Det handlar om defintioner, förstås. Definitioner kan vi använda för att slippa tänka själva. Det är inte alls konstigt. Alltså var det roligt att kombinera en definition med tarvlig humor. SVK kunde förkortas SVEK. Det var roligt på sitt sätt. Det tyckte inte jag på något sätt. Jag håller svenska kyrkan högre än att låta henne definieras av kyrkopolitiska svek. Jag är blöthjärtad och vill egentligen inte se Svenska kyrkan i hennes förnedring. Jag vet ju vad denna Kyrka ville vara och var: den katolska Kyrkan i Sverige, men vad ska en åldrad söndagsskolgosse göra? De romerska katolikerna, många fd svenskkyrkliga, blir arga om det påpekas att katolicitet i Europa förutsätter stabil närvaro under den kristna historien. När den inte finns, är katoliciteten stympad, en idé, inte levd verklighet. Katolsk i denna mening kan den romersk-katolska kyrkan inte bli på länge än – om någonsin? Den här sortens importkatolicism vill inte medge, att det finns en gammal god inkulturerad katolsk tro i Svenska kyrkan. Svenska kyrkan är den katolska Kyrkan i Sverige. Sug på den!
Å andra sidan finns det ett uppenbart svek av det katolska arvet. Ett bestämt mönster återupprepas i ett bestämt mönster! För att bli katoliciteten kvitt – om än detta svek klär upp sig i liturgiska paltor – ta frågan om ämbetet och ta frågan äktenskapet – så ser ni samma mönster och samma elände. Det mesta påminner om hur ideologiska våldsverkare agerade under trettiotalet. Chamberlain var from och fin, kunde citera fraser från The Evensong, men begrep sig inte på Ondskan. För honom var det ”fred” som gällde. Det blev som det blev. Churchill såg detta i tid och blev självfallet utmålad som ett blodtörstigt monster. Varför finns det fromhet som inte kan förstå vad Själafienden håller på med?
Är det prästgårdsfasonerna från förr som sitter i och styr vad som överhuvudtaget kan uppfattas? En idyll, som inte ska störas av världens larm, och där sommarens eftermiddagskaffe dricks i bersån? Men världen tar sig in i kyrkosystemen och ställer till det utan att snälla präster förmår förstå vad som har hänt, händer och kommer att hända.
Jag tror att det är så – eller: jag fruktar att det är så. Det kan bero på min iråkade brist på helgelse, jag medger det. Det kan också vara så att jag lider av profetisk klarsyn, inser att det finns kyrkopolitiska agendor och att våra Pluss, ärans kvinnor och män, idogt ska hitta lösningar på problem, som de egentligen inte kan förstå och därför aldrig lösa.
När löftesbrotten blir uppenbara måste de likväl bortförklaras . Så illa som det är, får det självfallet inte vara. Detta ger ett våldsamt övertag för de politiska partiernas hejdukar, fostrade som de är i politiskt kannstöperi från ungdomsförbundens fraktionsstrider och från det politiska fulspelet. Kombinera detta politiska och kyrkopolitiska med god fostran, där man ska sitta stilla i båten med oförmåga att tala sanning; inövad oförmåga, ofta praktiserad. Den kyrkliga kulturen står sig slätt mot politisk makt. Trots all bibelläsning, som borde lära något annat!
Tror ni jag ska komma att dragande med Adolf Hitler nu? Det ligger väl i farans riktning. Var skulle faran annars ligga? Det exempel vi inte talar om är förstås Deutsche Christen. Den begåvade och beläste danske teologen Jørgen Glenthøj sa mig en gång, att ”här har vi exemplet på den framtid som väntar”. Han gav litteraturhänvisningar. Jag läste på och insåg att Jørgen hade rätt. Det fanns uppburna kristna, som inte kunde genomskåda det nya totalitära. Därför spelade de med. De fick uppskattning och det hade de, om konceptet lyckats, fått ha i tusen år – om det inte gått dem så illa som några av makthavarna tänkte: först judarna, sen de kristna. För då hade det varit kört för de kristna – både de av klar bekännelse och de med mer oklar också. De finkristna hade bara klarat sig lite längre tid, kan jag förmoda. Det är det hela.
De finkristnas självbild kanske borde analyseras? Inte bara detta att prästbarnen där i prästgården aldrig fick se sin pappa komma hem från arbetet, ta unikaboxen från cykelns pakethållare, ta av sig blåstället och klä sig för kväll med familjen. Jag anknyter nu till Gustaf Wingrens analys av prästgårdslivet. Men vad gör det med de finkristna, de som alltid möter uppskattning? Min vän friherrinnan Marika Markovits, Pluss i Linköping, var hos mina vänner frimurarna och förklarade att hon var ”andlig ledare” för 450 000 personer. 450 000! I denna föreställningsvärld tycks allt möjligt vara möjligt! Jag lämnar osagt om det är frimurarnas värld eller Marikas jag syftar på! Och hon, så friherrinna hon är, har inte bott i slott eller prästgård. Wingren kanske ändå hade en liten poäng – en liten?
Jag läste Örjan Lundqvist i Svensk Kyrkotidning (SKT nr 1-2/1982, s 11). Han och biskopen J.A.T. Robinson vill ha ”en gudstjänst där dop, konfirmation och nattvard firas i en enda liturgisk enhet som i fornkyrkan. En sådan gudstjänst kan vara full av liv och skönhet, med processioner och ljus, om liturgisk känsla och stil finns hos präst och församling. Så väl om då predikan ger människor ett klart uttryck av att det finns en kritisk kristendom som kan förena sig med klassisk kult och rit!”
Sånt har jag aldrig gått på. Motsatsställningen är falsk. Äktkristendom som liturgi är klassisk kristendom! Lundqvist skulle väl kunna vara nöjd när han ser det liturgiska livet i det svenskkyrkliga, men? Jag menar att den kristna trons kritik skulle vara en religionskritik/kritik av samtidens ideologier och hopsvarvade religioner byggda på känsloliv. Här är en motsättning inom den gamla högkyrkligheten, för det finns en Kyrklig Förnyelse som inte excellererar i dogmatisk oklarhet. Tvärtom! Den vet vad den tror. Sydsvensk fromhet mot Mellankyklig/Mälardalskyrklig!
Alltså bläddrar jag förtjust i Osby Församlings Gåvo- och Krönikebok II, 1952-1962. (Artos 2026). Den kom i postlådan i går. Jag sökte dr Björn Fyrlund för att ge mitt erkännande för ett stort arbete, som jag hade – om inte i min hand så dock i mitt knä. 563 sidor. PostNord hade inte levererat boken till honom i dag! Men till norra Öland hade den hittat vägen. Ljuset kommer från öster! Jag framförde en förmodan att hans dotter Ida i samma postnummerområde kunde ha fått sitt exemplar så att den personliga oförsynheten mot honom skulle kännas än mer personlig. Vi kallar detta ”brutalsjälavård”.
Ljuset kommer också från Osby. Oloph Bexell påpekar i sin introduktion, att f Gunnar skrivit en krönika, inte en dagbok. Genomsnittet i högmässan i Osby var 268 och året var 1954, ett stridens år med ”nunnevigning”. Trots allt stridande, eller tack vare, är f Gunnar glad och tacksam.”Gud vare tack för detta stora, rika, färgstarka år. Amen.” (aa s 89)
I detta andra band möter kyrkomötena 1957 (”nej”) och 1958 (”ja”). F Gunnars reaktioner är av stort intresse, somligt förstår han, annat inte. Det är två väsensskilda system som står emot varandra, detta ser hedningarna och somliga kyrkokristna – men inte alla. Ju högre upp de befinner sig, desto mindre ser och förstår de. Citera mig gärna!
Skaffa böckerna, mycket pang för pengarna!
Eller på enkelt latin: Tolle, lege!