöjat misslyckande.
På sitt sätt är det konstigt att just det enkelriktade mediala har blivit så populärt, kan en gammal präst tycka, en som ägnat sig åt att undvika just detta enkelriktade i församlingsbygget. ”Tiderna förändras” och det är inte mycket att säga om. ”Och vi med dem”. Detta senare förhållande är det dock mycket att säga om.
Konsekvenserna inser några. Vi tappar de äldsta, de som varit styloi, stöttepelare i församlingen. Några har ställt om i den meningen att de dött. Det går till så. Ett antal av dem har dött av Covid-19, men de flesta av annat. Och några kommer nog att tycka att det kan vara nog nu om de inte får träffa familj, barnbarn, släkt och vänner. Människan är människans glädje och utan denna glädje finns risken att livet ligger bakom och människor blir mätta på år. Det är på allvar nu i det kyrkliga. Det kyrkliga misslyckandet har somliga av oss talat om i årtionden. Det har inte varit populärt. Nu avslöjas verkligheten. Nu ser vi hur illa det är.
Vilka nya kommer, när de gamla försvinner ut i marginalen? Kommer de i fysisk mening? Några kanske tittar på streamade inslag, men det undrar jag rätt mycket över. Vem sätter sig i den sköna sommaren och tittar i dator eller telefon på vad som producerats? Andra?
Pastoralchefen i Växjö tycker att det är en konstig situation att fira gudstjänst i en tom kyrka. ”Med blick in i kameran försöker vi nå fram med värme i blick och ord. Det är positivt att vi kan nå andra människor än de som kan och vill komma till kyrkan på bestämda tider och jag har fått flera tack och fina hälsningar från församlingsbor”. Jag tror inte jag behöver kommentera eller ta ut satsdelar, inte ens analysera själva skådespeleriet.
Domprosten, den gamle dubbelt upp organiserade kv*nn*pr*stm*tst*n*r*n, säger: ”Jag tror att vi kan använda oss av streaming även när vi inte måste för då kan vi nå fler. Jag tror att det är värt att överväga även om det innebär en viss investering.” Inga kommentarer, inga kommentarer på grund av temporär iråkad helgelse hos dagsländaren. Jag har citerat Trovärdigt nr 4 år 2020, en tidning från Svenska kyrkan i Växjö
Nu måste den småländska frågan om pengar, ”en viss investering”, ställas. Om det blir sämre tider, och det blir det, med ekonomiskt tapp och skrämmande hög arbetslöshet, måste pengar fram. Detta kommer att visa sig för Svenska kyrkans ekonomer och när de har sett, måste de förtroendevalda hantera budgetarbetet. Ska streamingtjänsterna läggas under betalvägg? Lika för medlemmar och icke-medlemmar? Eller ska möjligheten att få se de lokalproducerade inläggen vara en medlemsförmån? Ska annat sparas på för att möjliggöra ett digitalt kyrkoliv med värme i blick och ord – men föga mer?
Ingen vet nu hur mycket pengar som kommer att försvinna från den kyrkliga ekonomin de närmaste åren. i Växjö är det ett tiotal fastanställda som jobbar med att handla matvaror och receptfria mediciner till dem som är 70+. Röda Korset har fyra anställda och två praktikanter. Och så är det ”väldigt många” volontärer. Naturligtvis får allmänheten veta att församlingspedagogen har gett många hjälp – ”det kändes väldigt fint att kunna hjälpa till.” I Svenska kyrkan vet den vänstra handen vad den andra gör, kan Frälsaren själv konstatera, han som hade någon synpunkt på saken – men det var för länge sedan. (Mt 6:3)
Hur många fastanställda måste varslas i slutet av år 2020 därför att pengarna inte räcker längre? Medlemskap i Svenska kyrkan ter sig som ett dyrt nöje, särskilt om medlemskapet inte utnyttjas till fullo eller ens till en bråkdel. Och varför ska folk betala för varudistribution, den som en uppsättning av stormarknaderna faktiskt anställt folk för? Eller kan anställa?
Den besvärande frågan vad jag är beredd att betala för, är en sakfråga, inte en samvetsfråga. När omsorgskyrkan är i full gärning, vad är det då som inte hinns med? Jag funderar verkligen.
Säger jag: ”Jag är kristen för det är så terapeutiskt och därför värt varenda krona att vara kristen.” Det tror jag inte. Det terapeutiska levereras lika väl på ett puttinuttigt sätt i tv:s nyhetssändningar, soffprogram, genom självhjälpsböcker i återkommande i tidnings- och tidskriftsartiklar. Hobbyterapeuterna är många. Legio.
Jag tror, att den som vill satsa i framtiden gör det därför att kristen tro är något att satsa på. ”Jag är kristen för jag nöjer mig inte med något mindre än Verkligheten själv.” Den väckelsen är möjlig. Det mesta talar för att den går den terapeutiska Svenska kyrkan förbi och landar i det romersk-katolska och det pentekostala. Eller blir en ”religiös” väckelse genom ”den irreligiösa Religionen”. – bortom sanningsfrågor och utan förbindelse med Uppenbarelsen. Det har sina obemärkta eller självklara risker med sig, när kyrkosystemen gör något annat än vad Kyrkan kallas att göra.
Jag hade tänkt citera kardinal Borromeo och beskriva hur präster i pestens tid – och andra farofyllda tider – med risk för eget liv – såg till att fira mässa med och för folket. De evangeliska på samma sätt, om någon vill bråka. Jag kanske kan återkomma till detta. Men jag hittade en rapp replik av Steven Bullivant att lägga på minne. Den är på det engelska språket, men bra för det:
Ours, of course, is an incarnate God. And just as Christ himself was “no bodiless phantom,” so too the Body of Christ today cannot subsist in a wholly virtual manner. This is also why, of course, livestreamed Masses can never replace (for those able) turning up in person. (And if you have to ask why, the next time a friend invites you to their birthday party or wedding, try answering “No thanks, but I’ll watch the livestream if there is one; it’s basically the same thing.”) Ultimately, the Church’s successes or failures on the digital continent won’t be measured in Facebook shares, Twitter retweets, or TikTok . . . well, whatever it is that people do on TikTok. Instead, it will chiefly be measured, as it ever was, by the numbers of beaming, shiny-foreheaded new Catholics walking out of our churches and into the real Second Life.
Om Svenska kyrkan inte vill se nya hängivna kyrkokristna, som det lyser om därför att de vet vad de tror, nåväl, vi lever i ett på papperet fritt land och väljer fritt väg. Jag säger dock: Präster, vakna! Präster, våga! Kanske var det för tider som dessa som Gud kallade er att bli präster. Gör vad ni ska.