En bokslända! Jag odlar tanken att kyrkokristna läser böcker och för samtal med varandra om sådant de läst. Sommaren kan ge regndagar eller solskensdagar, alla är läsdagar. Sen ”rings vi vid”. Han sa så, lekmannen Erik Petrén, för att ge synpunkter både om ditt och om datt.
Varför inte pröva perspektiven på de samtida krigen och den undermåliga nyhetsförmedlingen från Mellanöstern? Jag har under de 56 år sedan jag kom till Israel första gången haft problem med att uppfatta israelerna som imperialister. Oftast har jag gripits av hopplöshetens ande: hur ska det någonsin kunna bli fred här? Staten Israel tycker frimicklare utan vidare ska identifieras med ”Guds folk Israel”. Det tycker jag inte är så självklart. Att landet är det område där det judiska folkets historia utspelats, och som jag utan vidare kan kalla ”Det heliga landet”, är uppenbart. Att den demokratiska staten Israel är något annat än de omgivande staterna håller jag också före. Här kan kritik mot statstledningen föras fram, Haaretz är typexempel. Den hållning som beskrivs genom det roliga exemplet ”där två judar möts, finns det tre uppfattningar”, rymmer en sanning att ta vara på. Men att leva i ockuperat område är en prövning och när IDF förstör palestinska bönders olivodlingar är mina sympatier självklart på böndernas sida. Detta är barbari och inget annat, övervåld mot värnlösa.
Slavoj Žižek är slovensk filosof. På bokmässan i Frankfurt år 2023 höll han en föreläsning där han manade till om inte förståelse men väl till kännedom om bakgrunden till konflikten. Boken Nollpunkten (Fri Tanke, Stockholm 2026) handlar om nödvändigheten att retrirera för att börja om från början. Nog skulle präster kunna förstå detta som botens väg, omstarten? Vi kanske tydligare skulle börja hantera söndagarna som nollpunkter och förkunna, att vi inte i första hand behöver förstå varför vi handlar som vi gör, men ha kännedom om saken. Det vore att på lära teologi av Slavoj Žižek, som skulle bli hälsosamt förvånad – för detta kunde han nog inte riktigt tänka sig. Tror jag.
Jag fördjupar mig inte i beskrivningen av tillstånden i världen. Žižeks poäng på bokmässan skulle väl alla som hör till Bokens folk kunna fatta: ”Vi måste läsa böcker för att få situationen klar för oss – det är fortfarande litteraturen som bättre än något annat medium uppenbarar den djupa tvetydigheten och komplexiteten i vår belägenhet. ( Nollpunkten, s 235) Inga tankar är så fria som när vi tänker tillsammans, samtidens filosofer, heliga gestalter och Kyrkans teologer tiderna igenom och vi.
Anders Nygrens banbrytande tvåbandsverk om den kristna kärlekstanken genom tiderna, Eros och Agape, har kommit i nyutgåva på Artos förlag med förord av Joseph Sverker och en introduktion av Susanne Wigorts Yngvesson. Varför ge ut boken på nytt? Susanne medger att boken kritiserats för att vara schematisk, men håller fram att Nygren ger ”en synnerligen innehållsrik idéhistorisk analys”, hans betoning av det teocentriska agapemotivet kan ”inspirera till konstruktiva etiska och politiska analyser” och hos Nygren finns lärdomar att hämta ”utifrån hans vetenskapliga metod och argument om värdeindifferens”. (a s 24) Jag beslöt mig för att som rent nöje gå igenom några årgångar av Svensk Teologisk Kvarlalskrift. De kunde, grabbarna! Om inte annat än som reklam kunde Susanne ha nämnt Nygrens Mening och metod, Prolegomena till en vetenskaplig religionsfilosofi och vetenskaplig teologi, (Åbo 1982). Den kom på engelska först, Meaning and Method, men då köpte jag den inte. Kassan var skral och annat prioriterades.
Frågan är om vi inte bättre förstår Anders Nygren om vi ser honom i hans sammanhang, dvs när han som församlingspräst satt på kammaren och skrev lic-avhandling och doktorsavhandling? Miljön var kyrklig och det var i denna miljö han ställde vetenskapliga frågor om både filosofi och teologi. I en mening var han solitären mer än kamraten på seminerier. Nygren ska inte skrivas av. Jag säger som Gustaf Wingren: ”Det finns tvärtom just nu skäl att fortsätta med studiet av Nygren och på nytt diskutera hans teser.” (Wingren, Tolken som tiger, Gummessons, Stockholm 1981, s 181, not 5). Susanne menar att Nygren blir ett nyttigt instrument för att granska teologins sanningsanspråk för dels ”en förstenad konservatism” (vad nu det är? DS), ”dels en ny slags liberalteologisk relativism där inte sällan ideologiska preferenser ges företräde framför en mer eftersträvansvärd neutral analys”. (Eros och Agape, (introduktionen, s 25). Jag tror jag fattar finessen i kråksången.
Som alla för uppvigling dömda förmår jag uppskatta sanningssägare och komplikatörer, vackert ord! Följer jag Slavoj Žižek är det just sådana vi ska vara rädda om. Karl-Olov Arnstberg har skrivit boken Den dysfunktionella demokratin (Karneval förlag, Stockholm 2026). Jag hamnar alltså i folkskolan hos magister Nils Rubin i Moheda, som envetet drev grundsatsen, att demokratin förutsätter bildade medborgare som inte går på vilka patentare som helst. Nils Rubin hade förstås helt klart för sig vad som hänt år 1933-1945 för 1945 var då bara 15 år tidigare. Jag tror att han utan vidare hållit med professor Arnstberg som menar, att ”demokratins allvarligaste problem är att de politiska partierna inte premierar starka och egensinniga politiker”. (aa s 43)
Professorn definierar tre dråpslag mot den svenska demokratin. Kommunsammanslagningen år 1971 när vi försågs med proffspolitiker. 90% av den tidigare sortens politiker rationaliserades bort och de politiska ungdomsförbunden blev startramper för politiska karriärer. ”Politikens rotsystem övergick från att vara erfarenhetsbaserat till att bli ideologibaserat.” (aa s 299) Till det kom att de politiska partierna år 1965 beviljade sig själva statlig finansiering. ”Demokrati måste få kosta” löd slagordet som vi vet. Arnstberg lägger till en tredje omständighet. Politikerna behövde efter år 1975 inte relatera till folket, ”svenskarna”, för folket bestod numera av alla möjliga människor, ofta med rötter i helt andra styrelseskick, kulturer och religioner”. (aa s 300) Ett valår skulle Arnstbergs bok läsas och diskuteras, inte förtigas. Som sagt: vi som är dömda för brottet uppvigling har ett ansvar att fortsätta säga fördömda sanningar. Och säga emot, dvs som min rätt nära vän Jan brukade säga: ”resonera förnuftigt”.
Kallistos Wares klassiker Jesusbönen har kommit i nyutgåva. ”Det är omöjligt att förvandla världen om vi inte först själva har genomgått en inre förvandling genom bönen.” (Jesusbönen, Artos 2026 , s 68) Jesusbönen är en sak, temat i boken förstås. Men egentligen är denna lilla bok en böneskola. I en folkkyrka värld namnet hade denna bok tryckts i 250 000 exemplar och funnits för gratisutdelning i alla församlingar – i medvetande om att folk ber, men kanske inte ber så väl. Nu förstår ni att jag är folkkyrklig på djupet. Jag tror att Kyrkan förvaltar något – just det ! – som folk längtar efter. Uppträd som om folk är lite frommare än vad det är, så blir folket lite frommare än vad det är. Nå, om församlingen satsar 15 000:- för att kvickt få 100 ex av boken för utdelning i församlingen inför sommaren, vad är det att bråka om? För siffran 15 000 hålls vi med en kyrkoherde under fyra (4) dagar om jag räknat rätt (kyrkoherdens lön inkl sociala avgifter) varav kyrkoherden kanske till och med är ledig två. Sett till siffrorna, vad ger församlingen mest av andlig styrka då? Beställ! Eller tryck på!
