Jag hörde i radions nyhetssändning att vi på grund av ”situationen” skulle be för ”de drabbade”. Språket är undflyende och skulle behöva preciseras. Tills motsatsen bevisats håller jag detta för att vara ett lögnaktigt sätt att tala för att undvika att tala om den stundande vredesdomen för oss alla. (Apg 24:25) På mig fåkunnige verkar det som om få vill prata om antisemitismen, den som gestaltar sig också på svenska gator och torg. ”Inga sionister, homofober, nazister, kv*nn*pr*stm*tst*nd*r* på våra gator”, skanderas. Fast då vill nog vän av ordning veta vad ”våra” betyder i sammanhanget. Gator och tog är väl allmänna platser? Allas! Har de ropande köpt upp våra gemensamma utrymmen utan att jag fått besked om den saken?
Ska jag då fortsätta kommentera arbetsplatsmiljöerna som i Skarpnäck, Mora och Djurö Möja, Nämdö samt påminna om händelserna i Nordmarken med många flera församlingar? Jag börjar i Djurö, Möja och Nämdö församling, där kyrkoherden efter en konflikt nu sagt upp sig. Kontraktsprosten talar ut: ”Det är oerhört tråkigt”, säger Henrik Roos med ett känsloargument. Tydligen har också förändrings-och förbättringsarbetet från år 2022 misslyckats. Kyrkorådets ordförande begärde i mars månad ett möte med Plusset i Stockholm eftersom hon saknade förtroende för kyrkoherden. Plusset skrev till kyrkofullmäktige och skickade en signal ”om att saker och ting inte står rätt till och därför måste ställas till rätta”. Jag får vibbar som påminner om ”chefen”, dvs kyrkorådets ordförande i Skarpnäck och om ordföranden i Nordmarken.
Allas vår vän kyrkorådsordföranden Gullewi Dunback från Djurö, Möja och Nämdö kommenterar att kyrkoherden frågat om kyrkofullmäktige hade förtroende för henne: ”Det var fel fråga i fel instans, eftersom det är kyrkorådet som utser kyrkoherde och beslutar om hennes mandat.” Då ville man ju gärna höra vad kyrkofullmäktiges ordförande har att säga. Hon har i juni månad avsagt sig sin plats i kyrkofullmäktige och sina uppdrag. Källa till allt detta? https://www.nvp.se/2025-08-07/arbetsmiljoproblem-i-forsamling-kyrkoherde-slutar/ Jag tror vi ser ett kyrkligt systemfel, men det är jag det.
Kontraktsprosten Roos har det för övrigt inte lätt trots en ”Led.ex” till meriterna. Han får på moppo av en – civilingenjör! Det är nog det värsta som kan hända en präst, att en begåvad lekman ställer frågor som avslöjar klerikal tankebrist: ”Men när vi låter känslan forma våra tolkning av Ordet – i stället för att låta Ordet forma våra känslor – är vi inte längre förankrade i Guds uppenbarelse.” Civilingenjören fullbordar sitt resonemang: ”När upplevelsen blir norm, finns ingen norm kvar.” Den klarsynte civilingenjören heter Hans Gyllensten. Jag värdesätter honom. När fler av hans sort vågar ta till orda, kommer mången anpasslig teolog att med mycket goda skäl svettas och darra. Så vad händer med Sanningen, prosten Roos? https://www.dagen.se/debatt/nar-kanslan-och-upplevelsen-styr-teologin-vad-hander-med-sanningen/9894037?signedInSuccess=true
Hur kunde Plusset strunta i att själv och självfallet fara till Djurö, Möja och Nämdö församling för att som den gode herden ställa till rätta? Plusseriet skulle vara en herdesyssla och en sådan syssla är understundom skitig, andra gånger rentav farlig och alltid obekväm! Ett Pluss beväpnas med en kräkla, ett vapen!
Skarpnäck är också ett ansvar för Plusset i Stockholm. Hur ska det gå där, när församlingen fattat beslut som att den skiter i både Överklagandenämnd och Domkapitel? Det är upplagt för konflikter och ett Pluss kan nog inget annat göra än ta itu med dem på allvar. Jag kollade uppställningen inför kyrkovalet. Alla grupperingarna i Skarpnäck stod väl bakom upproret mot ÖN och DK? Så vad kan den rösta på som vill hålla på kyrklig ordning och för den delen vara en lärjunge till Herren Jesus Kristus?
Överste Olofsson är på väg söderut med sin segelbåt. Han ställde till med colloqium i Sandviks hamn i fredags kväll. Majoren Barkevall hade Olofsson inte fått tag på, överstarna Hermansson och Simonsson känner han inte. Det blev överste Salander och jag samt skvaller. Det snackas mycket när personalen inte har det så mödosamt och kyrkoherden är på semester. Olofsson hade skrivit en rapport, som hans anförvant – med känningar både bland personalen och i det kyrkopolitiska och god förmåga att ta till sig information – gett underlag till. Olofsson skrattade och sa: ”Spionen lägger pussel. Behåll din bit!” Anförvanten vill ringa mig, sa Olofsson, om det går bra. Det gör det förstås. Jag ska fortsätta pussla för så blir det. När denna regel att behålla sin bit inte praktiseras får vi veta, att kyrkoherden sprang runt och fiskade information och då blir resultatet tystnad i församlingen. Ingen säger något i det läget. Arbetstagarna pratar med dem som är att lita på. ”LIte DDR-stuk”, sa jag. Och så måste det nog bli om arbetsplatsundersökningen varit starkt kritisk – men det vet vi inte. Att behörighetsprövning begärts ”av omsorg om personalen” skrattas det åt. I personalen, hade Olofssons anförvant sagt. Fick jag positionspapper på M-blankett? Inte riktigt. Men sådant jag förväntas ha nytta av har jag fått. På gamla underrättelseofficerare som Olofsson och Salander har själva hemlighållandet en utmanande och uppiggande effekt. Själv drabbas jag mer av alienation inför Svenska kyrkan. De katastrofer vi bevittnar kan bara glädja Själafienden och hans anhang.
Plusset i Västerås har Mora i fögderiet. Det är inte heller så lustigt – även om det går att göra sig lustig på just ”Mora”. Det gjorde Tage Danielsson och Hatte Furuhagen i Uppslaa år 1951, alltså redan innan jag börjat söndagsskolan: Fara i Mora eller Gustav Hasa eller Glid i natt blev det kultförklarade studentspexet. ”Spex” är kortform för ”spektakel”.
Nu kan händelserna i Mora få Plusset att hålla sig för skratt, tror jag. De socialdemokratiska ledamöterna säger att de upplever att de systematiskt hålls utanför och vilseleds! Även Mora Tidning har nekats insyn – begärda handlingar har undanhållits. S-ledamöterna vill uttrycka sin respekt och stöd till de många medarbetare som larmat om situationen. Slutsatsen blir att ledarskapet behöver bytas ut. https://www.moratidning.se/2025-08-07/s-om-arbetsmiljoproblemen-stor-oro/ Socialdemokraterna i Mora tycks våga mer än såssarna i Skarpnäck!
Kommunal bekräftar bilden. https://www.moratidning.se/2025-08-07/kommunal-bekraftar-bilden-hog-sjukfranvaro/ Kyrkoherden är tjänstledig.
Jag funderar över kyrkoherdar. Detta är ett finare sätt att säga, att jag inte imponeras av dem. Jag kan se fyra typer.
1. De gamla kyrkliga kyrkoherdarna som såg sig som ämbetsbärare både i kyrklig och statlig mening. Var de s k högkyrkliga (i den tiden när begreppet var en försmädelse) kunde de tänka herdevård för en församling som skulle bygga och byggas upp och tänka komministrar som med-tjänare. Sådana tillverkas inte längre. Den sortens kyrkoherdar hade inte fått för sig att följa något annat än Bibel och bekännelse, förpliktelserna vid vigningen till det heliga ämbetet.
2. Kungar i sina kungadömen, pigga på att bestämma. De vet bäst i alla lägen. De ler mot det Pluss som kommer och de ler mot alla i Rotary och (om de har rätt kön) mot Frimurarbröderna. De är inte alltid så noga med vad som bestäms i Modehuset eller på stiftskansliet.
3. Sektledare. De bygger relationer, för de tänker relationellt och reformert. De skapar något som bäst passar för tjejer som vill leda. Det innebär att församlingen blir ”inkluderande” i begränsad mening, den blir en reformert kultur. Att denna kultur därmed blir exkluderande uppfattar de inte. De uttrycker på nätet sitt gillande av vad Plusset än ställer till med, hållningen att slicka uppåt och sparka nedåt har de lärt sig redan på skolgården. Nu drivs den – mot en rejält tilltagen månadslön – till fulländning.
4. Administratörer. När de kyrkliga strukturerna blivit stordrift är det mycket som måste administreras och många rutiner som måste till, HR inte minst. Kyrkoherdens drabbingspost är skrivbord med dator och sammanträdesbord mer än altarbord och den ergonomiska skrivbordsstolen nöts betydligt mer än predikstolen. Pastoralproletärerna, vigda som ovigda, vet sin plats. Har de några synpunkter kan de mer frimodiga uttrycka hur de ser på saken i en arbetsplatsundersökning, som vid behov och mot alla regler undanhålls av ledningen. Vi vet numera. Förstår ni hur tacksamma vi ska vara för insynen i typfallet Skarpnäck?