Medge att det var rätt fascinerande. Sådana som själva aldrig uppsökte Herrens sköna gudstjänst eller ville hålla sig nära Jesus för att lyssna och lära, hade mycket bestämda krav på dem som gällde för att vara kv*nn*pr*stm*tst*nd*r*. Om de trilskades, skulle de väck. Det blev också vederbörligen beslutat. Det var inte bara populasen som tänkte så. Statsråden Margot Wallström och Marita Ulvskog (som sedan år 1999 ståtar med Ärkebiskopens Stefansmedalj) var tydliga, men det hade också tidigare ecklesiastik- och kyrkoministrar varit. Också om en s k motståndare hamnade på första rummet vid biskopsval, skulle en sådan inte utnämnas. Glöm det där med ”förtjänst och skicklighet” och valutslag för vad detta än var, trumfades det av ett ”ja” och välförhållande i den avgörande frågan . Så gick det till i den öppna folkkyrkan.
Nu är problemet att skit flyter och flyter uppifrån och ner, i sidled vart som helst men, trotsande alla tyngdlagar, också nerifrån och upp. Så går det till i det politiska och kyrkopolitiska livet. Då blev utestängandet den i all mening gemena hållningen, det var så det skulle vara. Och långt innan saken stadfästes i den s k kyrkoordningen (sätt bindestreck var ni vill!) var den öppna folkkyrkans hållning den välmotiverade utestängningen. Min enkla hållning var förkastlig. Jag tänkte att de båda slagen skulle kunna växa tillsammans eftersom ivern att rensa bort ogräs skulle innebära att hela skörden trampades ner. (Mt 13:24-30) När jag sa det, hördes Caroline Krook tjuta i det s k kyrkomötets talarstol: ”Han liknar oss vid ogräs.” Hon borde ha lyssnat bättre och tänkt efter lite mer noga. För utrensningarna är bärande delar i den kyrkoförsämring vi bevittnat och bevittnar. Svenska kyrkan har gjort sig själv fattigare och eländigare!
Saken aktualiserades av Eskil Franck i Torsdagsdepressionen. Han ställde frågan hur vi egentligen ser på den stora spännvidden i Svenska kyrkan. https://www.kyrkanstidning.se/debatt/hur-ser-vi-egentligen-pa-den-stora-spannvidden-i-svenska-kyrkan Antagligen är frågan fel ställd, det brukar frågor vara om vi ser saken rent akademabelt. För vad menas med ”mycket stor”? Och vad skulle en ”berättigad plats” i kyrkan vara? Dopet? Jag noterar själva översåtligheten. Eskil är prästson. Jag minns en scen på Lunds C när Eskil gjorde klart för en annan prästson och präst, Niklas Adell, att han borde lämna på grund av sin insikt i ämbetsfrågan. Jag fann detta makabert, Men detta makabra utsattes också jag för av Göran Agrelll vid en lunch. Prästsonen och prästen Agrell var nykter. Niklas och jag var församlingspräster, Franck och Agrell akademabla och fina. Den enkla förklaringen till beteendet stavas ”projektion” och jag går till Wikipedia:
”Projektion, en term som används inom psykologin för att beskriva en primitiv (tidig) försvarsmekanism som en person begagnar sig av då den inte vill eller kan kännas vid sina egna svagheter, utan tillskriver andra personer eller sin omgivning dessa egenskaper för att försvara sin självbild. Enligt Sigmund Freud är detta en psykologisk försvarsmekanism, som verkar för att förmildra ens egna oönskade tankar, värden, etc. Personen (A) vill bli ”rentvådd”, varför denne projicerar sin svaghet på en annan person (B), i till exempel sociala sammanhang för att få bekräftelsen av andra att svagheten ej längre kan associeras med en själv och på så sätt rentvår sig själv (A). Projektion kan anses vara en tidig fas av internalisering, det omedvetna upptaget av andra personers egenskaper, attityder och värden och hos små barn är det en del av utvecklingen.
Hos friska vuxna är beteendet vanligare under kristider, och det är en vanlig härskarteknik i organisationer, där obehagliga tankar eller händelser överförs på andra personer. Annars är projektion vanligt bland de med paranoida, narcissistiska eller emotionellt instabila personligheter.”
Vad är det för kris dessa till synes friska prästmän hanterar med sina projektioner? Det är Svenska kyrkans kris, de ser den – men förstår den inte och måste projicera på en liten väldefinierad grupp.
Eskil Franck ser minst två vägar att hantera det dilemma han nu börjat nysta i. Det första är om det finns en minsta gemensamma nämnare ”som skapar en grundläggande gemenskap som alla kan och bör ansluta sig till. Vem anger i så fall den?” Den andra vägen är gränssättandets. Den eller de som ger uttryck för andra värderingar än de överenskomna och bryter mot uppsatta regler [har] inte längre en plats i gemenskapen och blir uteslutna. Eskil är tydlig: ”Detta tillämpas inom kyrkan när det gäller präster och diakoner”. Eskil får inte allt att gå ihop.
Hans utgångpunkt är naiv men informativ. ”Den första utgår från yttrande- och trosfriheten. I den öppna folkkyrkan ska finnas stort utrymme för den mångfald som svarar mot människors olika värderingar och behov. Det ligger i linje med beslutet vid skilsmässan från staten att kyrkan ska vara demokratisk med de olika konsekvenser som följer därav. All form av sektliknande begränsningar är bannlysta.”
Den franckska förviringen bottnar i att han inte tänker Kyrka, dvs människor, men inte heller Kyrka som bekännelse. Det är inte yttrande- och trosfrihet som styr utan lärjungaskapet, det som ledd av Anden, vet att hålla ihop med Herrens lärjungar – i alla tider och från mångskiftande kulturer – och ta vara på denna heliga mångfald. Om demokrati – med de olika konsekvenser detta medför för Svenska kyrkan – betyder att politiska partier ska in och styra, så är det fel. Det noterade vi i kyrkomötesreservationen år 1982. Insikten är biblisk. Biskopen påminde mig om Aron, som lät det styvnackade folket få sin vilja igenom. Det blev som det blev (2 Mos 32). Demokrati i kyrkan har sin grund i gudstjänstfirande på söndagen, det var Gustaf Wingrens poäng. Lärjungaskap sålunda!
Det andra förhållningssättet är exkluderandet. Det är detta som politiker och prästbarn genom sina projektioner genomför. Jag fördjupar mig inte mer i saken här och nu.
Eskil Francks framställning handlar om avvägning och detta krav på avvägning ”är inte tillräckligt bearbetad och i alla händelser otillräckligt kommunicerad.” Så kan det vara. Var hamnar dr Franck då? I en fråga: ”Hur tänker till exempel ärkebiskopen?” Så frågar – just så frågar – en prästson från Uddevalla!
Kontraktsprosten Henrik Roos hävdar att det måste vara möjligt att byta åsikt teologiskt. Han visar det med sig själv som exempel – och ingen blir förvånad. Åsikter kan man enkelt byta. Det är värre med insikter! Han har själv bytt åsikt ”i åtminstone två större teologiska frågor”. På typsikt manér för dem som blivit fejkstockholmare kan han håna den fromma småländska mylla, där kv*nnl*g* pr*st*r var ”lika sällsynta som varma soldagar en svensk sommar”. Sedan läste han en salvationist och detta löste ämbetsfrågan i Svenska kyrkan! Roos, Roos! I den andra frågan där han bytte åsikt, ni fattar vilken och hur han tänkte tidigare. ”En bidragande orsak var sannolikt det hårda debattklimat som rådde.” Det är tydligen alltid andras fel när han tänkte på annat vis. Nu har han tänkt om… https://www.dagen.se/debatt/det-maste-vara-mojligt-att-byta-asikt-teologiskt/9889477?utm_source=Dagen+Introduktion&utm_campaign=42ee8178d6-EMAIL_CAMPAIGN_2025_08_07_03_40&utm_medium=email&utm_term=0_414049f015-42ee8178d6-89304494
Annars fortgår det kyrkliga förfallet. Mora är ännu ett typexempel
https://www.moratidning.se/2025-08-04/larm-om-tystnadskultur-och-krankningar-i-kyrkan/
https://www.moratidning.se/artikel/fler-anstallda-trader-fram-ett-darhus/
https://www.moratidning.se/2025-08-04/kritiserade-chefen-svarar-inget-jag-kanner-igen-mig-i/
Ett dårhus med en Equmeniapastor som chef samtidigt som han ägnar sig åt sin församling några timmar i veckan. Kyrkoherden har semester… Hur var det nu? ”Om mor är i fara, far till far i Mora!” Men det hjälper nog inte i detta läge. Det är arbetsmiljön som framstår som problemet.
Är det inte som i vårt älskade Skarpnäck då? Där pratas mycket och fritt eftersom också den kyrkoherden är på semester från den 14 juni till den 11 augusti. Det blir åtta (8) veckors semester. Kör man i Skarpnäck med ett uppenbart trick att ge kyrkoherdar kompensationsledigt ihop med semestern? Kyrkoherdar har oreglerad tjänstetid och ingen kompledighet samt 4 veckors sammanhängande semester, som helst ska förläggas till sommarmånaderna. Tror jag. Därtill en femte semestervecka att disponera. Men oreglerat för kyrkoherden… Vi får nog fråga hon som ser sig som kyrkoherdens chef hur det hela är tänkt. Om alls. Finns det ett specialavtal i Skarpnäck? Det kan det finnas. Somlig kreativitet finns det nämligen i Svenska kyrkan. Rent avtalsmässigt kanske det inte är något problem. Något hesiterar vi dock. Skarpnäck är ju känt för att sätta sig över de regler och bestämmelser vi har i Kamomilla stad, om man säger så. Fortsättning kommer att följa …
Plussarnas ukas hetsar upp de präster som inte är ovana bedjare ens för Gaza. I min gamla psalmbok ligger det lilla bönekort för fred som Kalmar församling fick ihop och delade ut år 1982. Församlingen skulle kunna be, i sina enskildheter också. Och gjorde! Lita på kyrkfolket!
