Jag tänker på diakonissorna, som uppfattade att de gick med bud om liv bland smärtorna och nöden. ”Alltid redobogna” som det hette. ”Fanjunkare i Guds rike”, sa några av oss, som visste fanjunkarens bärande roll i krigsmakten. Den sortens folk skulle vara främmande för att samla ihop ett gäng diakoner för ett upprop, de skulle inte heller identifiera den diakonala uppgiften som sådana fina gör: ”Det ligger i diakonens dna att ryta ifrån!” Inte blir det bättre när diakonerna fortsätter: ”När en demokratisk rättsstat inte längre litar till evidens eller remissinstanser som sitter på expertis inom sitt område då riskeras inte bara rättssäkerheten utan hela demokratin.” Detta tror jag inte ett ögonblick. Demokratin behöver inga diakoners dna-styrda rop och en regering kan aldrig låta regeringsansvaret övergå till experter och remissinstanser. Det är mycket mer komplicerat än så för politik är att välja!
Jag följde intronisationen av Dame Sarah Mullally i Canterbury. Det var storståtligt, men jag förnam med obehag en annan ande. Jag styr inte på person. Det är värre än så och alls inte begränsat till Canterbury. Jag tror inte ens att Justin Welbys öde, ärkebiskopen som fick avgå eftersom han inte hanterat en pedofil resolut nog, är något annat än en pusselbit i något större – och håller före att Sarah Mullally klarat sig genom att inte läsa den omfattande rapporten med argumentet att hon inte var intresserad av skvaller och därmed kunnat säga sig vara ovetande. Martin Sargeant vid stiftskansliet i London snodde 5 miljoner pund och hamnade i fängelse år 2022. Han skrev en rapport med anklagelser mot 42 personer, bland dem präster. Fr Alan Griffin tog sitt liv anklagad i Sargeants framställning för att ha gått till prostituerade mm mm. ”N” är ett sexoffer, men när han skrev om han varit utsatt för, svarade Mullally att uppgifterna var obekräftade. ”Time will tell” hur länge denna Sarahs försvarslinje håller. https://www.telegraph.co.uk/news/2026/03/25/dame-sarah-mullally-new-archbishop-of-canterbury-profile/?WT.mc_id=tmgoff_fb_photo_new-archbishop-of-canterbury-profile/
Jag såg att Sarah tog några av de assisterande männen i hand och tackade, men kramade kvinnorna. Vad säger det? Och nog var det väldigt mycket fokus på att Sarah är kvinna, just det som var något som inte skulle ha någon betydelse för biskops- och prästämbetet? Här är ett sammanhang som blir motsägelsefullt, minst sagt. Jag tänkte vidare:
Ärkebiskop Edward White Benson (1829–1896) var ärkebiskop av Canterbury från 1883 till sin död 1896. Hans son Robert Hugh Benson konverterade till Rom och skrev den apokalyptiska framtidsromanen Världens furste år 1907 (Fredestad förlag, Ängelholm 2020). Klart att jag i Canterbury inte kan undgå att tänka på den boken. Men jag mindes också biskopen David Hope, då i London och senare ärkebiskop av York, som möttes av ett sådant förakt från några demonstranter efter att The General Synod rätt oväntat och med liten röstövervikt röstat ja till ”Women priests” (men inte biskopar), att han kunde känna igen ett sådant hat. Han såg det som ”sataniskt”. Det är väl så saken utläggs apostoliskt när det handlar om djävulens lömska angrepp. ”Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna.” (Ef 6:12)
Om jag velat komma åt vad som i vår tid är djävulens lömska angrepp i det kyrkliga är det väl som vanligt makt, sex och pengar det handlar om – men under ständigt fagert tal. Fagert – men lögnaktigt tal. Det tycks omöjligt att jäva beskrivningen av metoderna för att genomföra reformen i Svenska kyrkan: ”med lögnen som vapen och sveket som verktyg”. Vilken kyrkokristen känner igen detta som uttryck för vad Anden säger till kyrkorna? Illviljan parad med välviljan blir något så där ljummet att kräkreflexerna utmanas, skulle man kunna tänka. (Upp 3:16)
Att ideologisk kamp är en andlig kamp behöver man inte vara en Martin Luther eller ens en J.A. Eklund för att fatta. Vad skulle den annars vara?
Tigandet/förtigandet är också ett verksamt medel. Då förklaras somliga frågor – utan skymten av belägg eller argumentation – vara ”icke-frågor”. Så uppträder ren Makt. Och det blir som det blir. Jag menar: i Canterbury nämndes inte GAFCON, den anglikanska gemenskap som samlar biskopar till ett tydligt alternativ till The Anglican Communion. 50 miljoner anglikaner?
Ingen nämnde heller mängden av präster i Church of England som gått till Rom. Ungefär 700 sedan år 1992. Nu sägs de vara 10 per år. Nej, det är inte en massrörelse, men en verklighet av betydelse, långsam, stadig emigration/aversion. Det kanske inte är helt utan intresse vad Leo vid den allmänna audiensen samma dag som Sarah introniserades stillsamt noterade. Apostlarna överlämnade ”their ministry to men” – alltså det apostoliska ämbetet till män (uomini på italienska). Leo förklarade vad hierarkin handlar om: det apostoliska ämbetets ursprung i den gode herdens omvårdnad. Hierarkins uppgift är den heliga tjänsten, inget annat säger jag, som håller med Leo. Den kyrkliga hierarkin är omvänd, först går sist!
”Andlig urskiljningsförmåga” är vad saken borde handla om och den förmågan är, onödigt att understryka kanske, just andlig. Den har med Anden att göra. Jag antar att detta också är utmaningen: att se vad som sker i det som synes ske. Vi lever i en fallen värld så de lömska angreppen hör till vardagligheterna och vi låter alldeles för enkelt lura oss.
Ta nu den dom som fälldes i Högsta domstolen i Finland. Päivä Räsänen dömdes för hets mot folkgrupp för vad som står i en småskrift från 2014. Hon har tidigare friats i två instanser, men riksåklagaren har drivit fallet. Nu ställs tryckfriheten åt sidan, men också det komplexa att bibelord uppfattas hetsande mot ”en folkgrupp”.
Högsta domstolen i Finland gör i sin dom en avvägning mellan yttrandefrihet, religionsfrihet och skyddet för utsatta grupper enligt lagstiftningen om hets mot folkgrupp.
Domstolen slår fast att både yttrandefriheten och religionsfriheten är grundlagsskyddade rättigheter. De omfattar även rätten att uttrycka religiöst grundade uppfattningar om exempelvis äktenskap och sexualitet.
Samtidigt konstaterar domstolen att dessa friheter inte är absoluta.
Enligt domstolen kan yttranden vara straffbara om de:
• uttrycker förakt eller nedvärdering av en grupp människor
• riskerar att kränka gruppens människovärde
I sin bedömning av pamfletten anser domstolen att formuleringarna om homosexuella går utöver vad som kan anses vara ett sakligt eller religiöst motiverat ställningstagande. Innehållet bedöms i stället vara av sådan karaktär att det utgör hets mot folkgrupp.
Kristdemokraternas ordförande Sari Essayah kommenterar domen på X.
”HD:s beslut är mycket problematiskt ur yttrande- och religionsfrihetsperspektiv. Pamfletten publicerades för 22 år sedan, en tid då lagen som domen grundar sig på inte fanns. Börjar man med bokbål i Finland nu?” I så fall har småskriften ett högre värde nu?
Räsänen går vidare till Europadomstolen.
Lutherstiftelsen och dess biskop dömdes också, det kostar pengar och skriften ska tas bort från nätet. Ni får skynda er, tror jag. Här är eller var småskriften – man kan verkligen en i USA utgiven pamflett dras in genom ett beslut i Finland? Jag skulle spara ner texten om jag var ni:
https://www.lhpk.fi/wp-content/uploads/2019/12/Male-and-female-He-created-them.pdf
Den svenska texten här: https://www.lhpk.fi/sv/paivi-rasanen-till-man-och-kvinna-skapade-han-dem/ Man kan frukta att texterna redan är borta. Jag bättrade vad som brast. kolla extrasländan!
Tänka sig att vi får leva i en tid när statsmakterna inte accepterar vad trons folk och apostlarna säger! Det nya totalitära är lika totalitärt som det gamla. Och vi får vara med, vad säger Anden till oss? Vad ryter diakonins dna nu då? Skämtar bara!
Hur vore det med en slända först Annandag påsk? Nu följer vi vår Frälsare på väg till korset.
